GrisPortalen: Bengts Sporadiska Blogg

Vecka 7/17

Allt är inte grönt i den gröna sektorn

”Det är grönt farfar”, säger barnbarnen när något är fixat och bestämt och alla vet vad som gäller. Detta passar dåligt på det som hänt med maten och politiken – hemma och globalt – de senaste veckorna. ”Livsmedelsexperter” och politiska amatörer har överträffat varandra – det pågår för fullt då detta skrivs – i produktion av ”alternativa sanningar” till en alltmera osäker, konsumerande allmänhet och press. Jag behåller därför min vänta-och-se-attityd från tidigare blogg och nöjer mig nedan med en handfull snabba nerslag om det jag upplevt den senaste tiden.

Den 25 januari ordnade Partnerskap Alnarp en halvdag om hur vi ska kunna slå mynt av rådande sug efter svensk mat (kött) till höga priser med vidhängande mervärden. Utmärkt programidé. Jag saknade dock ett inlägg om hur denna mat ska bli tillgänglig för alla, då inkomstklyftorna tycks öka och den jäktade standardhusmodern vid köttdisken enligt tillgänglig forskning i första hand sägs fråga efter priset och inte efter falukorvens ursprung. Lösning med matkuponger? Tvåprissystem? Vissa dagar med priser som möjliggör ”svenskkött för alla”? Jag har frågat om priset för dem som normalt handlar i Konsum och motsvarande tidigare. Kanske kommer svaret i ett förväntat, omfattande handlingsprogram tillsammans med särregler för landsbygden vad gäller arbetsgivaravgifter, flyttningsbidrag, reducerad realisationsvinstbeskattning för dem som väljer att lämna huvudstaden för bosättning på en ”skräpyta” någonstans i Sverige, etc. På kvällen var det mingel och kamratmiddag på Alnarpskåren för lantmästare, agronomer, hortonomer och alla andra som vill bygga nätverk i livsmedelskretsar. Fint initiativ som startade i fjor.

Jag var inte på Alnarp i år. Det blev i stället Die Grune Woche, Gröna Veckan, i Berlin samma vecka. Hade väntat mig mycket av den förannonserade påkostade svenska medverkan i denna världens största och äldsta livsmedelsmässa (sedan 1926). Syftet är att deltagande länder och inte minst regioner ska visa vad de har, kan och vill vad gäller mat (lokalt bröd, korvar, grönsaker, etc) och dryck (öl, vin, kryddat brännvin, juicer, m m) i syfte att ”sälja" sina bygder som bl a resmål för turister, samt främja nationell livsmedelsexport. I sista stund hade Sverige backat ur deltagandet efter att i förskott enligt uppgift betalat 235 000 kr i lokalhyra. Motiv: År 2017 är det gammalmodigt med denna typ av marknadsföring. Det sa man nog inte på alnarpsmötet!

Jordbruksministern skulle, som var fallet med de andra 84 länderna, ha lett delegationen, men förklarade i sista minuten helt korrekt att han inte "kunde vara överallt”.

Jag noterade att landsbygdsdepartementets statssekreterare befann sig flera dar i Berlin (för att lära?) Våra nordiska grannar var väl företrädda och drog tydligen nytta av de utställningsytor som vi betalat för! Jag noterade att Norge uppträdde fylkesvis (län) med väl pålästa och mycket attraktivt ”norska” värdinnor. Finland utnyttjade sin utställningsyta till max genom att byta till en ny grupp företag när halva veckan gått. Sverige hittade jag i form av en enda, djupt besviken tysk kvinnlig importör av älgkorv och snaps. Hon ansåg sig ha blivit grundligt lurad genom den sena svenska programändringen.

Danskarna bredde ut sig i år med ett trettiotal utställare, liksom tidigare. Jag frågade några av dem helt provokativt om det verkligen lönade sig att delta i Gröna Veckan år efter år. Jag såg i deras ögon vad de tänkte: Bara en representant för "die dummen Schweden” kan fråga så!

Tyskland representerades av i stort sett alla delstaterna. Den tyska nationella satsningen uppbackad av jordbruksministern Schmidt, med bl a särskilda program för skolklasser och husmödrar, imponerade. Albanien, Turkistan, Kambodja, Mongoliet, m fl, var länder man inte hade väntat sig möta här, men de hade satsat stort för att visa sin matkultur. Ryssland hade anmält intresse att delta, men hindrats av rådande sanktioner. Nederländerna sökte värva mig som försäljare av holländsk ost. Mycket mer är att säga om denna fantastiska mässa där man t o m visar allmänheten levande exempel på de vanligaste husdjuren. Kom själv och lär på nästa års Gröna Vecka!

Enligt tidningen Barometern (9/2 17) berättade häromdagen dottern till svinuppfödaren Daniel Juneberg på Junegården utanför Kalmar för sin far att kommunen på skolan satt upp en affisch där det stod att den globala kött-och mejeriproduktionen påverkar klimatet lika mycket som bilar, flygplan, båtar och lastbilar tillsammans. Fadern tog det för vad det var: Några okunniga amatörers valhänta hantering av en alternativ sanning. Han tände och åkte till skolan och tog resolut ner plakatet. Beskrev sen på Facebook vad han gjort och blev allmänt hyllad, inte minst av kommunchefen som fick anledning knäppa sin kommunikationsavdelning på näsan för självsvåldigt beteende. Till historien hör att Junegårdens svingödsel går till biogas som driver några av Kalmars stadsbussar.

Som gammal bondestudent från 1940-talet då vi itutades att sanningen, vetenskapliga fakta och beprövad erfarenhet skulle vara vägledande för vårt handlande, har jag svårt med alternativa sanningar. Jag tar därför nu time out från bloggandet tills sikten klarnat och det blivit mer grönt i den svenska politiken, i Washington, Paris, etc, och tills vi fått fler av Junebergs kaliber som handgripligt ägnar sig åt verkstad, inte bara snack.

Vecka 3/17

Omgiven av amatörer och andra under år 2017

En av mina julklappsböcker 2016 hette "Omgiven Av Idioter - hur man förstår dem som inte går att förstå" (Thomas Eriksson, Förlag Hoi 2016).
Om vi tonar ner det provokativa - och säljande - titelordet och byter det mot "amatörer", får vi en skrift för kommunikation med många av dem som betett sig svårbegripligt under det gångna året. Politiskt tycks trumpifierade amatörer ha dominerat på alla plan och i mat- och köttdebatten har högröstade konsumentintressen fått störst spaltutrymme. Jag ska bli kortfattad med kommentarer här, eftersom jag som de flesta andra är allmänt osäker och vill "vänta och se" hur det går. Jag är inte ens säker på vem som är amatör eller något annat! Men den nämnda boken rekommenderas varmt.

Tyvärr tycks mycket av det negativa som jag befarat i tidigare bloggar besannas, inte minst det pinsamma totalhaveriet med livsmedelsstrategien (se nedan). Departementets statssekreterare, en nyckelperson i sammanhanget, sa vid en presentation för oss på KSLA för två år sedan att hen var amatör på lantbruk men reste just då runt i landet för att lära. Pryoresan pågår än.

De oftast självutnämnda experter som för konsumenternas talan i olika fora, bör läsa och begrunda en rapport jag just fick på min dator" "Alternativa marknadskanaler för Östergötlands grisproducenter" (Vreta Kluster). Där påminns vi, både amatörer och andra, bl a om att grisköttsproduktion inte är som ett dragspel som kan dras in och ut och snabbt anpassas till vad köpstarka husmödrar efterfrågar i stadens saluhall, utan är ett led i en lång komplicerad kedja: Primärproducent (bonde), smågris, slaktsvin, slakt, styckning, chark, packning, distributör, handel fram till köttdisken, där alla ha sina agendor, sina förhandlingsövertag resp. akilleshälar och sitt sätt att kommunicera priser, leveransavtalsklausuler ( jfr LG 16 12 16)), efterfrågeprognoser, m m.

Köttproduktion är ett extremt ineffektivt sätt att använda jordbruksmark, skriver (13/1) Sydsvenska en representant för en ansedd tankesmedja. Hen är klar över att vi år 2050 har nästan 10 miljarder människor som skall födas, men anser att den nuvarande storskaliga högproducerande, industriellt drivna primärproduktionen måste skrotas till förmån för en växtbaserad, decentraliserad produktionsmodell som kan rädda klimatet och planeten. Här är vi inne på ett område där experterna (eller är det amatörerna?) kommunicerar svårbegriplig information som skrämmer.

Bönderna i glesbygden har bara varandra att luta sig mot. Det blir allt tydligare för varje dag. Av 16 goda ting som hänt under 2016 nämnde en stor dagstidning vid nyår bara en sak som berörde landsbygden: Den ökade potatisskörden (den påläste kan jämföra med vad Esaias Tegnèr skrev om Sveriges framtid efter kriget med ryssarna för 200 år sedan!). Så gör något gemensamt! Nu. Hade våra jordbrukarföräldrar inte gått fram enat på 20- och 30-talen och framtvingat en för den tiden lämplig nationell produktionsmodell hade sannolikt många svenskar, främst i städerna, svultit ihjäl under de följande krigs-och avstängningsåren.

Minister Bucht betecknade den rykande färska landsbygdskommitténs förslag som det bästa som hänt på länge. Det har han helt rätt i. De skribenter som förvånat sig över enigheten i frågan måste vara amatörer; vilket politiskt parti skulle i dag medge att det motsätter sig en positiv utveckling för svensk landsbygd? Men sen återstår den avgörande fråga hur vi ska kunna sysselsätta alla generaldirektörer och andra höjdare som inte vill flytta till Kalmar, Kiruna, etc, utan med bibehållen lön bli kvar i huvudstaden.

I min ordbok anges strategi som "konsten eller metoden att i en konflikt utnyttja samlade resurser för att nå uppsatta mål". Här ligger nyckeln till ett framgångsrikt 2017 för alla led i köttproduktionskedjan. Annars blir det en ny besvikelse, eller som de gamla romarna sa, ett "annus merdata" (ungefär skitår).

Vecka 49/16

Alnarps nötköttsdag 2016

I torsdags (1/12) samlades drygt 100 personer, mest studenter, till Alnarps tionde nötköttsdag. Arrangörer var som tidigare SLUs byggnadsinstitution (BT), Partnerskap Alnarp, Skånes Nötköttsproducenter samt LRF.

Det talas nu om positiva signaler för svenskt nötkött. Köttkonsumtion har god status och ökar med en allt högre levnadsstandard både hos oss och i världen i övrigt. Dagens presentationer var späckade av statistik som avsåg att belysa de övergripande frågorna; vad har hänt under de gångna decennierna och vart är vi på väg.

I Sverige har familjens disponibla inkomst stigit med 50 % under de senaste 20 åren och köttkonsumtionen totalt gått upp med 45 %. I fallet nötkött är uppgången 88 %, noterade jag. Grunden för nötköttet är som bekant antalet kor. Den kraftiga minskningen av kostammen har tyvärr lett till ett minskat utbud av svenskproducerat kött i ett läge där den inhemska efterfrågan samtidigt ökat starkt. Man har tydligen tidigare missat signalerna från marknaden, inriktat sig för mycket på produktionens kostnadssida och låtit detta grumla synen på potentialen för en ökad och lyckad svensk köttproduktion (betesmarker som ger öppna landskap, konkurrenskraftig vallodling i hela landet, god tillgång på vatten, bra djuromsorg, antibiotikafritt kött...) Globalt kommer vårt bidrag av nötkött att förbli blygsamt även efter ett optimalt resursutnyttjande, men vara välkommet i en värld där livsmedelsbehovet på grund av en fortgående befolkningsökning år 2050 beräknas (FAO) vara 60 % högre än i dag.

Olika aspekter på den allt oftare diskuterade "baksidan" av produktion med nötkreatur i form av klimatavtryck (engelska Carbon Foot Print), dvs djurens utsläpp av växthusgaser såsom koldioxid, metan, lustgas och ammoniak, behandlades som väntat också. Här sas det sammanfattningsvis att kornas påstådda negativa klimatpåverkan är överdriven och starkt beroende av använd produktions- och beräkningsmodell.

Det förelästes också om vad som påverkar köttkvalitet och vad tillagningen av köttet (stektid, temperatur, etc) betyder för måltidsupplevelsen. I en längre paus fick vi t o m prova smakbitar av kött tillagat på fem olika sätt. Ett originell, intressant, väl organiserat och nog så viktigt inslag, men som enligt min åsikt hade haft bättre effekt under en nötköttsdag för husmödrar. Damerna hade då också kunnat upplysas om det, som de flesta på Alnarps köttdag redan visste; att tillgången på eftersökt svenskproducerat nötkött i butiksdisken även i framtiden står och faller med att primärproducenten, bonden, får skälig ersättning för sina mödor.

Vecka 45/16

Ytlig forskning skapar osäkra beslut

Trumps för många oväntade seger har åter lett till diskussion om i vad mån man kan lita på resultaten av forskningsrapporter och statistiska undersökningar. Att prognoserna i USA-valet slog helt fel tycks förvånande nog i hög grad bero på att man gjorde några mycket elementära fel; hade för litet och ofullständigt urval av personer man tillfrågade (hur många landsbygdsbor tillfrågades?), dålig källkontroll (svarade de tillfrågade ärligt), otillräcklig bortfallsanalys (vilka var det som inte svarade) och därför drog generella slutsatser från föga representativa data. Tyvärr tycks vi här ser en allmän tendens som förskräcker; forskningen förflackas. Tidskriften Teknik & Tillväxt nr 3 i år skriver om en svensk forskning i kris och trycker bl a på att man bryter mot det fundamentala kravet på reproducerbarhet, dvs man ska beskriva och redovisa sina experiment så att en annan forskare kan upprepa och kontrollera försöket. Detta syndar man mot t o m i doktorsavhandlingar från SLU.

Nyligen hade svenska dagstidningar en mycket kritisk artikel om konsumtionsundersökningar, där man menade att dessa var helt otillfredsställande därför att de bl a bröt mot de ovan nämnda principerna rörande urval, bortfallsanalys, etc. Varken Livsmedelsverket, Konsumtionsverket eller Jordbruksverket vill emellertid kännas vid denna kritik.

God forskning ska bygga på tidigare publicerade och analyserade resultat och föra dessa vidare. Allt för många av dagens unga forskare missar detta och startar projekt där man bildligt talat försöker uppfinna hjulet, ovetandes om att det redan är uppfunnit och att det finns belägg i den vetenskapliga litteraturen. Ett sådant olyckligt exempel av intresse för oss i den gröna sektorn är det omskrivna projektet "Säkert bondförnuft", där man inbillade sig själv och andra att man skulle kunna minimera lantbrukets arbetsolyckor genom upplysning, trots att det var väl känt att det också krävs insatser på flera andra områden för att nå varaktiga resultat. Efter slutredovisningen av detta mångåriga, starkt resurskrävande projekt har olyckorna tyvärr snarare ökat än minskat (Land nr 23, 2016). Här skulle den handledning från äldre forskare och mentorer, som försummas i dag, inte minst i den gröna sektorn, varit av värde. Vi äldre arbetsmiljöforskare som "la oss i " och hänvisade till vad man redan visste, blev närmast ärekränkta av en för projektet ansvarig SLU-professor och en agronomie studerande och offentligt uthängda i pressen som "onda" och avundsjuka för att vi inte fick delta i projektet (Land nr 7. 2015).

Ett annan viktigt kännetecken på god forskning är "timingen", dvs resultaten ska komma vid rätt tidpunkt för att kunna utnyttjas praktiskt. Här ser jag ett för vårt intresseområde aktuellt bekymmersamt exempel: Stiftelsen Lantbruksforskning ska nu bl a satsa pengar på området "Skadeförebyggande golvytor". Mycket lovvärt, men problemet är att forskningspengarna kommer först nu, när två av SLUs internationellt uppmärksammade golvforskare går i pension. Man får hoppas att de yngre som nu tar vid inte försöker uppfinna hjulet utan tar råd av "de gamle" och bygger vidare på det som redan är känt.

Inom den svenska skolan tycks det finnas lika många åsikter om skolstart, läxor, betyg, klassernas storlek, m m, som det finns professorer i pedagogik.

Förklaringen är naturligtvis att rekommendationerna grundas på forskningsresultat som inte håller måttet vad gäller, urval, analys av bortfall, omfattning i tid och rum och annat som berörts ovan.

Ett allvarligt problem i USA var tydligen att "mediaeliten" i Washington inte kunde eller ville tala med vanligt folk (bönder. arbetslösa bil-och gruvarbetare, etc) i landsorten och småstäderna och därför missade en stor del av verkligheten.

Vi vet att det i vårt land finns motsättningar i synen på djurhållning och livsmedelsfrågor mellan en högljudd stockholmselit och "lantisarna" på landsbygden. Denna motsättning måste arbetas bort genom bättre forskning och utbildning av båda parter. Strävanden försvåras emellertid av en tilltagande misstro och minskande tillit mellan olika samhällsklasser framkallad av den bristande etik och utmanande arrogans i beteendet som nyligen avslöjats hos generaldirektörer, överläkare, revisorer och annan överhet.

Vecka 44/16

GRIS missade presskonferens vid påvebesöket i Lund

Mitt GRIS-presskort räckte inte ända fram vid påvens unika besök i Lund i måndags. Dead linen för anmälan om tillträde för pressen var, enligt en för många helt ny uppgift, redan i september, så jag blev en bland flera andra som bara kom halvvägs.

Är då det katolska av något speciellt intresse för Grisportalen? Jo, påvens kyrka är stor inom den gröna sektorn som t ex jordägare, intressent i förädlingsindustri, bankir och finansiär av utvecklingsprojekt, m m. Den omfattar mer än en miljard medlemmar, de flesta sannolikt småskaliga matproducenter, vars dagliga liv styrs med fast hand av en kyrka som kräver absolut lydnad av de troende. I flera tongivande köttproducerande länder som Frankrike och Spanien (grisar) och Irland och Argentina (nötkött) är de ansvariga katoliker. Det är därför uppenbart av betydande värde att veta vad en sådan mäktig organisation tycker ock kräver i djuretiska frågor. Den höga disciplinen gör att det kyrkan bestämmer i olika frågor blir rättesnöret för stora internationella producent- och konsumentgrupper.

Nedan listas exempel på frågor som jag kunnat ställa om jag nått fram till den katolske presstalesmannen eller t o m till Franciscos själv?

Kyrkans inställning till tjur- ock tuppfäktning, grönfärgning av oliver, etiketteringen av butikernas färdigmat, rutininblandning av antibiotika i djurfoder, höns i bur, kupering av grisens svans, fixering av grisande suggor, helspaltgolv, betesgång för mjölkkor ......

Vi kan kanske återkomma till ämnet katolska kyrkans syn på djurhantering. Nu dagarna närmast före och efter påvens historiska besök tycks alla pressansvariga, enligt telefonsvararen, vara på tjänsteresa. Vi kan då kanske också se vad svenska kyrkan har i sin "djuretikpåse" utöver allmänna "pastorjanssonska" uttalanden.

En sak hann jag lära mig: För katolikerna är inga djur orena, inte ens vår vän grisen.

Vecka 35/16

Vinnarstrategier för underdogs; Lyssna till Lagerbäck och läs Vilhelm Moberg!

På tåget hem till Lund från "en dag med Moberg" (Vilhelm Moberg-sällskapets årliga litteraturseminarium) hade jag tid till såväl små som lite vidare tankar och summeringar, innan vi i mörker, hällande åskregn och växelfel tvingades byta till buss. Tägkupen surrade av diskussioner om bl a Schweinsteiger, Griezmann, Coman......-. Det gällde ju fotbollsstjärnor och hade trots de animaliskt klingande namnen föga med produktion av fläsk och mjölk att göra! Mobergsseminariets tema Yttre fiender mot rikets välfärd, dominerades av romanen Rid i Natt (1941) och dess relevans i våra dagar. I svärmen av mina nattliga tankar fanns utöver strategier för livsmedelsproduktion och fotboll även motstånd mot smygande yttre fiender, samt samlad lärdom av det som synes vara gemensamma problem.

Lite förenklat: Dagens köttproducenter är liksom byalaget i Brändebol (byn i romanen) och Lagerbäcks islänningar "underdogs". De har bara sig själva att lita till, några äkta vänner finns inte. Spela för laget. Håll ihop. Låt inte "den tyske greven" locka till individuella avtal, "Cykelsparkar" blir sällan mål. Påverka det du kan göra något åt. Skjut mot mål. Om t ex som det påstås, paradfrågorna "betesdrift och fixering av suggor" överhuvudtaget knappast nämndes under Almedalsveckan, bör mervärdesfixerade damer och herrar spela ett annat kort.

Som producent äger du matfrågan, stå enade, för budkavlen vidare. Handla nu. Rid i natt.Visst våld måste mötas med våld.

Rid i natt var ett modigt inlägg mot nazismen, Boken förbjöds i Tyskland och blev dåtidens rondellhund,

Moberg behövde inte gömma sig för världen eller ha livvakt och fick inte strupen avskuren. År 1941 var det nackskott som gällde,

Hans strategi för bevarande av landsbygdens frihet är lika aktuell i dag som på 1600-talet.

Vecka 34/16

Från Alnarp:
Vetenskapligt och pedagogiskt om ekologisk slaktsvinsuppfödning

Jag fick just i min hand Anne-Charlotte Olssons doktorsavhandling "Welfare, performance and emissions,,,,,," SLU Thesis nr 2016:76. Där redovisas resultat av fyra års forskning, baseras på en rad vetenskapliga försök i ett stationärt stallsystem för uthållig ekologisk (organic) uppfödning. Försöken är gjorda vid LBs försöksstation Odarslöv utanför Lund och berör en rad högst relevanta frågeställningar.

Doktoranden avser med hållbar uppfödning inte bara en produktion som tillfredsställer nutida behov utan att äventyra kommande generationers försörjning, utan också ger grisarna goda levnadsvillkor, låg påverkan på miljön och god inkomst för uppfödaren.

Vi ska i denna kortfattade "anmälan" inte föregripa några resultat. Avhandlingen kommer att försvaras och nagelfaras akademiskt och offentligt på SLU Alnarp den 23 september kl 13.

Den har en flersidig pedagogiskt väl avvägd svensk populärvetenskaplig sammanfattning.

Olssons avhandling år efterlängtad: Den yviga debatten om för- och nackdelar med ekologisk svinproduktion behöver allt den kan få av pedagogiskt serverade vetenskapliga rön.

Vecka 22/16

Är banken animalieproducentens gode vän?

På förekommen anledning blir det lite bankgnäll i kväll.

Varken småföretagare inom den gröna sektorn, anställda, pensionärer eller andra kan vid besök på dagens bankkontor missa de kvadratmeter stora plakat där man uppmanas att lämna alla ens vardagstjänster hos banken i fråga. Lön, pension, kreditkort, internet, e-mail, m m, nämns. Mitt påpekande att alla goda rådgivare betonar att man ska ha flera banker och spela ut dem mot varandra för optimal kundservice, kommenteras sällan.
Vad får jag då som motprestation från banken om den tillåts ta hand om alla mina tillgångar (pengar) gratis? Inget bra svar där heller. Jo. överföring av egna pengar (t ex skatteåterbäring) till annat eget konto gratis i stället för en avgift på 80 eller var det 140 kr!

Flera har tidigare, bl.a i dessa spalter, vittnat om hur ansträngda svinuppfödare vägrats kredit på ganska lösa grunder av den lokala banken som glömt sitt uppdrag att vara smörjmedel i bygdens näringsliv. Mjölkproducenter som behövt lite andrum med räntebetalningar har utan pardon tvingats lämna födelsebygd, släktgård, välskött kobesättning och ett helt livsverk för att uppfylla bankens stelbenta dead line. Inte förvånande att många drömmer oss tillbaka till hemsocknens sparbank där reglerna var mer flexibla och de man kände och litade på fick lån utan att först visa att de var smått förmögna!

Fundamentalister, det må avse mervärden i den svenska maten. invandrade kvinnors klädsel, omsorgen om äldre människor och annat måste lära sig vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt. Att få in banken i den krets av goda krafter som osjälviskt arbetar för det svenska jordbrukets överlevnad är just nu den mest angelägna uppgiften.

Fundamentalisten tycks ha bitit sig fast vld sådant som skyddsgrind vid grisning för att spara smågrisliv, betesrutiner o dyl. Detta är peanuts i det stora sammanhangen. Den djurskötare som av någon anledning bedömer det nödvändigt att några dygn sätta in en skyddsgrind i en eller flera boxar för att utan krävande merarbete minska risken för onödig spädgrisdöd ska naturligtvis kunna göra detta, och varken djurhälsa, klimat, luftföroreningarna, den biologisk mångfalden eller något annat fint vi alla värnar om försämras om man ge mjölkbonden förtroendet att bestämma var, när och hur hans kor skall beta, Alla som har lite praktisk erfarenhet av uthållig kommersiell djuruppfödning vet att det är så det måste fungera,

Svenska mjölkkor har i alla tider fått beta. Långt före Gustav Vasa och ett enat kungarike med blågul fana. hade man kosläpp på våren, Fast då var det oftast inte kosläpp utan kosläp, påpekar ett barnbarn, eftersom djuren var så svaga efter en lång stallperiod, att de fick släpas ut i svansen.

Vecka 20/16

Hurra Grattis Dronningen!

Dronning år danska för drottning och står i rubriken som symbol och högste boss för våra erfarna danska svinproducenter och marknadsförare.

Om jag förstått rätt av ett färskt diskussionsinlägg, med något osvensk användning av våra fina pronomen, har mina vänner bland mervärdesfundamentalisterna nu fått kalla fötter. Vid målsnöret, där konsumenter och marknaden tagit över, precis som planerat, blir man ängslig och vill ha andra, främst staten, att dela (sina, deras) ansvar med!

Danskarna har snabbt fattat galoppen; om två år har de med nationellt förenade krafter, globalt helt tagit över det kommersiella i de svenska mervärden som vi snackat om i snart ett halvt sekel men som givet lite tillskott i svinuppfödarens börs.

Danskarna med den smilande drottningen i spetsen har då än en gäng "tagit fis" på sina svinproducerande vänner norr om bron.

Fram till 2018 kan vi i Skåne och Stockholm gräla om vad som gick fel och vem som sa vad i djurskyddsdebatten på 1980-talet och framåt. Inte för att jaga syndabockar utan för att på typiskt svenskt vis lära, så vi inte gör samma misstag i framtiden.

Råd till köttproducenter som i Sverige känner ansvar för landsbygd, miljö, klimat, etc: Försäkra er i första hand om den svenska marknaden för etiskt producerat kött. Det lilla som blir över för export kan fraktas över bron och säljas via dronningens upparbetade internationella kanaler.

Vecka 16/16

Storgräl förväntas på stämman ..

Våren är föreningsstämmornas, kongressernas och årsmötenas tid. Styrelser väljs, ledarskap granskas, ansvar utkrävs .... För exakt tio år sen skrev jag en krönika med ovanstående rubrik (Gris nr 5, 2006). Den återges i det följande ordagrant, något förkortad. Ska du låta dig väljas?

“Teoretiskt lagda ekonomer analyserade tidigt värdet av ja- och nej-sägare i en organisation. Om jag har tolkat de matematiska modellerna riktigt är sambanden egentligen ganska enkla: Arvoderas man för sina prestationer efter en subjektiv bedömning gjord av vd eller motsvarande är det oftast bäst att hålla inne med vad man egentligen tycker i en fråga och följa huvudströmmen, dvs sitta av mötena, vara svenskt anpasslig och lita på att de andra i styrelsen förstår bäst.

Det duger inte att hänvisa till bristande sakkunskap. Man har ett ansvar och är skyldig dem man representerar att ställa obekväma frågor om man inte begriper det som avhandlas.
Men den svenska sammanträdeskulturen och miljön inbjuder i första hand till anpasslighet och konsensus och det kostar på att uppträda som bråkstake, vara obekväm och visa civilkurage i de fina styrelserummen.

Men forskarna menar att resultatet av konformiteten blir ett mindre kreativt arbetsklimat och en ineffektiv organisation med stark, dvs med objektivt mätta prestationsrelaterade arvoden, finns det ju inga pengaskäl att svära på mästarens ord. Där kan därför sty?relsemedlemmarnas kapacitet och ansträngningar utnyttjas bättre och till hela organi?sationens bästa.

Så tycker tydligen - till svenska styrelseproffs (spelade?) förvåning - också representanterna för de utländska ägargrupper som denna vår bråkat på flera stämmor. En bråkstake eller upprorsmakare lär för övrigt definieras som en person för vilken driften att säga ifrån i för bolaget, föreningen, institutionen o dyl i kritiska situationer är större än omtanken om den egna personliga framgången. Egendomligt nog är en sådan läggning föga gångbar för den som i dagens Sverige kandiderar som t ex slakteridirektör, höjdare i lantbrukets organisationer, eller som bankman.

Ingen klok person borde acceptera ett styrelseuppdrag i ett stort börsbolag. Så drastiskt uttrycker sig en forskare från det aktade Harvard-universitetet i USA. Hans artikel (Sahlman, 1990) är grundad på en analys av ett faktiskt erbjudande om en styrelsepost med fast årligt arvode plus fast tillägg för fyra årliga möten. Eftersom han tar erbjudandet och styrelsejobbet på blodigt allvar, bläddrar han först igenom det tryckta, flera tum tjocka, material han fått om företaget och försöker uppskatta vilken tid det skulle ta att lära sig det nödvändiga om företaget och den för företaget aktuel?la näringsgrenen.

Han letar information om vilka som nu är de tongivande i företaget och i styrelsen. Hur är vd:n, frågar han sig, och de övriga styrelsemedlemmarna. Är relationerna ledning - anställda - fack goda. Eventuella etikproblem nu eller tidigare. Är företagets verksamhet miljövänlig, landsbygdsutvecklande, o s v. Hur ser konjunkturerna ut för företaget? Vilken personlig risk löper man som styrelsemed?lem i förhållande till sitt arvode. Kan styrelsearbete komma i konflikt med mina andra uppdrag. Vilka personliga försäkringar behövs som skydd för familjen mot en ekonomisk krasch, etc, etc.

Slutsatsen i artikeln blir att uppdraget, omsorgsfullt genomfört, skulle kräva allt för mycket tid och ge alltför liten timpenning och ett blygsamt tillskott vad gäller erfarenhet, personligt kontaktnät, prestige, o dyl. Förhållandena avser som sagt

USA med dess speciella lagstifning, ansvarsregler och affärsmoral, men kan i sina huvuddrag ha intresse även för oss med ett tilltagande internationellt ägande i de flesta branscher.
Gamle Volvochefen P G Gyllenhammar kommenterade från brittisk horisont för några år sedan bl a Skandiaskandalen, faran med mångsyssloriet bland svenska s k styrelseproffs, strävan efter samförståndslösningar, bristen på direktörernas civilkurage och andra egenheter som han såg i vårt näringsliv. Mot bakgrund av bl a senare tiders mutskandaler, jävsdiskussioner, krav på varannan damernas i styrelserna o dyl är artikeln lika tankeväckande i dag som då den skrevs (DN 2003-12-23).
PGG menar bl a att man kan klara högst tre styrelseuppdrag. Avgående vd:n ska inte kunna bli ordförande i sitt eget bolag.

Bland styrelsekandidaterna bör man na?turligtvis sortera bort dem som är vad man på engelska kallar crooks (oetiska, oärliga), men också dem som är kända som cowards ("krukor", personer utan civilkurage). Ett särskilt problem utgör enligt PGG en tredje grupp av möjliga kandidater, de s k cronies, d v s gamla kompisar. De gör ofta styrelsejobbet lättare, men deras obenägenhet att säga emot kan få förödande konsekvenser. Kvar blir ett gäng av "obekväma", kompetenta, ansvarskännande och debattglada frifräsare som gör stämmorna till konstruktiva "gräl".

Det ligger kanske också något i framlidne USA presidenten Lyndon Johnsons syn på att välja in bråkstakar i en styrande grupp. Johnson tog ju på sin tid in den obekväme Bobby Kennedy i regeringen med den på mustig texasdialekt uttalade motiveringen att "det är bättre att ha honom inne i tältet p-ssande ut, än att han hålls utanför och p-ssande in på oss!

På tal om stämmor blev jag själv på Skånska lantbruksmuseet i Alnarp, ideell förenings stämma den 8 maj 2006 enhälligt vald till revisorsuppleant.

PS På 2016-års stämma i förra veckan avgick jag, av åldersskäl!

Vecka 12/16

Att hålla i hatten i den svenska matdebatten

Så påskglad jag och många med mig blev då vi läste att efterfrågan på svenskt kött är hög och att lönsamheten i svinsektorn bedöms som god. Kanske blir det snart en profit som lockar uppfödare till nyinvesteringar i stallar.

Aldrig har väl så många, de flesta glada amatörer, som i dag, känt sig manade att i media tala om hur köttproducerande svenska djur ska födas upp. En i sammanhanget för mig ny skribent listade häromdagen i DN det som bönderna bör göra för att tillfredsställa handeln, köttätare. naturvårdare, m fl. Till min glädje och förvåning hade hen faktiskt överst på sin långa lista uppmaningen "betala bönderna för de mervärden de skapar". Bra början !

Men det hörs också annat i mediabruset, t ex följande:
"Jag och många med mig kommer inte att välja svenskt om man börjar fixera suggor, minskar utrymmet för kycklingar och grisar och inte släpper ut korna på bete". Uttalandet (hotet) kommer från en akademiskt hederskanoniserad bloggare, opinionsbildare och centralt placerad konsumentföreträdare med hög (allt högre enligt några) röst. Så skrämmande. Tänk om det skulle gå så långt att vår hemmamarknad för kött reduceras till leverans av enstaka köttlådor a la torparen Göran Persson och motsvarande för den köpstarka eliten på Stockholms lyxkrogar. Och övriga, på rent trots, köper utländskt, (där ursprung och djurskötsel man väl inte kan veta så mycket om)! Utan en stabil hemmamarknad för mat är det kört för svensk köttproduktion i någon större skala, enligt proffsanalytiker. Vi har varken kompetens eller volymer att ta upp köttexportkampen mot de redan stora och etablerade. Sen trodde jag i min enfald att det hörde till vanlig anständighet och intellektuell hederlighet att avvakta resultat av pågående departementsutredningar och akademisk forskning om just inhysning av suggor, ytkrav, kor på bete, m m. Men man blir luttrad inför det hotfulla i vardagen, särskilt en sådan här kväll då hela Europa hukar i rädsla inför nästa attack.

Den ensamstående låginkomstmamman som inte kan gå på Grands Veranda-buffé eller köpa dyra köttlådor utan får nöja sig med billig köttfärs (se min blogg 38/15) kom tydligen upp på en matdiskussion i huvudstaden för en tid sedan. Om jag läste rätt lyste medkänslan med sin frånvaro. Hon uppmanades i stället i lätt raljerande ton att prioritera, dvs äta annat än kött, om det var för dyrt. Här verkar matdebatten i Stockholm vare nere på den nivå vad gäller kompetens och verklighetsuppfattning som tillskrivs drottning Marie-Antoinette i Paris på 1700-talet. När hon hörde att det arma folket inte hade bröd, sa hon: Så låt dem då äta bakelser!

Min hälsning till slut inför påsken får bli en variant på julens grötrim.

Utan bondeprofit, inga svenska ägg till stadens elit.

Vecka 10/16

Den afrikanska svälten, nästa stora EU-haveri?

I avvaktan på att svinkonjunkturen snarast tar fart och att vi får besked rörande t ex livsmedelsstrategien, konkurrenskraftsutredningen, mjölkkrisen, försöken med svensk frivillig ursprungsmärkning av kött, ev köttskatt, straffvärdet på matfusk, LOs syn på jobb till lågkvalificerade invandrare contra direkta bidrag (för att rädda den heliga svenska modellen), vem som hade mest fel om svenska mervärden för ett kvarts sekel sedan och annat av varierande vikt för vår välfärdsstat och den gröna näringens framtida liv eller död, ska jag denna gång höja blicken till global nivå.

Det gäller den afrikanska SVÄLTEN. Enligt inslag i TV 4, artiklar i bl.a Financial Times och rapporter från Världsbanken är svälten obeskrivlig i stora delar av östra Afrika, från Sudan ner till Sydafrika. Inte ens bönderna har dagligen mat till sina familjer än mindre några livsmedelsöverskott att marknadsföra. Torkan, dåligt utsäde. ineffektiva brukningsmetoder, brist på tekniska hjälpmedel, otillräckliga lagringslokaler, dålig infrastruktur, låg allmän kunskapsnivå, alltför få rådgivare och inte minst mutor, utbredd korruption, terrorgrupper och krigsherrar tvingar svältande familjer att migrera i mängder som vida överstiger dem som nu flyr undan krig i Syrien.

I bloggen 38/15 skrev jag, inspirerad av globala källor, att framtidens mat i huvudsak måste framställas av lokala småbrukare. Det som produceras av utländska investerare på de goda jordarna i t ex Uganda hamnar sällan på den lokala marknaden, dit de svältande söker sig.

Ska ungdomen stanna kvar som småbönder i denna del av världen där de så väl behövs, kommer de inte att nöja sig med föräldragenerationens enkla hacka, buffeldragen träplog, etc, utan kräva tillgång till lämpliga delar av den västerländska lantbruksteknologi som nu fler och fler av dem kan läsa om på nätet.

Här finns oanade möjligheter för innovationer och teknikutveckling, där Sverige skulle kunna gå i tätklungan. Vi har gjort många goda men alltför kortvariga punktinsatser i olika delar av Afrika. Äldre t o m nu pensionerade biståndsarbetare skulle kunna "återanvändas" som mentorer och rådgivare. Vi skulle kunna utveckla och tillverka tekniska hjälpmedel avpassade för småskaligt jordbruk.

En rad andra länder har en liknande situation Vad som behövs är samordning på global nivå.

Här har inte minst EU en mångsidig gemensam jätteuppgift där lärdomar från dagens totalt misslyckade flyktingmottagande kan utnyttjas, dvs hjälp till dem som svälter i första hand med kraftinsatser i matproduktion och fördelning lokalt.

Kanske kan t o m det goda svenska svinkunnandet användas i vissa områden!

Jag känner själv Afrika bara som safariturist och deltagare i några kortare kongresser. Men västvärlden är som sagt full av experter. Låt oss hoppas på triangulering (det har hänt förr!), dvs att någon med kunskap och handlingskraft efter en tid gör ens goda idé till sin och skapar "verkstad" med den.

Motto: Stäm i bäcken "hemmavid" och inte med staket och tårgas vid Medelhavet!

Vecka 7/16

Modererade svinmöten på Milamässan i Malmö 2016

Morgonläsningen av Sydsvenskan på tåget till Hyllie gav mig en första presskontakt med årets Milamässa. Under rubriken " Kviga sprang lös mitt i stan", beskrevs hur ett ungt nötkreatur, svårt stressat, lyckats fly från mässområdet dagen före uppvisningen, stångat en polis, hotat flera personer i stan och slutligen skjutits till döds av polis! Fasade kvigan för att bli uttittad i bedömningsringen eller var panikflykten resultatet av inkompetent djurhantering i en ovan situation?

Jag skulle till mässan för att bevaka den halva branschdagen om svin. Sympatiskt att svinen kom med. Övriga branscher gällde mjölk, nötkött och får. Jag fann så småningom var det hela skulle hållas. Skyltning, tillgång på informationsmaterial, presentation av medverkande (vi måste lära känna varandra bättre!) och allmän kundservice var jämfört med mina tidigare mässbesök något modererad. Men mina intryck gäller ju en dag och en speciell del av mässan.

Svindagen präglades av viss optimism inför branschens framtid. Det är alltid stimulerande att träffa (gruppen kunde i dag ha varit större) sakkunniga, svinuppfödare och forskare.

Under minglet i fikapausen fick jag som amerikanarna säger "straight from the horse´s mouth" (information direkt från källan) bekräftat att "fasthållning av grisande suggor med metallgrindar" som djurskyddsaktivister och likställda gillar att tala om, är en sten i skor främst hos just djurskyddsaktivister. Mer seriösa och sakkunniga debattörer har andra större problem. Såsom, hur ska vi lösa ursprungsmärkningen av kött. I dag har vi sannolikt fler köttskandaler i handeln än djurskyddsbrott i stallarna. Hur ska vi uppnå full konkurrenskraft med nuvarande stelbenta djurskyddsbestämmer, som LRFs representant frågade. Vem och när och hur ska våra uppfödare som gör det mesta rätt bli kompenserade för sina merkostnader gentemot konkurrenterna. Vad har det kostat svenska svinuppfödare att i flera decennier "vara först"? Hur går det med våra unika mervärden när finnar, danskar och andra är i fatt oss i djurvälfärdsloppet?

Handligsplan Gris-30 för 550 kommenterades av flera talare och prisades av alla. Målet är är att med bibehållen djuromsorg producera minst 30 grisar per sugga och år för en kostnad av högst 550 kr per gris. Dagens situation med ca 20 grisar per sugga och år är naturligtvis för dåligt och olönsamt. Tilläggsbetalning med 5 - 10 kr per gris under kommande treårsperiod bör stimulera till förbättringar. Ingen frågade om våra suggor är gjorda för att trycka fram 35 grisar per år. Är det inte ett djurvälfärdsärende? Men alltför få av de högröstade aktivisterna vet väl i dag något om kullstorlekar, avvändningstid, etc.

Hur blir man då en framgångsrik svinuppfödare med modet att bygga nytt i dagens läge? Praktikens representant hade inga magiska råd att ge.utöver de vanliga: Sträng kostnadskontroll, god omsorg om djur och anställda, tro på egen förmåga, inköp av goda råd även om de förefaller dyra, och ständig fortbildning på alla nivåer i företaget.

På tåget hem till Lund tänkte jag på den stackars kvigan, den stångade polisen och de skärrade stadsborna.

Råd: Lär mer om djurs beteende, hantering, skötsel och omsorg och köp garanterat svenskt kött! Och lägg gevär!

Vecka 6/16

En hållbar livsmedelsstrategi – allt och alla skall med

Den 27 januari var det åter en fullmatad grön seminariedag i Skåne: Alnarps Jordbruks- och trädgårdskonferens 2016. Denna gång avslutad med mingel och gemensam middag för deltagande agronomer, hortonomer, lantmästare, studenter, trädgårdsmästare och andra yrkesgrupper och företagare. En alldeles utmärkt ide.

Om det gemensamma projektet Svensk mat i samverkan, skall ha en chans att bli verklighet är det en god början att umgås över rågångarna och lära känna varandra bättre på alla nivåer. Heder åt de grupper som var värdar för konferensen, Partnerskap Alnarp, m fl. Och ingen skugga på ämnesval, pressens föredragsreferat eller de medverkande föredragshållarnas, mestadels rappa yngre damer, sätt att framföra sitt budskap. Väl kyld skånsk mingelcider och en utmärkt köttvarmrätt fulländade partyt.

Men några av nedanstående reflektioner och frågetecken blir jag inte kvitt. Mest kretsar det naturligtvis kring livsmedelsstrategien. Målkonflikterna stå här som spön i backen: Mer närodlat- mer export, mer eller mindre köttkonsumtion, ursprungsmärkning, etc. Kunskaperna i ämnet lantbruk är bristfälliga. Även minister Bucht tycks ha mer att lära.

"Jag har blivit tillsagd av chefen att inte avslöja något viktigt här", skämtade det unga departementsrådet inledningsvis i sin lägesrapport om departementets pågående jobb med en svensk livsmedelsstrategi för framtiden. Han höll sitt löfte. Få som följt frågan tidigare torde hört något nytt. Regeringen har ju enligt vad man läser, så många andra problemområden som pockar på lösning; de nya svenskarnas mottagande, inhysning och integrering, Europas sämsta grundskola, den havererade universitetsutbildningen det obefintliga militära försvaret och därtill den minskande självförsörjningen med mat.

Det senare har även Tidskriften Lands debattredaktör börjat bekymra sig för. Man frågar sig t o m om självförsörjningen är 50 % eller något annat. Varför inte skicka en stockholmstrainee med gångavstånd till Statistiska centralbyrån och fråga om man har några säkra siffror på hur många veckor vi klarar oss utan matimport!

Flera på konferensen undrade hur det går med en strategi som i bästa fall tas fram under 2016 om vi får en ny regering nästa mandatperiod ! Hur gick det med alliansens och Erlandssons ambitiösa och påkostade kampanj Mat Sverige när Bucht tillträdde?

När det saknas konkreta förslag inbjuds alla (även cykelfrämjandet, enligt ett referat från ett liknande möte i Stockholm!) att bidra till matstrategin. Det var tydligt även i Alnarp, där utkastet till en skånsk strategi presenterades. Där saknades inget eller ingen och de flummiga formuleringarna inte blev något konkret utan en "Mädchen fuer alles".

Sverige skall också satsa på merväxtförädling och teknikutveckling i lantbruket, betonades. Hur kom ett annat utmärkande drag hos dagens unga debattörer och trainee fram nämligen bristen på historiskt kunnande: Man vet alltså inte att svensk växtförädling och teknikutveckling i många år legat för fäfot och svårligen kan tas upp igen inom rimlig tid.

Tyvärr tycks de som borde kunna sin historia använda sitt kunnande i först hand för att verifiera hur kloka ock förutseende de var i nu brännande frågor för 40 år sen. Men spilld mjölk uppskattas bara av ladugårdskatter! Nu gäller det allmän samling kring avgörande framtidsfrågor.

Kanske skall, som någon sa, en uthållig matstrategi ges grundlags status, dvs kräva flera riksdagsbeslut för att antas eller ändras. (Kanske också några fullmånar dess emellan!)
Och alla intressenter längs matkedjan måste vara med.

Vecka 2/16

Vår ljusnande framtid 2016 - 2030

På äldre dar drömmer man oftare och mer. Senast fick jag uppleva min 100-årsdag. Uppvaktningen på den stora dagen blev verkligen minnesvärd. Innehållet i presentboken "Swedish Agriculture 2030" med sammanfattning på både arabiska och stockholmska gladde mig särskilt.

En utmärkt buffe serverades. Maten var helsvensk, garanterat hälsosam, välsmakande och säker. Den hade producerats av lönsamma och konkurrenskraftiga företag på ett hållbart sätt. Den starka livsmedelskedjan sades främst bygga på konsumenternas förtroende, mervärden inom miljö, djuromsorg och kvalité som genererar lönsamhet i hela sektorn. Förebyggande djurhälsovård gav friska djur och skapade underlag för lönsamma livsmedelsföretag i hela Sverige och en stark inhemsk och internationell, marknad.för livsmedel. Forskning, rådgivning och utvecklingsinsatserna var väl samordnade. Alla led i livsmedelskedjan samverkade och tog sitt ansvar för att uppnå ett hållbart resultat.

Mina skumma ögon noterade att de flesta av någon betydelse för svensk matproduktion var representerade bland de minglande: Sveriges Konsumenter, Konsumentföreingen Stockholm, Natursskyddsförenigen, Världsnaturfonden, WWF och World Animal Protection. Jag skymtade också flera akademiska doktorer och dito doktorinnor, Tidskriften Lands debattredaktör, utgivaren av @-Gris. samt några av SJV utsedda utvärderare av god svinforskning.

Jag var mäkta imponerad av vad experterna åstadkommit under de senaste 15 åren och frågade församlingen "hur har ni hunnit med allt detta?" Just som jag väntade på svaret och reste mig i rullstolen för att tacka för all uppvaktning, hände något: Jag vaknade till en mörk, vintrig ny dag, där verklighetsnära visioner om svenskt matproduktions framtid lyste starkt med sin frånvaro.

Vecka 51/15

Uthållig vinst i lantbruket – internationell jämförelse

Offentliga seminarier på SLU-Alnarp är oftast givande. Man diskuterar frågor av vikt för den gröna sektorn och för samhället i stort, utifrån vetenskap och praktisk erfarenhet.
Så var fallet även i måndags, då KSLAs LUPP-kommitté för lönsam uthållig primärproduktion stod som värd. Drygt 70 deltog. Programmet kretsade kring frågan vilken vinst (profit i mer vulgära sammanhang) lantbruksföretagaren behöver för att kunna klara intäktsvariationer, bygga upp en likviditets- och resultatbuffert samt skapa långsiktig stabilitet i företaget. Inbjudna experter belyste och jämförde situationen i Sverige, Danmark ock England.

Danskarna har mycket hög skuldsättning, behov av generationsväxling bland brukarna och bättre och lättare tillgång till pengar från bankerna för de unga som siktar på en grön framtid. Som en kuriositet observerade jag att den danske föreläsaren nämnde minkuppfödning(!) samtidigt med de traditionella driftsgrenarna mjölk, grisuppfödning, äggproduktion, etc.

De engelska jordbrukarna är inte så högt skuldsatta men kämpar på en glesnande landsbygd, där en mjölkproducent lägger av varje dag. I vårt land,sas det, ska lantbruket anstränga sig att skapa ekonomisk hållbarhet, ekologisk hållbarhet (förvalta de givna resurserna väl) samt social hållbarhet (god arbetsmiljö, utbildning, personalutveckling etc).Vi halkar efter. Fram till år 2005 var vi ledande i t ex avkastning per ko. Nu är vi omsprungna av både Danmark och USA. Med dagens låga investeringstakt pekar det rakt ner i backen för vissa driftsgrenar.

Så vägen till uppsatta mål blir hos oss liksom i de andra länderna lång och mödosam. Det är så lite det inhemska lantbruket kan påverka i dag, med styrande världsmarknadspriser, övergripande EU-lagstiftning och högröstade konsument- och miljöorganisationer som verkar se rött om primärproducenterna t o m har mage kräva "profit" för att kunna överleva!

På seminariet fick vi också, veta att det nu på Alnarp startar ett kompetenscentrum (KCF) för företagare med syfte att göra den gröna sektorn till en tillväxtbransch med lönsamma och hållbara företag. UTMÄRKT IDÈ! Hoppas man lyckas locka till sig alla de externa forskare, utbildare och rådgivnings- och företagsexperter som med hjälp av vetenskap och praktisk erfarenhet ska skapa ett uthålligt resultat.

För att knyta an till det jag i tidigare bloggar skrivit om utmärkt, säker och hälsosam, men för många kunder DYR svensk mat, vill jag sluta med en grötrimsinspirerad slogan:
Utan bondeprofit – ingen svensk mat för stadens elit.

GOD JUL!

Vecka 49/15

Mjölk och kött på Alnarp

Partnerskap Alnarp, LRF Skåne och sydsvenska producentgrupper för gris, mjölk och nötkött fortsätter oförtrutet med sina årliga och höstliga gris- etc dagar.
Grisdag (se blogg 41/!5 och 42/15) och även mjölkdag anordnades, vill jag minnas, redan under min aktiva SLU-tid, dvs i slutet av förra århundradet. Nötköttsdagen som nu hölls för en vecka sedan firar nästa år 10-års jubileum. Låt oss hoppas att evenemangen inte dör ut, parallellt med en fortlöpande utglesning av svensk mjölk-och köttproduktion.

Senare månaders pressdebatt om efterfrågan på kött, konsumtionen i olika länder, djurs miljö-och klimatpåverkan, mjölkstöd mm behandlades, men torde vara bekant för de flesta invigda. I det följande gör vi i stället några spridda personliga reflektioner.

Det är synnerligen upplyftande att i dessa turbulenta tider tillbringa en hel dag med kämpande, hoppfulla producenter och stora grupper unga lantbruksstudenter av vilka flera tänkt sig en grön framtid.

Tre fjärdedelar av nötköttet har sitt ursprung i mjölkproduktionen och man kunde haft glädje av en gemensam partnerskapsdag. Det jag emellertid saknar mest på Alnarps tre djurdagar är representanter för konsumenterna, de som redan tror sig veta allt om hur djur ska hållas och hur mjölk och kött ska produceras. Svansföringen blir ju allt högre hos dem jag tidigare har kallat mervärdesfundamentalister. Man drar sig t.ex. inte för att offentligt undervisa professorer, som ägnat ett helt forskarliv åt ett djurslag, om hur försöksrapporter ska läsas och tolkas. Man lär även ut till pressade bönder hur lätt det är att leva med de svenska djurskyddsreglerna" bara viljan finns" ute på gårdarna och om "systemfelen" avvecklas! Några timmar varje år bland branschfolk på Alnarp skulle förhoppningsvis få åtminstone några att inse vad fakta i uthållig djuruppfödning innebär. Jag erinrar mig att den vidsynta svinprofessorn Sandra Edwards, välförtjänt hedersdoktor vid SLU år 2014, nyligen påpekde att ett k o m m e r s i e l l t fungerande system för hög spädgrisöverlevnad återstår att utveckla och att det sannolikt kräver förändringar både vad gäller avel och management.God djuromvårdnad ska vi naturligtvis alla verka för, men utan system som fungerar i storskalig ekonomiskt lönsam produktion blir det allt mindre mjölk och kött producerat.

Vi har varit naiva påstod jag redan i bloggen 9/13 . Då gällde det ledartröjan i det internationella djurskyddsregelverket. Nu läser jag att rikspolitikerna anser att vi varit naiva i vår syn på hur asylsökande ska hanteras. Har vi kanske också varit för blåögda i frågor rörande försvaret, skolan och annat som "reformerats" de senaste decennierna? Det må vara oss förlåtet att föredra en lugnare avlövningstakt på olika områden , vi som minns och upplevt matransoneringen under andra världskriget, de finska krigsbarnen, stora militära repmöten på Gotland, den gamla klassens yrkesstolta och fullt behöriga skollärare och en levande landsbygd.

Alnarps mjölkdag, den 19 nov, hade som tema "mjölkproduktion och företagande bortom mjölkkrisen". Internationellt tenderar produktionen stiga mer än konsumtionen och det är svårt bedöma vart priset är på väg, ansåg man. Till våra fördelar räknade man de goda naturliga förutsättningarna, inte minst tillgången på vatten, hög produktion, god kvalitet, låg antibiotikaanvändning och starka varumärken. Som nackdelar räknas den dåliga lönsamheten, det höga kostnadsläget (löner, byggnader, regelverk) och svag förståelse för primärproduktionens problem bland konsumentgrupper, politiker, banker och livsmedelhandels företrädare. Mot denna bakgrund skorrar det i mina öron falskt och något naivt att just nu snacka om att vi ska klara den svenska maten med gemensamma krafter från livsmedelskedjans alla led. Blir det kanske bättre samverkan om det krisar ännu mer och om vi får en riksstrategi för livsmedel på plats?

Från mina spridda anteckningar under nötköttsdagen läser jag bl a att Indien exporterar mest kött och att USA är störst importör. I Sverige är det av ganska naturliga skäl kalvbrist och en krympande nötköttsproduktion. Men ingen kris, menade man. Vi måste emellertid öka produktionen och kan inte ens upprätthålla det vi har om inte investeringar kommer igång. Kommunikationen uppfödare–slaktare måste förbättras, Man överdriver de negativa klimateffekterna av nötens rapande och fisande. Det är positivt med djur som betar,men de som står på stall är mest klimatsmarta. Vi är för små för export och exporterar i dag alltför billiga sortiment, men det knappast möjligt att ta upp kampen mot de stora exportnationerna. Exporten ger oss ökade kunskaper och andra värden. Vi behöver en livsmedelsstrategi inte minst i det högproduktiva Sydsverige. Men är det samma äkta intresse för detta i trakterna kring Rosenbad som i det gröna Skåne? Ett bestående intryck av nötköttsdagen är att det finns en uppsjö av samverkansgrupper. delegationer, styrgrupper, kommunikatörer, organisationer ( LRF mjölk, LRF kött, Svenskt kött, etc), myndigheter, o s v, som alla har goda föresatser, men är det inte plats för lite förenklingar...?

Just som jag ska maila detta hör jag på radion att Stadsmissionen i Stockholm börjat med lågprisbutiker för livsmedel. Är vi på väg mot de mjölk- och köttkuponger för låginkomstfamiljer som inte ha råd köpa vår utmärkta, hälsosamma, men dyra, svenskproducerade mat? Se min blogg 38/15.

Vecka 45/15

Kalkoner, kaniner, kalorier och en suckande gris

Agronomer bosatta i Skåne har en ärevördig men livaktig kamratförening med för närvarande totalt ca 450 medlemmar. En av många aktiviteter är höstliga studiebesök på intressanta företag i den gröna sektorn. I går kväll var ett tjugotal av oss på Ingelsta Kalkon.

Här, några kilometer öster om Tomelilla, Skåne, startade 1984 ett innovativt äkta par, utan tidigare erfarenhet av djuruppfödning, ett småskaligt kalkonföretag. Uppslag och ideér hämtades vid besök i USA. Verksamheten har nu vuxit ut med t ex butiker i Stockholm, Malmö, Lund , samarbete med COOP, ICA, LIDL, m fl och 9 lokala kontraktuppfödare. Man slaktar 450 000 kalkoner årligen och omsätter 280 miljoner med totalt 175 anställda. Man säger sig i dag ha världens bredaste kalkonsortiment med hundratalet produkter.

Företaget är till sin uppbyggnad och inriktning i flera avseenden ett föredöme för verksamhet inom livsmedelssektorn som nu behövs på landsbygden, med enkel organisation och lokalt förankring vad gäller anställda och produktionsresurser samt "klimat- och energismart". Mycket skulle och borde kunna användas vid uppfödning, förädling och försäljning av andra köttslag. Jag tänker i första hand på kaniner, får och andra mindre djur. Det skulle, för att åter ta fram min käpphäst, passa många av den första generationens nya svenskar som kommer hit med ett användbart kunnande och snabbt behöver försörjning. Mark, isolerade bostäder och erforderliga stallbyggnader finns i de trakter som är aktuella. Här är "taket inte nått".

Den pågående debatten om cancerrisker med kött låg i luften vid vårt besök, men verkade inte skärra kalkonfolket, även om amerikanarnas populära sandwich med en rökt skiva kalkon är med på den "dödslista" som redovisades i senaste nummer av tidskriften TIME (nov. 2), där framsidan för övrigt har en färgglad A-4 bild på två baconskivor bildande ett kors(!).

Kalkonköttet beskrevs som lågt i fett och kalorier, proteinoptimalt och innehållande 20 av de 22 viktiga näringsämnen vi behöver. Något för framtidens hälsofixerade konsument.

Vid hemkomsten återgick jag till min något mödosamma kvällsläsning av valda delar av Helena Röcklinsbergs 450-sidiga tyskspråkiga doktorsavhandling (teologi) "Das seufzende Schwein" (Den suckande grisen) där det undersöks hur teologisk djuretik och praktisk djuruppfödning förhåller sig till varandra.

Allt efter som antalet anhängare till religioner med bestämda krav och synpunkter på djuruppfödning, slaktmetoder, djurslag och konsumtion av kött ökar i norra Europa, desto större anledning kommer de traditionella uppfödaren av nöt och gris sannolikt att ha anledning sucka.

Vecka 44/15

En natt jag drömde om lyckliga grisar, kor, m fl

Sverige hade i årtionden med heder burit ledartröjan i tävlingen om världens bästa djuromsorg, låg antibiotikaanvändning och skötsel av grisar, kor, getter, fjäderfä och andra djur som producerar kött och mjölk. Detta hade gjort landet väl känt globalt och använts som varumärke för en nation som var allmänt fredlig, empatisk och human i samvaron med levande varelser. Kostnaden för att bibehålla tätplatsen hade med tiden blivit avsevärd, men i huvudsak burits av tålmodiga människor på landsbygden vilka fick avstå vissa egna förmåner för den goda sakens skull. Många uppfödare hade efterhand förgäves vädjat till staten om stöd, men av ekonomiska skäl tvingats sälja sina djur. Tillgången på inhemskt kött minskade. Myndigheter, kött- och ostälskare, m fl och företrädare för uppfödarna uppmärksammade bekymrat utvecklingen, men hade få idéer om förbättringar.

Nu hade emellertid, erfor jag sömnbedövad, situationen radikalt förändrats; delegaterna för ett konsumentvinklat, för tillfället tongivande, djurrättsparti med väljarbas i huvudstaden hade på sin riksstämma i Klövsjö övertygat varandra om det ologiska i att efterfråga kött från djur som var lyckliga, kunde bete sig naturligt och fick hoppa omkring flera månader per år utan betestvång på den gröna ängen med rumporna i vädret eller med knorr på svansen böka i den frodiga grässvålen. Sådana djur som tillåtes utveckla saftiga skinkor, välmatade filéer, möra stekar, etc ska vi naturligtvis inte slakta. De ska leva, de är ju så rara. Nej, beslöt stämman enhälligt, det är de misskötta, de fixerade, undernärda, "med galler fasthållna", allmänt plågade och olyckligt lottade djuren som ska slås ihjäl och ätas upp. De dödsdömda individerna ska tas ut och märkas i pannan för avlivning, av Jordbruksverket specialutbildade, ambulerande kommunveterinärer. Slakten sker i fallet Skandinavien centralt på ett superslakteri i Horsens, Danmark. Kropparna males omedelbart ner till en standardblandfärs, som säljes till ett för alla husmödrar överkomligt pris per kg.
De kvarvarande, lyckliga djuren hålles, i första hand som förebilder för andra mindre upplysta länder, med hjälp av statliga bidrag på Skansen, Zoologisk Have och motsvarande samt på särskilda privatägda premielantbruk, där de så småningom avlider "mätta av ålder och levnad " (1. Mosebok 25).

Vid frukostens ägg och bacon slår det mej att drömmen är inspirerad av en idé framförd med glimten i ögat av en engelsktalande finländare, som i fredags var gäst i TV-programmet Robins!! Jag känner mig lättad.

Vecka 42/15

Lite eftersnack om svin

I vecka 41 fyllde jag många år. Sen la datorn av. Att datorn plötsligt strejkar kan i dag bero på s k hackare. I extrema fall fall är det någon med makt och kunnande som inte gillar det som skrivs. Tyvärr finns det färska svenska exempel på bloggare som tystats av storebror, för att nu inte tala om "professorer" och nästan likställda som offentligt i lantbrukspressen velat hindra oss "gamla, onda och avundsjuka" avsuttna vetenskapare från att torgföra kritiska synpunkter på nutida svagt underbyggda undersökningar (som visats sig snart glömda).

Mitt datorhaveri berodde på ett banalt tekniskt fel, men medförde i den allmänna yran, att den tidigare bloggen om Alnarps grisdag 2015 blev både hastig, kort och försenad. Om grisdagen, även i år föredömligt administrerad av BT-institutionen och med sakkunnig moderator (2000 egna suggor), bör tilläggas att ett par framgångsrika och hoppfulla uppfödare, varav det finns flera i Skåne med omnejd, beskrev sina byggnader och nyinvesteringar inför framtiden. Ett tongivande svenskt byggföretag och ett dito danskt visade hur svinstallar byggs med dagens kunnande och teknik.

Däremot talades det mycket lite om forskning kring hus för gris. Men ska våra djurskyddsregler "vidareutvecklas och rådgivningen förstärkas" som framhölls på grisdagen måste det till fortsatt forskning kring svinens inhysningsproblem. Vid en snabb genomgång av projektlistorna från de 4 - 5 SLU-institutioner. där man kan förvänta sig pågående svinforskning, möter man rubriker om bedövning vid slakt, grisen vid ekologiska uppfödning, klövhälsoproblem, relationen människa-gris , halmning av svinboxar, dagsljus i olika system, betong contra gummimattor som golvunderlag, effekten av olika foderstater, sjukdomsbekämpning, arv- miljöaspekter och många många fler. Alla viktiga forskningsområden för att öka våra kunskaper om ett djur som vi vill värna om.

Men den enda pågående studien av intresse för byggande i framtiden tycks vara "Jämförelse mellan två boxsystem (lösgående sugga contra tillfällig instängning vid grisning) med optimala skötselrutiner för att minska smågrisdödligheten". Denna undersökning utförs av LT, Alnarp i stallar i Önnestad, då LTs svinförsök upphört och svinstallarna (liksom försöksstallarna för mjölkkor) står tomma sedan några år tillbaka. Smågrisstudien blev för övrigt innan den ens kom i gång utvärderad och utdömd som trams av konsumentrepresentanter och andra som begriper sig på uthållig svinuppfödning.

Jag blev upphetsad å svinforskningens vägnar när jag läste att 18 personer från LRF ska resa till USA och Kanada. I Washington DC, där jag bott tre år, finns få svin. Men Kanada kan ge globala inpulser om hantering av grisar precis som efterlystes på grisdagen. Från Ottawa kan man relativt lätt nå de ur grissynpunkt intressanta provinserna Manitoba och Ontario med bl a en omfattande gränshandel med staterna Minnesota och North Dakota av både feeder pigs och slaktsvin (något för Skåne och Jylland).

Men ingen av de arton ska ägna sig åt svin under resan, utan främst försöka lära känna varandra, erfar jag.

What a pity, som tysken sa.

Vecka 41/15

Alnarps grisdag 2015

Efterfrågan på svenskt griskött är glädjande stor. Det är ett gap på ca 30 % kvar att fylla på den inhemska marknaden. Den bloggande grisgeneralen, som är närmare verkligheten än de flesta av oss och som brukar ha synpunkter på grisnäringen, frågade för en tid sedan om tiden är inne för nyinvesteringar. Internationellt pekar t ex de amerikanska prognoserna på en sällan noterad produktionsökning i USA det närmaste året. Mot denna inte alltför dystra bakgrund samlades 6 oktober 2015 ca 120 deltagare, varav 67 icke studenter samt två representanter för lantbrukspressen, till Alnarps årliga svindag. Den var som vanligt arrangerad av SLU s LB institution och Partnerskap Alnarp, LRF och Skånes och Blekinges Grisproducenter. Dagens tema "Framtidssatsningar för skånsk och svensk grisproduktion – hur bygger vi för framtidstro, tillväxt och hållbarhet?" behandlades i åtta inlägg. . I det följande görs korta nedslag i några valda ämnen.

I Jordbruksverkets jämförelse av våra djurskyddsföreskrifter och EUs grisdirekiv påvisades skillnader vad gäller främst fem områden; grupphållning av suggor (svenskt krav sedan 1988 – EU först 2013 och begränsat till dräktiga suggor, rörelsefrihet (svenskt förbud mot fixering – EU tillåter fixering från vecka 1 före grisning till vecka 4 efter betäckning), avvänjningsålder (minst 28 dagar i Sverige – i EU är 21 dagar möjlig), stympning (svenskt förbud mot svanskupering – tillåts i EU), stallklimat (buller max 65 db(A) och gränsvärden för t ex svavelväte och ammoniak, samt krav på dagsljusinsläpp i Sverige mot 85 db(A) i EU och inga krav på gränsvärden för luftföroreningar eller dagsljusinsläpp.

I Sverige krävs dessutom förprövning eller ett godkännande i förhand för att få bygga för djurhållning. En viss allmän optimism präglade diskussionerna. Vår djurskyddsnivå ska "bibehållas men utvecklas", vad det nu betyder. Förprövningen är snabb, gratis och en garanti mot framtida kostsamma ändringar om byggfel begåtts. Hur mycket fördyrar våra regler svinstallarna? Det beror på, ingen ville ange en procentsats. Ibland är en dyrare djurplats det bästa alternativet om den är "värd mer" i produktionen.

Byggnadskostnaderna i Sverige och Finlands jämfördes. Här nämndes vissa siffror, som gav finnarna en fördel i produktionen med nästan 1 kr per kg kött. Detta tack vare särskilt investeringsstöd i Finland och billiga bygglån. Standardskillnaden i djurskydds- och miljökrav är obetydliga mellan de två länderna."Finnarna håller nu på att bygga helt ifatt oss med hjälp av sina stödpengar", var sammanfattningen. Nog så intressant i konkurrenssammanhang.

Diskussionen om hur den skånska livsmedelsstrategien ska utformas för att skapa framtidstro, tillväxt och hållbarhet, ledd av representanter för LRF Skåne blev trots lovvärda ambitioner en verklig besvikelse. Här avslöjades tydligt att det är långt till en gemensam plan. Olika aktörer och led i livsmedelskedjan har skilda idéer, talar självsäkert, men har få konkreta förslag. Man är möjligen överens om att vi ska behålla ledartröjan beträffande standarden på djuromsorgen, där det ju är bonden som får bära kostnaden.

De stora orden i diskussionspunkten "Skåne ska bli globalt attraktivt" störde mig speciellt mot bakgrund av att vi år 2015 inte ens lyckats bli "danskt attraktiva" utan drar åt olika håll vad gäller arbetsmarknadsregler, skattepolitik, språkförståelse och mycket annat som påverkar tron på framtiden, livskvaliteten, tillväxten i regionen och sysselsättningen. Här har LRF, skånska riksdagsmän och många andra en ännu olöst uppgift att övertyga regeringen, våra danska vänner, oförstående 08-or och motsvarade om vilken betydande tillväxtpotential det finns i Sydsverige och närliggande delar av Danmark. (Se tidigare bloggar).

Förslag: Gör grisdagen 2016 till en "fälles svineköd-dag"!

Vecka 38/15

Rötmånadsreflektioner m m i hängmattan år 2015

"Sällan eller aldrig får man höra at någon hittar på rätta grunderne til våra oredor, eller gifver goda råd til deras bot".

Så tänkvärt och aktuellt skrev redan år 1746 lantmätaren Jakob Faggot i "Svenska Landtbrukets hinder och hjälp". Faggots projekt (skiftesreformen) kan tas som det första storskaliga statliga försöket att förbättra jordbrukets, böndernas och landsbygdens konkurrenskraft och livssituation. Under de följande seklerna har vi sett flera andra exempel på handgripliga åtgärder med liknande syften: 1800-talets omfattande sjösänkningar och nyodlingar för att öka åkerarealen och motverka massutvandringen till USA, egnahemsrörelsen, efterkrigstidens koncentrerade rationalisering (KR) i de nordliga länen, jordförvärvslagen, etc.
Det bästa och mest framgångsrika internationella exemplet är naturligtvis uppodlingen av och bosättningen på den amerikanska prärien med stöd av 1862 års "homestead", lag som gav bosättare, de flesta nordeuropeiska migranter, billig jord att försörja sig på.

Historien låter sig aldrig helt upprepas. Tider och förutsättningar förändras numera rasande fort. Men av varje historisk händelse finns det något att lära, förutsatt att man kan sin historia! Hur är förresten de agrarhistoriska kunskaperna bland dem som i dag tror sig veta vad boten till jordbrukets oredor finns?

Vi kan inte försörja hela världen, men vi kan inbjuda hela världen att försörja sig hos oss, läser jag i SvD (Tove Lifvendahl). Det uppges finnas 60000 ha jord i Sverige som inte brukas (se tidigare bloggar). Staten och jordbruksverket skulle här kunna hjälpa till med ett kombinerat homestead och egna hems-tänk anpassat till vår tid. Man behöver inte äga det man brukar! Många av de nu dagligen inströmmande "nya svenskarna" är landsbygdsfolk. De har praktisk erfarenhet av get- och fåruppfödning, vakthållning mot rovdjur (inklusive vildsvin) på betesmark, trädgårdsodling, hantverk och småskalig industri, reparationsarbeten, tillvaratagande av bär och frukter, skogs-och naturvård, etc. Låt dem snabbt efter registreringen visa vad de vill och kan. I sommar har jag lärt mig att platser som Emmaboda (och 100-tals liknande orter) saknar både skomakare, skräddare och sömmerska och dessutom hjälpande händer i sjuk- och äldrevården. Varför pratar vi inte om detta med dem som dagligen sitter utanför matbutiker, systembolag och järnvägsstationer med sina pappmuggar?

Varken EU, LRF eller staten kan hjälpa mjölkproducenterna att överleva krisen. Det är marknaden, handeln och penningstarka och empatiska konsumenter som är räddningen, skriver Sydsvenskan den 8/7. I hängmattan frågar jag mig om den svenska allmänhetens hastigt uppblossade intresse inte bara för utsatta migranter utan i hög grad för betande kor, grisar med knorr, utrotningshotade fåglar och många andra underprivilegierade varelsers situation är äkta och uthålligt.
Livsmedelshandeln som för, i det här sammanhanget, mycket korta tid sedan, var "fientlig och hotade döda svensk grisnäring" (Land nr 8, 2015) har nu blivit "bondekramare". Är detta en omvändelse under galgen eller ett s k "paradigmskifte"? Hur kommer det att se ut om ett år, två, tio år...? En annan fråga som nu åter lyfts upp, gäller överanvändningen av antibiotika i jordbruket och annorstädes. Motståndet mot den oansvariga hanteringen kommer att bestå och växa de närmaste åren. Här är jag (nästan) säker efter bl a egen (vetenskaplig!) enkät under några veckor nyligen bland ett större antal medpatienter på infektionskliniken i Lund, där vi alla fick botande antibiotika intravenöst mot livsfarliga bakterier.

Klyftan mellan fattiga och rika konsumenter växer. Det är vetenskapligt belagt. I Malmö är var tredje barn "fattigt".
Svenskt etiskt föredömligt producerat kött ska i huvudsak ätas inom landet. Export av någon betydelse ska vi inte räkna med, därom tycks de flesta realister vara ense. Men köttet blir DYRT i butiken. Det är man också allmänt överens om. Så mamman med tre hungriga skolungdomar har inte råd att köpa "Göran Perssons oxfilelåda" eller motsvarande (i första hand avsedd för stadens lyxkrog och saluhall) utan måste kanske köpa billig "dansk blandfärs" till veckans spagettimiddag. Hur går detta ihop med det högtidliga snacket om alla barns lika värde och den färska regeringsförklaringens vädjan att "hålla ihop landet och ta ansvar för varandra"? "Folkhemmet har inga styvbarn", sa, som några av oss minns, den legendariske statsministern Per Albin Hansson på 1940-talet. Alla svenska barn ska kunna äta samma fina, hälsosamma kött och mejeriprodukter. Inte bara elitens. Under mina sju år i USA köpte vi mjölk, ost, m m till fullt pris, medan våra afro-amerikanska vänner med stora familjer hade kuponger som de kunde byta mot matkassar. Detta är sedan länge beskrivet i de ekonomiska läroböckerna som prisdifferentiering (ibland prisdiskriminering); de som har råd betalar fullt pris för en (status)vara, med andra konsumenter får samma produkt (ofta under annat varumärke) till ett lägre pris. Är det så vi ska ha det framöver? Ett tvåprissystem med kuponger och matkassar! EU lär tillåta ett sådant system. Vad anser de i andra sammanhang tvärsäkra och högröstade proffstyckarna i denna fråga?

"Statsvetare visa er nyttiga" uppmanar DNs ledare 9/8 med anledning av forskarnas tystnad, nu när det krisar sig. Vi ger SLUs lantbruksekonomiska experter samma råd. Låt oss höra mer om er analys av det som sker i det som synes ske på våra jordbruksföretag, på livsmedelsmarknaden, på landsbygden och internationellt. Och naturligtvis vill vi också se forskarnas åtgärdsförslag.

Till slut en ny, djärv och positiv tanke: Svensk lantbruksforskning- och export ska kanske inriktas mer på lantbruksteknik, anpassad för det utomeuropeiska familjeföretaget, där enligt tongivande (amerikanska) bedömare (TV 2/9) den mesta maten måste produceras i framtiden om världens snabbt växande munnar ska kunna mättas. Om ungdomarna ska stanna kvar som bönder i denna s k tredje värld, kommer de inte att nöja sig med föräldrarnas enkla hacka, buffel, träplog etc, utan kräva ergonomiska redskap, arbetsbesparande metoder, småskalig teknik och annat västerländskt som de läser om på nätet. Här är en nisch för SLU och andra innovatörer och produktutvecklare att ta hand om.

"Det är nu vi ska marknadsföra våra svenska mervärden"står det i Land Lantbruk nr 12, 2015. Formuleringen skapar viss dysterhet i hängmattan. Det tog alltså, trots ett gediget jobb av hedervärda krafter, ett fjärdedels sekel mellan "sådd och skörd". Och fortfarande är "mjölkkronorna" och motsvarande insatser lokala, temporära och beroende av handeln, giriga och riskovilliga bankers välvilja och statens senfärdighet. Mot bakgrund av senare tids politiska "krumBUCHTer" är det tyvärr svårt att förvänta ett snabbspår till lösning av jordbrukets aktuella" oredor".

Den klartänkte Jakob Faggot hade nog år 1746 mer rätt än han själv anade!

Vecka 24/15

Svensk nationaldag m m på danska

Av tradition firas i Lund den 6 juni på Kulturen (kulturhistoriskt museum) med musik, tal och flaggutdelning. I år var huvudtalaren dansken Morten Kjaerum, för några veckor sen nyutnämnd direktör och chef för stadens Raul Wallenbergsinstitut. Kjaerum talade vackert på danska och i Wallenbergs anda om samförstånd, fredlig utveckling, integration, etc. Långt ifrån alla skåningar förstår danska, så en del "kun", "halvfems" och "rolig" fördunklade kanske budskapet. För dagens studenter är språket det stora hindret vid studier i Danmark. Längre har vi alltså inte kommit år 2015.

Det herr Kjaerum och inte heller de lokala politikerna nämnde var den outnyttjade tillväxtmotor som ett nära samarbete mellan Öresundsregionen och Danmark representerar (se blogg 48/14). Det är tydligen inte politiskt korrekt att tala om detta "icke Stockholms-ämne". Statsministern som säger sig vilja öka sysselsättningen i landet och utveckla innovationer tycks mer ägna sig åt delad familjeförsäkring, förbud mot mobiler i skolsalen och annat smått och gott som borde ligga på någon underhuggares bord.

Min besvikelse över att de verkligt stora svensk-danska ödesfrågorna inte togs upp vid detta integrerade nationaldagsfirande ledde tankarna till det som antytts av bl a LG, nämligen uppfödning i Sverige av ett sortiment danska grisar laddade med svenska mervärden. Om detta blir möjligt är det anledning att se upp från svensk sida. Nu gäller den framförhandlade huvudreglen att man skattar där man jobbar. En dansk som jobbar i Köpenhamn och bor i t ex Svedala, Skåne, betalar sin skatt i Danmark, men kan utnyttja alla Svedalas kommunala förmåner.

En hemsk tanke slår mig på promenaden hem från Kulturen: En dansk gris uppfödd i Sverige skulle väl betraktas som "bosatt" i Sverige, medan han gör sitt "jobb" som slaktad och styckad i Danmark och beskattas där? Här kommer danskarna att än en gång "ta fis" på oss om vi inte läser det småstilta i kontraktet noga!

Vecka 20/15

Rationell och human skötsel och omvårdnad

Sviterna av en operation har på senare tid gjort mig till storkonsument av svensk sjukvård. Overksamma timmar i köer i väntrum och korridorer har gett långa stunder till observationer och reflektioner.

Trafiken på ett sjukhus är intensiv: I sängar och på bårar med hjul rullas patienter till operation och röntgen, sköterskor halvspringer med prover och PM i handen, läkare med vitrockskragen uppslagen, stetoskop runt halsen och mapp under armen, skrider fram ofta på väg till samråd med kollegor.... Blir väntan lite längre hinner samma människor passera förbi åtskilliga gånger. En gammal arbetsforskare frågar sig om alla dessa rörelser och förflyttningar är rationella, i vad mån kan personalen styra flödet av människor och material, används personalens kompetens optimalt, går värdefulla minuter förlorade som spill- och ställtider, etc. Blir kontakten läkare – patient för kort, tar noteringar i olika register och administration för mycket av läkarnas och sköterskors verktid?

Alla dessa frågor, får jag veta, ställs i ett nyligen påbörjad forskningsprojekt "Framtidens vårdavdelning" under docent Peter Almströms (Chalmers) ledning. Det slår mig att upplägget är detsamma som i våra arbetsstudier på LBT, påbörjade på 1950-talet, numera hörande till Arbetsvetenskap vid SLU -Alnarp.

Principen är fortfarande densamma, men observations- och registreringstekniken ny med datoriserad dataanalys. Vår förebild var för 60 sedan projektet arbetsrationalisering som startade vid Purdue-universitetet 1942, då USA gick in i kriget och de flesta arbetsföra i jordbruk och andra branscher inkallades. Syftet var att förenkla och effektivisera arbetet för dem som var kvar på farmerna för att svara för livsmedelsförsörjningen. En av mina lärare medverkade i en klassisk handbok (Vaughan-Hardin) i det som i USA kallas Farm Work Simplification, ett ämne jag fick chansen studera några terminer.

Akuta fall kan plötsligt helt förrycka arbetsrutinerna på ett sjukhus, men en "normal" dag vågar jag, med risk att bli missförstådd, hävda har det goda djurstallet och sjukhuset många likheter som arbetsplats. I båda fallen tas individer under tidspress om hand på ett kärleksfullt sätt.

I dessa dagar kan det avslutningsvis sorgligt nog vara anledning påminna främst historielösa djurskyddsaktivister om att skötsel av grisar med knorr inte har något med verksamheten i Auschwitz att göra!

Vecka 16/15

Jordbrukspolitiska återställare

Som 80-plussare blir man mer än bekymrad när man tar del av de ungdomliga förslagen från olika håll till lösningar på primärproduktionens och landsbygdens problem.

Här några snabba reflektioner.

1) Att exportera mera är räddningen, anser många. Men vi har i dag lika lite som på 1990-talet – då LRF och andra var tända på att sälja mat utomlands – vare sig det kunnande eller de volymer som krävs för en uthållig export av animalier. Det är visserligen sant att vi i det förflutna "exporterat", dvs lyckats lyfta ut tillfälliga grisöverskott vissa år. Men export värd namnet är något som producenterna kan bygga sina framtidsplaner på, det betyder upparbetade säljkanaler, konsumentupplysning av hög klass och stabila volymer av grisar etc. Det är det mer realistiskt att ta fasta på den nu ökade inhemska efterfrågan på rena svenska köttprodukter och i första hand försöka sälja dem inom landet till svenska priser.

2) Efterfrågan på svenska livsmedel utomlands ökar som aldrig förr, står det i tidningsrubrikerna. Det är sant och gäller kex, bröd, m m, Dessa produkter är i huvudsak industriens och handels babysar och de vinster, som glädjande nog görs, torde i ytterst liten grad hitta vägen till spannmålsodlarens plånbok.

3) Rädda ortens lanthandlare, så räddar du bygden, tror tydligen regeringen. Det är nog bra med en närbutik. Men landsbygden behöver i första hand närbelägen skola, fungerande bredband, postservice, vägar, mackar, reparationsverkstäder, vårdcentral, en åtkomlig bank som tjänar bygdens folk (hanterar kontanter!) och inte bara aktieägarna......., och allt det andra som krävs för kommersiell verksamhet och ett normalt familjeliv på landet. En landsbygdsforskare sa nyligen vid ett KSLA-seminaeium att hon funnit ortens lanthandel vara lättast att undvara, de flesta storhandlar med bil i tätorten! Men allt det andra är livsviktigt.

4) Konsumenterna kommer att rädda mjölkproducenterna genom att motsätta sig ändring i beteskravet, hävdar några ystra idésprutor! Min fortsatta "vetenskapliga" enkät bland de lärde i Lund (se blogg 9/15) har ytterligare stärkt mig i min förutfattade mening, att folk i allmänhet i dag vet väldigt lite om betestvång (man har varit med barnbarnen på kosläpp), bundna suggor (som inte får lägga sig på 3-5 dagar efter grisning!), salmonella (säljs det på ICA?) etc.,..... . Hur ska vi kunna utbilda och upplysa våra (unga) kunder så att de köper högprisprodukter och hur ska vi kunna övertyga en köpvillig, utvald skara i utlandet att det vi gör och gjort för våra djur är det enda rätta?

Här har våra lantbruksinriktade informatörer, informationsdirektörer, kommunikatörer, kommunikationsdirektörer och likställda något att bita i. Kanske en snabbkurs om lantbrukets villkor för de nya ungdomarna i näringsdepartementet m fl verk också skulle vara av värde.

Efter denna litania över återställare, dvs sådant som prövats tidigare och befunnits mindre dugligt, är jag väl skyldig att komma med ett eget bättre förslag. Fast får man det i min situation utan att bli kallad ond, avundsjuk, i avsaknad av sunt och säkert bondförnuft etc (se blogg 14/15)?

Det enda förslag jag kan komma med denna sena, regniga kväll knyter an till det jag sagt i tidigare bloggar: Utnyttja landsbygdens unika resurser, de 600 000 oanvända hektaren och med endast 22 personer per kvadratkilometer och en strid ström av inflyttande, nya svenskar, många landsortsbor med kunnande i bl a djuruppfödning, växtodling, trädgårdsskötsel, matberedning, m m. Kan vi så utan längre dröjsmål få en samordnad, enig riksplan för landsbygdens framtid som antyddes i tidigare blogg kan det bli riktigt bra.

Om jag får uppleva ett lyckosamt slutmål i den nu planerade utvecklingen av svensk landsbygd, lovar jag äta upp min äldsta huvudbonad, studentmössan från 1950 i original. Till dess och i väntan på allt det spännande kommer mina bloggar sannolikt att bli allt mera sporadiska.

Vecka 14/15

"Fådda"och "gedda" påskris 2015

Grisgeneralen antyder vecka 12 att hans Grisbloggar av vissa kanske uppfattas som alltför kritiserande. Men, som Martin Luther sagt: den man älskar, agar man! Mina egna två senaste bidrag om kostnaderna för Ledartröjorna (12/15) och En krona mer för mjölken (9/15), har föranlett ris från läsare. Jag "hänger ut och förlöjliga folk", gör jordbruket björntjänster. "sitter i glashus " och borde ägna mig åt seriösa omvärldsanalyser och inte leverera billiga satirer, heter det bl a.

Varför jag sitter i glashus är inte fullt klart. Är det kanske för att jag är född och uppvuxen i det småländska Glasriket, där vi av tradition i huvudsak bara hållit hushållsgrisar. Och även om den svenska grisnäringens och landsbygdens framtid ännu något år är ödesmättad, trots flera goda tecken i skyn, har vi väl råd med lite humor och lätt skruvade metaforer? Den som har mycket ömma tår, ska kanske hålla sig inomhus med mindre risk för trampskador. Men naturligtvis är det beklagligt och misslyckat om någon känner sig sårad eller t o m förnedrad av det ris jag, oftast i raljerande ton, delar ut.

Fulaste riset fick jag själv nyligen i en debattreplik i Land Lantbruk av en SLU-professor och en agronomie studerande. Jag hänges ut med namn och f d tjänstetitel för att jag dristat mig ha kritiska synpunkter på delar av LRFs nu avlutade superprojekt Säkrare Bondförnuft. Läs Land nr 5, 2015 om du är intresserad av ett "föredömligt" exempel på åldersdiskriminering och förolämpling på gränsen till ärekräkning, allt presenterat helt utan humor!

Jag har själv varit kritisk mot t ex dem som vidhåller att det är något "fel på systemet" eller t o m "fel på marknaden", när primärproducenten inte får betalt för "mervärdena" hos svenska grisar, svensk mjölk, etc. Men dessa produkter och mycket annat som bonden producerar är ju i princip – och något förenklat – "bulkvaror", som bjuds ut under vad ekonomerna benämner fri konkurrens på en marknad (lokal, regional eller global), där otaliga säljare av samma vara får acceptera det pris som bjuds. Detta följer den elementära ekonomiska teori som funnits med i våra läroböcker i åtskilliga hundra år. För normalt belästa debattörer borde det därför år 2015 inte vara någon nyhet att våra kött- och mjölkprodukter måste göras unika på vägen fram till köksbordet, om vi ska kunna ta ut ett konkurrenskraftigt merpris. Vid varje station i kedjan uppfödare-slakt-handel osv ska produkten laddas med mervärden som samlat kan identifieras av köparen via t ex varumärken (Danish bacon, Dörrödsmjölk, Västerbottenost etc) eller på annat sätt. Detta har några kämpande "mervärdesfundamentalister" haft klart för sig sen decennier tillbaka, men tyvärr inte fått ett samlat och helhjärtat stöd längs hela värdekedjan och därför lyckats måttligt.

En omvårldsanalys som fortfarande är relevant och som efterlystes ovan, gjorde jag som aktiv forskare för 22 år sedan i en av mina sista föreläsningar vid Alnarp (Alnarpskonferensen 9-10 nov 1993).Temat var" Svensk svinproduktion i ett internationellt perspektiv – nuläge och framtidsutsikter". Några av slutsatserna ljöd som följer "med bibehållen djuromsorg bör vi kunna tillfredsställa den grupp av hälsomedvetna och allmänt upplysta konsumenter av griskött hemma och i vår omvärld, som inte bara ser på priset utan är beredda betala för produktkvalitet, garanti för frihet från tillsatser och extra djuromsorg. Den lönsamhet som andra länder uppnår med billig massproduktion, får vi i Sverige åstadkomma med kvalitetsprodukter. Produktion och distribution av livsmedel bör samordnas och allmänhetens insyn i olika led förstärkas, så att konceptet rena svenska livsmedel kan göras trovärdigt och vidmakthållas.........."

Kan Sven-Erik Buchts riksomfattande inbjudan till dans, konkurrenskraftsutredningen, en sansad syn på och utvärdering av omsorgsprogrammet och det nu etiskt godkända grisningsförsöket, m m, resultera i en nationell samsyn på och effektiv upplysning om vad svenskt lantbruk kan erbjuda en kritisk och välinformerad konsument, skulle förste april 2015 kunna räknas som början på det vi alla kämpar för: En framtida uthållig och lönsam svensk animalieproduktion.

GLAD PÅSK 2015.

Vecka 12/15

Värmande ledartröjor och kalla fötter

Ambitionen att tillhöra den internationella eliten inom djurvälfärd, smittoskydd, restriktiv antibiotikaanvändning, etc och samtidigt representera världssamvetet för demokrati, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, religiös tolerans, kvinnors lika värde, vapenexportens etik, frihandel,......kan ge en liten nation värdefulla poäng i matchtabellerna både inom och utom landet och göra att den framstår som rakryggad, trovärdig och allmänt pålitlig. Djurskydd och mänskliga rättigheter är ju frågor av ganska olika natur, men som i praktiken har många beröringspunkter som jag ser det. Plats i superligan vinns i båda fallen inte utan uppoffringar. Ledartröjorna kostar.

Här följer några lärdomar av de senare veckornas svenska djurskyddsdebatt om betestvång för mjölkkor, skyddsgrindar i grisningsboxen, planerade vetenskapliga försök rörande smågrisdödligheten samt av radbandet av, i huvudsak, självförvållade politiska och diplomatiska blågula haverier.

Vi som valt att ge råd åt djuruppfödare och konsumenter, att uppträda som experter i debatter i media, kanske till och med forska eller bara allmänt tycka, skriva eller blogga i dessa frågor inser snart, eller borde inse, att här ställs det verkligt höga krav på kompetens. God förståelse för djuruppfödningens, uppfödarens och marknadens villkor, högt pedagogisk kunnande, diplomatisk fingertoppskänsla, sinne för lagspel och en viss ödmjukhet inför den egna betydelsen, är några av de grundläggande kraven, om man ska uppfattas som expert, värd att lyssna på. I annat fall blir man lätt en djurskyddsintressenternas, konsumenternas, näringens eller världspolitikens clown. Ens röst i debatten kommer, som någon sa, att höras men uppfattas lika lite som en vilsegången åsnas skrik i ökennatten!

De senaste dagarna har den intensiva mediabevakningen av djurskyddsdebatten skapat närmast panik (kalla fötter) bland forskare, experter, akademiska byråkrater, journalister, informatörer, näringens vänner och dess fiender, m fl. Personer som sannolikt aldrig sett en försöksplan har med ljus och lyckta sökt få fatt i vad forskarna ämnar göra. Detta naturligtvis för att kunna stämma i bäcken.

Man kan urskilja två huvudgrupper i denna allmänna yra. Den ena innefattar äldre forskare och f d-ingar bland experter och förståsigpåare som tydligen är jätterädda att deras arbete ska bli glömt, nu när både konkurrenskraftsutredningen, näringsministern och LRF aviserat att debatten ska hyfsas och vetenskapliga belägg införskaffas, där så mycket länge varit självklart för de frälsta. Det stora bekymret kan sammanfattas så: Vi hinner kanske inte få någon staty framför domkyrkan och är helt glömda om några år!

Den andra gruppen är yngre forskare och andra som är mitt i karriären och inte vet vem man ska hålla på för att inte komma att framstå som mindre vetande, den dag framtidsvisionen för svenskt jordbruk tagit form. Knepigt val, då man ju inte både kan äta upp mackan och ha den kvar!

En sak är klar: Det måste till någon dj...... SAMORDNING i jordbrukspolitiken (fritt efter kommunisten Hermansson) i ett land som har kommersiella ambitioner inom livsmedelssektorn och siktet inställt på goda globala handelsrelationer. Vi kan inte ha en falang som förorda ökad produktion och en som (kanske omedvetet) bäddar för svenskt jordbruks avveckling och landsbygdens sotdöd. Amatörmässiga solouppträdanden kan inte godtas varken på djurskyddsområdet eller inom diplomatin.

Det hastar med idéer till nytänk och alla inklusive näringsministern, LRF och KSLA inbjuder oss att komma med förslag till lösningar under det kommande året. Idélösheten är utmanande läser jag i Sydsvenskan. Så ställ upp med ditt kunnande och håll fötterna varma.

Vecka 9/15

En krona mer för mjölken.......

Förra veckan hade Sydsvenskan ett inlägg där sex (djurskydds)experter, med Bo Algers i täten, hävdade att "beteskravet upprätthåller de svenska mjölkböndernas konkurrenskraft". Skribenterna menade att betestvånget är lika nödvändigt i dag som för 27 år sedan då det infördes. Att det skett vissa förändringar i inhysningen av mjölkkor under de senaste tre decennierna tycks ha undgått dem. De sex har också ingått i den högröstade grupp som på senare tid undervisat oss om hur svenska suggor skall hållas. Någon har tydligen även lyckats få utländska djurskyddsaktivister att skriva till Sven-Erik Bucht och mer eller mindre varna för förändringar i de svenska djurskyddsreglerna. Man behöver nämligen Sverige som förebild i sin hittills ganska resultatlösa strävan att få det egna landets producenter och myndigheter att följa EUs mest grundäggande djurskyddsregler! Även i det fallet talar man sakkunnigt om vad "forskningen entydigt har visat" utan att beakta eller invänta resultaten av pågående undersökningar. Man medger när det rör kornas betande att "det visst finns problem att ha korna ute en del av året, men......" om bara viljan finns, kommer lösningarna"! Man förbluffas över den örfil de sex, där ingen torde ha erfarenhet av modern mjölkproduktion, med denna formulering tilldelar våra kämpande producenter.

Snart får vi en del av facit från konkurrenskraftsutredningen, kontrollprogrammet och annat som pågår.

Mitt tips redan nu är att allt kommer att mynna ut i en typisk svensk "mellanmjölkskompromiss" med följande huvuddrag: i stort sett bibehållna svenska djurskyddsregler, dispens för deltidsbetning (som ju korna tydligen föredrar enligt forskningen), dispens för skyddsgrindar vid grisning efter särskild prövning, sedan vetenskapliga resultat visat att man sparar grisar med en grind och att suggan varken mår bättre eller sämre efter några dagars begränsad rörlighet.

Hur i h-e skall allt detta kontrolleras, som en av de mest talföra ko- och svinexperterna från huvudstaden, frågar sig. Jo Jordbruksverkets eller en helt ny myndighets kontrollfunktion byggs ut kraftigt med ett hundratal nya tjänster och en djurskyddskommission inrättas som med oanmälda besök ansvarar för att reglerna följs ute på gårdsnivå. Kommissionens ordförande skall tas från en konsumentorganisation

Mjölkpriset då? Jag har använt några dagar i Lund till att slumpmässigt på bussen, i ICA- butiken, på stadsbiblioteket. på UB, på blodgivarcentralen m fl platser fråga unga och gamla, män och kvinnor om de tror att vi i Sverige har en lag som kräver att man har mjölkkor på bete viss tid på sommaren, samt om de kan tänka sig betala en krona mer per liter mjölk. Min slutsats av denna "vetenskapliga" undersökning är att knappt hälften av "de lärde i Lund" vet att vi har en sådan lag och att man gärna betalar mer för mjölken om man vet att kronan går till bonden. Hur mycket vet damerna på Östermalm om dessa frågor?

Vecka 8/15

Det går åt helvete – käpprakt, om vi inte...

Första delen av den drastiska rubriken är hämtad från en SvDs krönika förra veckan (Poirier Martinsson). Där gällde det negativa följder av den digitala revolutionen för journalister, barn, kommunikatörer, m fl. Vårt bekymmer rör landsbygdens framtid.

Men blir det inte överord, nu då så mycket tycks gå åt rätt håll; ökad efterfrågan på svenskt kött, krisgrupp för mjölkproduktionen, löfte om en översyn av jordbrukspolitiken, etc? Blir kanske framtidsvisionerna om svenskt jordbruk verklighet via paradigmskifte och snabbspår lagt av näringsdepartementet?

På kvällståget hem från KSLA-seminariet den 12/2 med rubriken "Ledande landsbygd? Om stadens och landsbygdens ömsesidiga beroende" greps jag emellertid av dysterhet. Stödd på spridda anteckningar sökte jag summera dagens budskap.

Mycket av tankarna i de sex inledningarna kände jag igen från min tidigare blogg "Vi och dom" ( 48/14); föreställningen om landsbygden som avfolkad, döende, förloraren utan jobb och service i en tävlan, där staden alltid är vinnaren. Men vi får inte ta denna
bild för given. det finns lysande exempel på glesbygder, som tack vare lokala initiativ, blomstrar, påmindes vi om. Staden lever i länga stycken på landsbygden.

Lägg inte ner skolan då flyttar folk, lokala handelsboden kan man lättare undvara, där har man ofta redan slutat handla! Glesbygden erbjuder den jäktade nutidsmänniskan småskaliga samhällen med hanterlig, överblickbar miljö, som tilltalar en ung entreprenör som vill bygga upp något långsiktigt och som är mer av "imperiebyggare" än "klippare".

Men hur få fler bosatta och sysselsatta i glesbygden? Här flög de vanliga honnörsorden som svalor mot skyn: Mer utbildning, mer rådgivning, billigare byggnader, bredband ("mobiltelefonen har blivit en del av kroppen"), pånyttfödd svensk växtförädling, bättre vägar, kompetensförsörjning, solidaritet, jämlikhet, rättvisa, integration, seminarier, fler analyser, workshops, bättre samverkan mellan olika politikområden......

Allt detta låter bra och kommer att ge önskat resultat, menade bl a en alldeles nybakad statssekreterare.

Alla lyssnade på helspänn när chefredaktör Gunilla Kindstrand, direkt vänd till statssekreteraren, hävdade att den pågående nedläggningen av landsbygdens tidningar (se blogg 2/15) betyder demokratins död. Snabba statliga åtgärder krävs, om det inte ska gå käpprätt med demokratin i glesbygden.

Jag tror att det måste till betydligt mer av handgriplig Verkstad. En varaktig lösning på landsbygdens problem förutsätter att mer folk förmås att bosätta sig på landet. Utan att dra för stora växlar på vad som skedde i Vilda Västern på 1860-talet och senare i några svenska statligt stödda projekt menar jag att en modern Homesteadvariant skulle prövas (billig jord och annan hjälp till dem som förbinder sig att att varaktigt bosätta sig i ett visst område). I USA började man med att bygga järnväg över den öde prärien, sen gav man i princip bort land längs järnbanan gratis till (jord)hungrigt bondfolk som strömma till i stora skaror. Därefter rullade det på, utan mycket av analyser och rådgivare. Det var då som nu de bosatta som utgjorde början, grunden och förutsättningen för den fantastiska utvecklingen i en glesbygd.

Sverige lär ha 600 000 ha goda outnyttjade arealer. Globalt kan hundratals miljoner barn och vuxna inte äta sig mätta varje dag. Det måste gå att under strikta, styrda och ordnade former få ett lämpligt antal av dessa hungriga familjer att bosätta sig i Sverige, Många av dem vet hur man föder upp får, mjölkar kor och getter, kan odla för oss nya växter, ta till vara svamp och bär och ved i skogen och kan lära sig svensk miljövård, språk, osv. Nu har Sverige världsrekordet då de gäller att ta emot flyktingar. Med en fast styrd arbetskraftsinvandring skulle vi kunna ta ledartröjan i en integration värd namnet.

Få av dem som i dag samlas till workshops om landsbygdens framtid torde vara medvetna om t ex Egnahemsrörelsen, KR-verksamheten och hur Sverige löste arbetskraftsproblem under efterkrigstiden med italienska bilarbetare och ungerska lantarbetare. Dokument om dessa företeelser är emellertid nyttig läsning och kan ge tips och erfarenheter inför vår tids ödesfråga.

Det måste till nya och mycket hårdare tag om landsbygden skall överleva. Annars går det käpprakt........

Vecka 5/15

Väntans tider

I dag (29/2) hann jag, medan min pace-maker justerades, ögna igenom väntrummets alla större tidningar. Två artiklar, båda om matproduktion, höll mig vaken. I DN visas att försäljningen av ekologisk mat ökar unikt och kraftigt i Sverige, med 38 procent år 2014, och svarar nu för ca 6 procent av den totala livsmedelsförsäljningen eller i kronor drygt 15 miljarder. Endast Danmark överträffar oss med sina nästan 9 procent.

Kritiken förra hösten mot ekologisk odling tycks inte ha dämpat efterfrågan Det närproducerade svenska, både frukt och grönt och kött, står glädjande högt i kurs och efterfrågan kan tidvis inte tillfredsställas helt. Varför hänger inte primärproducenterna med, då det finns marknadsutrymme, frågas det? Tidningens eget svar gladde mig eftersom det ger en nyttig signal till krävande konsumenter som väntar sig ständigt fyllda ekohyllor i butiken: "det är inte lönsamt för bonden att ställa om och det tar flera år på gårdsnivå".

I SvD påstår en svensk jordbruksexpert (Rundgren) att det inte finns (eller borde finnas) brist på mat totalt i världen. Potentialen för ökad produktion är enorm både bland fattiga länders småbönder och i västvärldens industrijordbruk. Att möjligheterna inte utnyttjas beror även i detta fall på att det inte lönar sig att satsa. Lösningen på hungerproblemet som alla väntar på, är till sist en ekonomisk och politisk fråga. Med satsning på lokala småbönder, jordreformer och omfördelning av resurser på landsbygden kommer fler att kunna äta sig mätta.

Hos oss väntar grisnäringen och sektorn i övrigt på svaret på några ödesfrågor, där främst konkurrenskraftsutredningen, en av landsbygdsministern utlovad svensk livsmedelsstrategi och "djuromsorgsprogrammet" ska ge svar. Det som hittills sipprat ut om möjliga lösningar tycks redan av "tunga experter och djurskyddare" dömts ut som "dumt", ett stort steg tillbaka, etc. Den som hoppades att en sansad "knorrdebatt" skulle förlösas under 2015 får nog vänta.

Vecka 2/15

Den fria, intelligenta debatten om stort och mindre stort

I kväll är hela världen mållöst förstummad över vad en grupp religiösa fanatiker tagit sig sig för på en tidningsredaktion i Paris. Tolv journalister, de flesta med ritstiftet som redskap, har mördats för sitt arbete att med satiriska och humoristiska bilder och texter bekämpa dumhet, våld, ofördragsamhet, fanatism, förakt för oliktänkande, censur i tal och skrift etc, dvs allt sådant som är motsatsen till vad som bör utmärka ett upplyst, demokratisk välfärdsstat, där alla oavsett, ursprung, hudfärg, gudstro, kultur, kön, ålder, matvanor..., är lika mycket värda.

De misstänkta gärningsmännen som jagats av 90 000 franska poliser är, när detta skrivs, inringade. Oavsett utgången av belägringen kommer terrorattacken att få märkbara följder inte minst för tidningsredaktioner, journalisters arbetssituation, val av ämnen och illustrationer vid utgivning av skrifter, vaktbolags uppgifter etc. Pressfriheten måste försvaras på alla nivåer.Varken inre eller yttre krafter får tysta det fria ordet.

På vår hemmaplan med likartad hotbild, men i annan skala, bekymrar vi oss med rätta för sådant som nedläggning av lokalredaktioner, försök att kontrollera debattklimatet i tidningar och tidskrifter, stadens framträdande plats i mediasolen, brist på civilkurage och kompetens hos experter och maktpersoner, att det nästan ska behövas en ny GUDRUN för att det som främst drabbar "lantisar" ska ge rubriker etc. Jag väljer några exempel som jag råkar ha på mitt bord och som tydligen upprört många de senaste dagarna:

Lantbrukstidningen ATL vingklipps, dess redaktion i Malmö skall flyttas till Stockholm. LRF Media vill toppstyra. Tidningen Land sorterar människor, detta med anledning av Lands lista på de 50 personer som utmärkt sig under 2014. Bo Algers toppar listan och prisas som grisnäringens frälsare för att han "redan i våras" med kraft angrep handelns svekfulla metoder. Den gode Algers hann även, innan ridån gick ner, påpeka att det är något "fel på systemet " om svinuppfödarna inte kan leva på sin näring.

Alltid något, i en fråga som borde varit känd i årtionden. Ingen av "de tunga djurskyddsintressenterna " som tog till orda mot och tillrättavisade Wierup-Rutegård (WR) nämnde, så vitt jag kan finna, att de svenska djur som man vill skydda måste mot viss ersättning födas upp av någon. KSLA ska nästa månad diskutera de ekonomiska konsekvenserna av våra hemmagjorda djurskyddsregler som WR pekat på. Denna aviserade diskussion avfärdar "experter" som sitter inne med sanningen i förväg som "icke konstruktivt ältande"!

Men t o m Marit Paulsen frågade på ett offentligt möte på Alnarp i höstas om vi inte t ex skulle kunna tänka oss fixera suggan ett par dagar vid grisningen ock därmed kunna spara några smågrisliv. Det som tydligen skrämt upp "Stockholmarna" ordentligt är socialstyrelsens formulering (Handlingsplan mot antibiotikaresistens) att "djur för livsmedelsproduktion.... föds upp av enskilda som måste ha ersättning för arbete och investeringar.......för att få lönsamhet och konkurrenskraft.

Tänk om vi under 2015 kunde hitta en liknande passus på framträdande plats i Land, skriven med stora bokstäver och gärna illustrerad med en satirisk teckning av en svensk svinbonde som går på knäna i en grupp lyckliga grisar, alla med knorr.

Vecka 51/14

Inte bara fläsk......

Lagom till julhelgen, då intresset för mat, livsmedel, julbord, kalorier, dubbelhakor, "bilringar", etc, är maximalt i vår mätta del av världen, kommer SJV med en rapport om "Livsmedelskonsumtionen från 1950-talet till 2013" ( JO 44 SM 1401). Med tabeller, diagram och text visar man för specifika livsmedel utvecklingen för konsumtion per person, beräknad som Produktion plus Import minus Export dividerat med medelbefolkningen för aktuellt år. Näringsinnehåll och energitillförsel från livsmedel belyses också. En hastig blick på innehållet lär mig t ex att konsumtionen av kött ökat med 38 % till 88 kg per person sedan 1980. Köksväxter har ökat med 98 % och frukt med 26 %. För mjölk är minskningen under samma period 34 %.

Denna korta notis är tänkt som en enkel anmälan och en påminnelse om en rapport som lätt kan komma bort bland julkorten. men som bör bevaras för framtida jämförelser av utveckling och trender. Den är värdefull både för siffernissar och viktväktare och folk som har som levebröd att producera och handla, nationellt och internationellt, med mat och livsmedel.

Till slut tillönskas alla grisintressenter en GOD MATHELG och ETT BÄTTRE 2015 med svenska skinkor, korvar, isterband, leverpastejer, kotletter, fläsk, syltor....... Men glöm inte frukt och grönt!

Vecka 49/14

Alnarps nötköttsdag 2014

Institutionen för Biosystem och teknologi (BT), "barnbarn" till min gamla institution för lantbruksbyggnadsteknik har efter flera omorganisationer de senaste decennierna, lokalbyten och flyttningar inom Alnarp, pensionsavgångar utan återbesättning, fakultetsbyte och andra förändringar, krymt och fått tona ner byggnadsforskningen till förmån för mer undervisning och utbildning.

Varje år bjuder BT fortfarande i samarbete med Partnerskap Alnarp, LRF Skåne och lokala producenter till en djurslagsdag (svin, mjölk, nötkött, etc). I tisdags var det för nionde året Nötköttsdag. Heldag med temat Nya förutsättningar för svensk nötköttsproduktion. Drygt 130 deltagare mötte upp, mest egna studenter och elever från flera sydsvenska (naturbruks)gymnasier.

Under den allmänna översikt som inledde raden av föredrag lärde jag mig bl a att produktionsvärdet (2012) i svenskt jordbruk totalt uppgår till ca 50 miljarder årligen, där animalierna svarar för hälften.Värdet av nötslakten är ca 10 procent större än svinslakten. Företagen med nöt är något större nu, men har till antalet minskat med 40 procent sedan år 2000. Självförsörjningsgraden för nötkött är i dag 45 procent. Lönsamheten är svag. En förbättring med 20 - 25 procent fordras för en uthållig produktion. Behovet av den planerade utbyggda produktionsrådgivningen är stort.

Vi har höga byggnadskostnader. Jordbruksverket redovisade en färsk jämförelse av byggkostnader (Rapport 2014:13) för nötköttsproduktion i Sverige, Irland och Tyskland. Beräkningarna är gjorda för vissa typbyggnader som tänkes uppföras i Sverige. Byggnadsyta per djur visar sig vara den viktigaste faktorn och här driver våra djurskyddsbestämmelser upp kostnaderna. I utlandet byggs ofta helspaltgolv, vilket våra nuvarande bestämmelser som bekant inte tillåter. De svenska liggbåsstallarna visar sig vara särskilt dyra internationellt sett, medan svenska ströbäddsstallar klarar sig bättre i jämförelsen med de andra två länderna.

Antibiotikaanvändningen och nya smittorisker ägnades ett längre föredrag. Internationellt sett är vår antibiotikaanvändning låg. Inköp och blandning av djur från många olika besättningar är en tilltagande riskfaktor för smittor på slaktnötsgårdar. De många besöken av bilar för foder- och djurleveranser, hämtning av slaktdjur och kadaver, kontroller och behandlingar, etc är också en utmaning.

Dödligheten är ganska stor för nöt i olika åldrar. Relativt många kadaver obduceras för att utröna vad som skett, men i vårt sifferfixerade land finns egendomligt nog inget djurslagsregister som samlat visar djurets ålder, medicinering, dödsorsak och annat av värde för förebyggande åtgärder.

Pågående forskningsprojekt rörande klimatpåverkan av olika produktionsmodeller för nötkött redovisades , liksom ett försök att med beteenderegistreringar fastställa om ett djur närmar sig kalvning.

EUs jordbrukspolitik är under omläggning. Detta kan skapa helt nya förutsättningar för vår köttproduktion och jordbruk i stort. Ändrade regler för EUs gemensamma jordbrukspolitik (CAP) ska komma år 2015. Jordbruksverkets genomgång på köttdagen visade att det fortfarande pågår förhandlingar i Bryssel. Det råder därför i dag oklarheter rörande hur det nya gårdsstödet, den nationella utjämningen av stödrätterna, olika typer av djurbidrag, miljöersättningar, investeringsstöd, m m, kommer att påverka vår nötköttsproduktion. Andra osäkerhetsfaktorer representeras av konsumenternas vaknande intresse för ekomat och syn på köttpriset i butiken.

Vår svenska hemmagjorda politiska oreda måste vi också den närmaste tiden hålla ett öppet öga på.

Vecka 48/14

Stad och land, vi och dom

Sammanhanget maten (ekomaten, grisköttet), bakterier, smittor och antibiotika har på några månader blivit en verkligt het potatis för den genomsnittlige konsumenten i flera länder. Hos oss tar centerpartiet upp den från valrörelsen tappade tråden med ett konkret förslag om bl a en internationell kommission för att samordna kampen mot smittor och hotande resistens, förbud för veterinärer att ohämmat sälja antibiotika, ökad MRSA-kontroll, m m. Herr Bucht anar en möjlighet till politiskt blockgränsöverskridande och kallar centern till möte. Partiet är emellertid svårflörtat och vägrar komma om inte allianskompisarna också blir bjudna. I väntan på öppning tar ministern ett snack med de verkliga proffsen, ett mindre antal utvalda generaldirektörer för SVA, SJV, m fl. Varför inte också socialstyrelsens bas blir bjuden, när en av vår tids kanske viktigaste folkhälsofrågor ska dryftas är svårt för en amatörtänkare att förstå. Fortsättningen kan bli riktigt spännande.

Händelseförloppet är intressant att iaktta av bl a följande skäl. När antibiotikaanvändningen i djurskötseln i huvudsak var något som hade med grisar och andra köttproducerande husdjur att göra, ägde rum utanför stadsgränsen, på landet, i glesbygd, bland bönder och likställda var den på många håll nästan en icke-fråga. Nu har den flyttat in i städernas ICA och motsvarande köpställen, hotar kanske hälsan för ung och gammal på sjukhus, i stadsvillor och höghus och har därmed blivit ett nationellt bekymmer. En bekräftelse på det en forskare (Malin Rönnblom) vid Umeå universitet nyligen konstaterade i en studie, nämligen att "staden är norm", och att "staden och stadsborna ofta står som vinnare", medan landsbygden betraktas som "problematisk, som särskild och bristfällig...." De svaga kunskaperna om livet på landet leder lätt till missförstånd och motsättningar. En kvinnlig höjdare och expert på livsmedelshandel frågar t ex varför bönderna inte producerar det kunderna vill ha, detta med anledning av det senaste halvårets uppgång i efterfrågan på ekomat och en annan tror att många kommer att bjuda ut ekologiska julskinkor nu några veckor före jul. Att omställning av odlings- och uppfödningssystem inte kan ske ögonblickligt förstår man inte "down town".

Denna syn på städernas , och vissa regioners och branschers särställning, påverkar i sämsta fall myndigheters och statens satsningar och prioriteringar. Enligt Sydsvenskan besöker statsministern Malmö i dag. Det är bra. Öresundsregionens och Sydsveriges utveckling har länge varit starkt försummad av huvudstadsfixerade, ibland ganska valhänta rikspolitiker. Flera exempel på den ovan nämnda stad-land attityden skulle kunna ges. Det resursstarka Småland är närmare EU än Mälardalen men är på grund av eftersatt utbyggnad av infrastrukturen inte mer tillgängligt än delar av Norrland. Broförbindelsen med Danmark och kontinenten, ESS i Lund (ett forskningscentrum i världsklass), anknytningen till länken Oslo-Göteborg-Hamburg, m m, gör att regionen rätt skött kan bli en vinnare och en tillväxtmotor för hela landet.

Spela inte ut stad och land mot varandra. Utse kompetenta byråkrater och politiker. Diskriminera inga regioner, branscher eller människor. Var tacksam för att få leva i gamla kungariket Sverige..... Sådana tankar far genom mitt huvud i kväll då TV domineras av raskravallerna i Ferguson, Missouri, USA och "mitt andra hemland" förbereder sig för Thanksgiving-helg med en saftig, antibiotikagödd kalkon som huvudrätt.

Vecka 46/14

Den svenska succén; penis, svans och läppar.....

Denna något häftiga rubrik är hämtad ur gratistidningen Metro, 10 november. Nacksena, penis, aorta, läppar, svans och allsköns inälvor som vi normalt betraktar som slaktavfall efterfrågas nu i andra delar av världen på en marknad som bara växer. Förr fick vi betala för att bli av med detta, säger en slakterirepresentant, nu kan vi tjäna goda pengar på export till fjärran länder. Det framgår att man utnyttjar upparbetade danska försäljningskanaler.

Att synen på vad som är ätligt varierar har jag nästan handgripligt upplevt som student i Indiana, USA på 60-talet. En lärare som hade varit i Frankrike under sommarlovet berättade för förundrade elever att det i Frankrike fanns butiker som i huvudsak sålde hästkött. Man hade t o m ett hästhuvud som butiksskylt, sa han. Jag fann mig tvungen att upplysa klassen om att jag som skolpojke ätit hästkött i olika former nästan varje dag under andra världskriget, då svenskt jordbruk traktoriserades och tusentals hästar blev till biffar, korvar, smörgåspålägg m m.

Mina skeptiska kompisar frågade om vi svenskar också satte i oss annat slaktavfall eller"offals" som de kallade det. Jag råkade nämna att jag gillade blodkorv. De tvivlade starkt och jag fick som bevis under uppsikt och fotografering äta en "Blutwurstsandwich" på en av stadens tyska ölkrogar. Värdshusvärden uppskattade att jag gjorde reklam för hans specialiteter och bjöd oss på öl. I dag och i en mer exotisk del av världen än småstaden Lafayette på prärien i Indiana, hade vi kanske kunnat beställa en rökt svensk grisvans med knorr eller en.... som tilltugg till gratisdrickat.

Vecka 43/14

Ännu en spännande svinvecka

I söndagens DN (12/10) överraskade, som de flesta väl vet vid det här laget, veterinärerna, Åke Rutegård och Martin Wierup (RW), med att i ett debattinlägg "Stränga djurskyddskrav bakom ökad köttimport" (senare även i Svensk Veterinärtidning) ta bladet från munnen. Jag tror det är första gången under de sex decennier jag följt debatten om svensk djursuppfödning som ett par veterinära höjdare offentligt och högljutt månat om våra djurbönders ekonomi. RW hävdar mycket riktigt att de svenska producenterna blivit utkonkurrerade främst för att vi före andra EU-länder belastat vår produktion med dyra "hemmagjorda" (enligt mångas tolkning dessutom juridiskt tvivelaktiga) djurskyddskrav. Mothuggen lät inte vänta på sig och fler lär komma.

Det som följer är några valda utdrag ur det blogginlägg om "turerna kring de svenska särreglerna", som jag snickrade på i fredags kväll i väntan på Svensk Veterinärtidning. Vi uppmanades ju läsa senaste nummer för att få veta hur fel RW hade, hur den trovärdiga historiebeskrivningen ser ut och hur ett antal mycket framstående SLU-forskares replik låter, m m. Jag blev faktiskt djupt besviken när jag slutligen fick fatt i tidningen och läste replikerna.

En rad debattörer, av vilka en del mycket väl, som jag ser det, förtjänar beteckningen "djurskyddare" har gripit chansen att visa och blotta sina insikter i det aktuella ämnet. De väljer att i långa stycken diskutera sådant som "RW inte nämner", en debatteknik som verkar vara ett överhäng från den nyligen avslutade valrörelsen.. Man t o m menar att RW borde förstå att vi inte ska öka vår köttproduktion utan minska den av folkhälsoskäl. Kanske i och för sig alldeles riktigt, men huvudfrågan gällde ju varför kurvan över svensk svinproduktion sedan inträdet i EU pekar rakt ner i backen. Den utmärkta forskning "RW borde ha tagit hänsyn till" som i Veterinärtidningen serveras av en nästan pensionerad och två något yngre veterinärer från Skara visar sig enligt litteraturreferenserna tillkommit under de senaste 5 - 10 åren och var ju inte tillgänglig, då vi i slutet på förra århundradet gick med i EU. Då tog vi glatt på oss ledartröjan i djurskyddsloppet. Ingen, inte ens de som menar sig sitta inne med den trovärdiga historieskrivningen nämner effekten av den lindrigt vetenskapliga, från Skara inspirerade "tumstocksforskningen" (se min blogg 8/14) som tvingat tusentals djurägare till kostsamma ombyggnader eller nedläggning. En skribent på vänsterkanten menar att vi till varje pris ska fortsätta vara "hare" i djurskyddsloppet för annars har ju de andra länderna ingen föregångare att inspireras av"!

Vänsterpartiets verklighetsuppfattning har trängt ut nyanserna", läser jag i en anan fråga i DN, men gäller tydligen också djurskyddsdebatten. Beträffande kostnader talas det hoppfullt om att svensk grisproduktion "nog" inte haft varken högre eller lägre rörliga kostnader än den danska. Den som läst grundkurs i ekonomi har fått lära att en uthållig produktion, som man ska leva på, också måste bidra till de fasta kostnadernas täckning, i svinfallet inbyggda i de stora svenska boxytorna, halmlager, m m, m m. Fråga en av de många svinuppfödare som lagt av och nu sitter fast med ett tomt stall med fungerande inredning (rörliga kostnader ca noll), som han förgäves söker sälja för att klara gamla lån. Med en sådan fråga tycks inte höra hemma i de äkta djurskyddsintressenternas omvärld, där enligt svenska särregler uppfödda grisar naturligtvis är glada, välsmakande, prisvärda, mervärdesgenererande, har knorr på svansen, är starkt eftertraktade på marknaden och lönsamma för (den sällan nämnde) uppfödaren..

Det är inne att hänvisa till det man själv tidigare skrivit för att visa hur framsynt man varit och hur rätt man haft. Jag vill i det sammanhang citera valda delar ur min blogg Knorrcirkusen--akt 2 (23/14) :......."köttets ursprung och produktion, djurslag , land, gård etc ska vara tydligt angivet. Den som fuskar och inte följer EU-reglerna ska kunna identifieras och väljas bort. Sedan måste den svenska djurskyddsdebatten saneras. Vi-är-bäst-i världen-attityden tonas ner, djurskyddslagen ses över, dess effekter utredas i grunden utan dröjsmål. I utredningsdirektiven ska ingå uppgiften att belysa vad det kostat landet , landsbygden, kommunerna, konsumenterna och enskilda djuruppfödare i jobb, halverad självförsörjningsgrad, försämrat köttsortiment, nerlagda djurgårdar, avfolkade bygder, försämrad service och minskad beredskap i en allt hotfullare omvärld ....."

Till sist. I bloggen "Svensk grisnäring i ormgropen (8/14)" raljerar jag över Bo Algers senkomna, ursinniga utfall mot en fientlig livsmedelshandel, som han menar dödar svensk livsmedelsproduktion.
På den nivå PW verkat nationellt och internationellt under långa yrkesliv måste den svenske köttproducentens konkurrensproblem länge varit väl kända.

Varför dröjde då PW till år 2014, då deras "tält håller på att rivas" med sitt inspel?

"Knorrcirkusen" torde fortsätta med både stjärnakrobater och en och annan clown.

Vecka 41/14

Fullmatad grisvecka 40 på Alnarp

Den 1 oktober höll Sandra Edwards, svinprofessor från universitetet i Newcastle och nybliven hedersdoktor vid SLU seminarium inför en stor skara forskarkollegor och studenter. Sandra är väl sedd på Alnarp. Hon har varit opponent på avhandlingar och länge samarbetat informellt med LBTs svingrupp. Själv har hon forskat på grisars inhysning, utfodring, reproduktion samt välfärd och skötsel i extensiva och ekologiska system, det senare särskilt viktigt i ett land där 40 procent av suggorna går ute. Hennes föreläsning "Pigs and puzzles " speglade väl det hon är särskilt känd för; fokus på god tillämpad forskning med stark förankring i teorin, samt en ovanlig pedagogisk förmåga.

Hon trappar nu ner något men det var glädjande att höra att hennes tjänst som praktiskt inriktad svinprofessor ska återbesättas och redan är utlyst. Vid SLU hade man i dag sannolikt i ett liknade läge "omprövat tjänsten", ändrat inriktning eller dragit in.

Konsumenterna får allt större makt och vet vad de efterfrågar, konstaterade Sandra, och handeln ställer tuffare krav på producenterna. Ett nytt kvalitetsbegrepp för t ex kött lärde jag mig under seminariet: Credence, som vi snarast bör hitta ett svenskt ord för. Credence innefattar inte bara smak, tuggmotstånd, näringsvärde och liknande egenskaper, utan är också ett uttryck för konsumentens tillit till produkten, säkerheten och etiken i hanteringen, hälso- och miljöeffekter, ursprung m m.

På fredagen i samma vecka anordnades Alnarps årliga Grisdag, som vanligt med Partnerskap Alnarp och grisproducenterna i Skåne och Blekinge som värdar. Ämnet Handlingsplanen för att stärka svensk grisproduktion, hade lockat ett 100-tal sydsvenska svinuppfödare och lantbruksstudenter. Lägesrapporter från de tre i början på året tillsatta arbetsgrupperna rörande näringens produktivitet, marknaden för griskött och exporten redovisades.

I det följande görs några nedslag med reflektioner och kommentarer från den dagslånga debatten, som avslutades först några timmar efter @- GRIS uppdatering för veckan:
Betalningsviljan för svenskt kött är hög, sas det, men mycket går förlorat då köttet även ingår i charkprodukter och där man konkurrerar med billig import. Här fattas en trovärdig ursprungsmärkning. Credence nämndes inte uttryckligen, men svävade över resonemangen om hur den moderne konsumenten väljer kött i butiken.

Man måste hitta marknader för alla delar av grisen, även fötter, svål, m m. Ett väl inarbetat varumärke är A och O för framgång på marknaden och får inte figurera i någon köttskandal! Vi har halkat efter i utvecklingen av byggteknik och har för låg investeringstakt i svinstallar. Forskning och rådgivning måste förstärkas. Ingen nämnde att vi för närvarande inte har en enda professor i lantbruksbyggande i Sverige och att det är tveksamt om det tillsätts någon.

Här behövs mer av övergripande samsyn. Det räcker inte med spridda arbetsgrupper. Producenter, handeln och konsumenter kan inte alla tre försöka sko sig på köttmarknaden. Man måste här inse att det är samma pengar man kämpar om och försöka hitta en rimlig "blocköverskridande" lösning på fördelningsproblemet. Informationen till allmänheten om hur svenska grisar hanteras under uppfödning och slakt måste förbättras dels för att öka konsumentens allmänna kunskaper om djurskötsel, dels för att i förlängningen driva EU-regelverket om djurskydd i svensk riktning.

Jag blev lite fundersam när arbetsgruppen för handelsfrågor redovisade sina insatser. Den målgrupp man inriktat sig på och vars köttval man drog stora växlar på visade sig utgöras av 20- 35-åriga storstadsbor som läser Nöjesguiden. Nog så intressant, men vi har den stora växande gruppen pensionärer och skolbarn i olika åldrar som också äter kött och ska läras efterfråga svensk vara. Hur många i vimlet runt Stureplan vet vad det innebär att hålla djur? Hur krävs information och kommunikation av hög klass.

Sist talade Marit Paulsen inspirerat och klokt över ämnet Klarar Sverige att behålla "knorren"? Det är dyrt att vara bonde i Sverige, konstaterade hon. Inte bara djuromsorgen fördyrar utan också våra löner och regler. Vi måste få enklare regler och ett gemensamt regelverk för den inre marknaden i EU. Mer av selektiv upphandling från kommuner och andra inköpare kan och ska gynna svenskt griskött. Och så svor Marit enligt någras mening i kyrkan genom att fråga om vi inte ska fixera suggan ett par dagar och därmed spara livet på några smågrisar. Hur många konsumenter vet vad fixering innebär, frågade hon också.

Jag tror det varit bra med lite fler kvinnor av Sandras och Marits kaliber i de tre nämnda arbetsrupperna. Sandra med sin vetenskapliga och tillämpade inriktning parad med hög pedagogisk kompetens och Margit med sin jordnära, ibland smått upproriska men samtidigt vida syn på vad som krävs för svensk grisnärings överlevnad.

Till sist något om knorren: På ovannämnda seminarium berättade en holländare att det blå-gula IKEA i Holland gått ut med en slogan att man bara befattar sig med griskött från djur med knorr på svansen.

Utmärkt!

Vecka 39/14

Utan "bönder"går Sverige sönder

Lik en 20-hundratalets Gunnar Emanual Sträng (svensk finansminister 1955-1976) fyllde kobonden Göran Persson,Torp, Södermanland, i söndagskväll, en vecka efter valet, TV- rutan och sa sin mening om sakernas rätta tillstånd. Liksom Stefan Löfven några veckor tidigare använde Persson uttrycket "Sverige håller på att gå sönder". Sprickan Persson såg gällde främst stad-land, glesbygd-tätort och mellan dem som bor i stan och de som valt att verka på landet. Låt oss här klumpa ihop de senare till en kategori, "bönder". Han sa det som knappt nämnts under valrörelsen: landsbygdsproblem, produktionsjordbrukets kämpande, etc.

Politikernas hanteringen av "böndernas" situation i årets valrörelse tyder på okunskap, dåliga politiska näsor, valhänthet, bristande kompetens... ja listan kan göras lång. Hur kunde man t ex lova att INTE sänka pensionärernas skatt (många "bönder" är gamla), tidigt under valåret dödförklara lantbruket som framtidsnäring och att ensidigt vända ett motbjudande parti ryggen och ge det chansen att ta lättköpta mandat och växa till det tredje största. Har för övrigt inte också V en historisk barlast som bör synas innan de f d kommunisterna tas in i värmen?

En del av förklaringen till jordbrukspolitikernas torftiga visioner finns kanske i en färsk uppsats från SLU (F Westberg, 2014: Politikers tankar och idéer om det framtida svenska jordbruket). Politiker i miljö-och jordbruksutskottet som medverkat tycks allmänt anse att konsumenterna är "för dumma".för att efterfråga den fina, värdefulla mat som det svenska jordbruket producerar. Jordbruket ska stå på egna ben, konsumenterna och marknaden ska styra, menar man. När konsumenterna tagit sitt förnuft till fånga och efterfrågar svensk mat , blir allt bra!

Nästa mandatperiod blir det ny minister och delvis nya experter på "bönders" behov i vårt miljö- och jordbruksutskott.

Vi ska nog bereda oss på det värsta, som jag skrev i min senaste blogg, hastigt och något slarvigt tillkommen i valrörelsen sista skälvande minut.

Vecka 37/14

Svensk katastrofberedskap

Sveriges beredskap är god, sa Per Albin Hansson på trygg skånska i radio vid krigsutbrottet för precis 75 år sedan.Varken ett Harmagedon eller ett storkrig på gammalt europeiskt manér är osannolikt men inte otänkbart, så vi ska kanske för säkerhets skull återgå till allmän värnplikt, repmöten, o dyl. Mot många andra mer moderna faror måste vi emellertid ha hög beredskap; svinpest , översvämningar, skyfall, skogsbränder, kärnkraftsolyckor, terrordåd av religiösa fantaster, ebola, parlamentariskt kaos efter ett oavgjort val (om några få timmer) för att nämna några.

Förra torsdagen förekom för första gången på mycket länge ordet SVIN i en huvudrubrik i min Sydsvenska: "Svinbakterie från Danmark oroar".
Det gäller den antibiotikaresistenta "svin-MRSA", som nu uppgavs snabbt sprida sig bland människor och djur.

Beredskapen skiljer sig mellan olika länder: I Norge t ex avlivas alla smittade smågrisar och gårdarna desinfekteras innan nya djur sätts in. I Sverige anses vi genom stränga regler för import av avelssvin och sperma ha "läget under kontroll". Den norska modellen är inte en realistisk lösning i Danmark med dess många och stora svinbesättningar. Men man inför besöksförbud på svingårdar, höjer hygien bland personalen, men bedömer det meningslöst att bota grisbönder och anställda som drabbats, eftersom de smittas igen då de återgår till infekterade stallar. Andra, som inte arbetar med svin, ska däremot få behandling, läser jag. Kanske ytterligare ett exempel på samhällets cyniska syn på skillnaden mellan de i stan och de som sköter djur på landet?

Vad har det förresten blivit av brösttonerna om kriskommission för antibiotikaanvändningen? Har produktionsjordbrukets betydelse överhuvud taget nämnts i valrörelsens multiutfrågningar utöver "quizen" häromkvällen om mjölkkons magar, dräktighet, m m. Svaren i den testen måste för övrigt ges betyget Icke Godkänd. "Avlööfad" allmänbildning kan urholka en politikers beredskap och trovärdighet inför oväntade händelser.

I ovannänmda Sydsvenska klagar förre landshövdingen Bengt Holgersson över att hans stora klimat- och sårbarhetsutredning från 1908 blev en hyllvärmare och inte satte några djupare spår i form av ökad katastrofberedskap. Liknande öde drabbade vår Alnarpsundersökning från 1999 rörande "Omhändetagande av husdjur i katastrofsituationer". Den var främst föranledd av de mängder djur som berördes av utbrotten av galna kosjukan i England, svinpesten i Holland , floden Oders översvämning i Polen och Tyskland samt Thernobylolyckan i Ryssland. Kosjukan i England resulterade i elva miljoner kokadaver som brändes och under svinpesten avlivades en otrolig mängd grisar i förebyggande syfte. Vår undersökning bekostades av dåvarande ÖSCB (Överstyrelsen för civil beredskap) som senare har gått upp i MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap). Docent Inger Andersson ledde undersökningen. Själv gjorde jag fältarbete i Polen och Holland.

Tyvärr försvann vårt åtgärdspaket till stor del i skarven mellan de två myndigheterna.

Just nu är den bästa beredskapsåtgärden att RÖSTA. Vad har vi att frukta? Ännu mer av det ansvarsfulla och beprövade, friska satsningar på nya ideér, två gamla kommunister med ministerstatus, en inflytelserik partiledare med spelproblem, ordning och reda i skolan, en partiledare som förlorar fattningen i TV inför en "ungklubbists" oväntade provokation, en landsbygdsminister som kan fiske men inte skillnaden mellan en gylta och en galt, en ...... .

Var beredd. RÖSTA

Vecka 34/14

Återträff i glesbygd

Förra veckoslutet hade min agronomklass från Ultuna 1952 en tvådagars återträff i Emmaboda, Småland. Av de ursprungliga 52 studenterna deltog 12, några med fruar.
Varför träffas i Emmaboda och vad har mötet med GRIS att göra? Jo, dels är två av oss uppfödda på småbruk i det som nu är Emmaboda storkommun, dels är trakten intressant som exempel på en landsbygd som tagit chansen att mot alla odds överleva, precis som man gjort i kriser sedan medeltiden.

Här finns förvånansvärt mycket av lärorik historia och kultur; en 1000-årig riksgräns mot Danmark (Blekinge), minnen av lokala bondefreder vid Furs gränsbro under kungarnas och herrarnas många krig, Dackefejden, massutvandringen till USA, underlaget till Vilhelm Mobergs hela författarskap inklusive senare filmer och musikaler samt en rekonstruerad stenåldersby. Grisarna då? De år borta, liksom mjölkkorna och ersatta av betesdjur (två större besättningar med Highland Cattle och Hereford) och fritidshästar och så skulle Eskil Erlandsson komma till bygdegården på onsdag och prata vildsvin. För vildsvin finns i allt större mängder i de mörka skogarna.

På vår bussresa i strålande solsken längs Lyckebyån i Nils Dackes och Mobergs fotspår hörde jag kommentaren, varför utvandrade man från dessa trakter, här är ju så vackert. Ja vackert är det i dag i många av byarna med gamla och nya väl underhållna bostäder från vilka dagens ungdom pendlar till jobb. Men som det står på minnesstenen vid Raskens torp i Moshult, där Moberg föddes: "här levde folket i hans diktning sitt liv i fattigdom och stolthet, förnedring och storhet, ur dess magra jord tog de sin torftiga näring" . Karl Oskar och Kristina från Duvemåla fann en djupare matjord i Minnesota, dit ett par tusen utvandrade under perioden 1850 - 1930. Nu har utvandrabygden blivit hembygd för nästan lika många inflyttande nya svenskar.

De stora arbetsgivarna är främst Xylems (Flygt) pumpar, Emmaboda kommun och Timber Södra. Flygt sattes i gång 1901 av smeden Peter Alfred Stenberg som med en familj på 10 söner och en dotter och flitigt folk i bygden byggde upp ett världsföretag för dränkbara pumpar. Familjen Stenberg har visat att man inte behövde utvandra för att "komma upp sig". Södra Timber (Geijers sågverk) startades i början av 1900-talet av Alfred Petersson (Geijer), som blivit smått förmögen efter några år som guldvaskare i Klondyke, Alaska. En stor del av den nu tynande glasindustrien byggdes också en gång upp av lokala förmågor och med bygdens resurser, förstärkta med inhyrda konstnärer, formgivare och invandrade glasmästare.

I dag lockar Emmaboda med bl a gymnasieutbilning direkt anpassad till Xylems behov av högutbildad arbetskraft, välordnad barnomsorg, utbyggd åldringsvård, vårdcentral, bostäder, tomter och lokaler för småindustri, goda kommunikationer (nyligen kraftigt upprustad järnväg till de närliggande städerna Kalmar, Växjö och Karlskrona), fritidsfiske i någon av de 105 sjöarna och en bygd rik på kulturella och historiska upplevelser.

Vecka 31/14

(Amerikanska) konsumenters begrepp om djurvälfärd

Mitt Alma Mater, Purdue-universitetet i svinstaten Indiana, USA, har i dagarna publicerat en studie i en ansedd vetenskaplig tidskrift (J. ANIM SCI, July 2014) som kan ha värde även för svenska läsare med intresse för kött.

Man konstaterar inledningsvis att "allt eftersom konsumenterna får en bättre inblick i hur köttet de äter produceras, ökar deras kritik av dagens uppfödningsmetoder i stordrift. Välgrundad kännedom om alla de faktorer som bygger upp konsumenternas föreställning om problemen med modern djuruppfödning är en förutsättning för en nationellt, uthållig och socialt ansvarig köttproduktion.

Studien (online) som omfattade 798 tillfrågade hushåll avsåg belysa sambandet mellan hushållens kritik och olika typer av hushåll (familjens sammansättning, kön, ålder, geografisk hemvist, politiska åsikter, erfarenheter, m m) samt hur man fått sina kunskaper om modern djuruppfödning.

Eftersom amerikansk media på senare tid särskilt uppmärksammat hur grisar föds upp, ställdes det speciellt frågor om hur hushållen uppfattade djuromsorgen i svinuppfödningen och hur det påverkade inköpen av griskött.

Det visade sig bl a att kvinnor, ungdomar och medlemmar i demokratiska partiet (!) var de mest kritiska. Drygt tio procent av de svarande hade minskat sin grisköttskonsumtion på grund av missnöje med djurvälfärden.

Mer än hälften uppgav att de inte hade någon officiell informationskälla inom t ex svin- och fjäderfäbranschen rörande djurskyddsfrågor utan byggde sitt "kunnande" på vad djurskyddsaktivister och liknande grupper rapporterade.

I alla länder är självklart väl upplysta konsumenter grunden för en uthållig, nationell matproduktion. Hur har vi det med den svenska maten?

Vem vet mest om jordbruk och mat, frågade jag i min blogg 43/13. Den 23 juli var Grisgeneralen bekymrad över LRF:s misslyckade skyltkampanj.

Det finns nog plats för skärpning på upplysningsfronten.

Vecka 31/14

Värmeböljereflektioner om bl a konkurrenskraftigt (svenskt) kött

Lovord till Grisgeneralen som med sina nu drygt 150 bloggar är värd en plakett. Utan något mandat att utdela GRIS-pris skickar jag här mitt varma, personliga hedersomnämnande.

Det som olika led i den svenska köttkedjan måste prestera, enligt generalens beräkningar(15/7), för att klara konkurrensen verkar verkligt tufft.

Jag läser detta samtidigt som två chefer för våra storbanker redovisar sina miljardvinster, främst genererade av lönsam in- och utlåning.

Något förenklat och mycket provokativt reflekterar jag i solhatt under körsbärsträdet om köttproducenter som skulle kunna ta emot djur för en ringa kostnad (nära noll) och omedelbart skicka dem vidare mot en saftig avgift. Och som om affärerna mot förmodan inte gick ihop var garanterade generös hjälp av staten!

Förr talades det om tre "generationer" i företagandet: förvärv, förvaltning och fördärv. Jag är rädd att vi i vårt land just nu är alltför fixerade vid förvaltning. Använd överskottet på pengar till investeringar i stad och på land, inte till övervinster i banksektorn. Detta borde vara en valfråga, där alla ansvariga partier kunde enas.

VM i fotboll, Almedalen, Kiviks marknad, Festivalen i Emmaboda..... allt är nu minnen.

Bara en kommentar till antibiotikan på Gotlandsmötet. Fem svenska generaldirektörer tog antibiotikafrågan på stort allvar i Almedalen, läser jag. Många är faktiskt måttligt imponerade av detta besked. Höjdarnas uttalanden är som en liten gosses drill i världshavet, som någon sa. Sveriges röst har tyvärr inte den styrka som man inbillar sig. Och en helsvensk lösning, om och när den kommer, blir i värsta fall alltför "svensk" för att kunna införas generellt och efterlevas internationellt. Kanske hittar en historieforskare om 50 år ett arkiverat protokoll som visar hur kraftfullt svenska ämbetsmän agerade..... Att socialstyrelsen inte tycks ha någon mening eller beredskap i en fråga som berör både folkhälsan, djuruppfödning, livsmedelshantering, världshandel, m m, och som varit aktuell i flera decennier är förvånande. Måste man vänta till efter valet innan man vågar ta ställning?

Större tilltro kan tillmätas centerns utspel om en samlad GLOBAL insats i antibiotikafrågan. Men tanken måste följas upp, bli till handling och inte tillåtas ta semester inför valet. Om det ska till en internationell kriskommission är svårt att bedöma, men det är ju så man oftast går tillväga i stora globala ödesfrågor. Även om verkan av EU:s, Eliasson-Ban ki-Moons, Merkels och Obamas m.fl "starka fördömanden" av Putin, Netanyahu, Hamas och andra onda krafter förefaller minimal, måste vi som våra finska vänner gjorde i vinterkriget (om någon nu minns det) och som Grisgeneralen skrev i sin blogg "ge oss Fan" på att målen kan nås med gemensamma krafter.

Kanske ett halvårs "politisk vapenvila" i de stora frågorna före och efter valet skulle räcka för att ta dö på allt sterilt snack och mobilisera folket kring det som är livsviktigt för oss och våra efterkommande.

Vecka 29/14

Djurskötaren i världsfotbollen

Världsmästarna i fotboll för fjärde gången sen 1954 är värda att hyllas av hög som låg. Min egen favorit i det tyska laget är mittfältaren Bastian Schweinsteiger som jag fastnat för, inte bara på grund av hans efternamn. I tidningen Frankfurter Allgemeine i tisdags berättade bl a Angela Merkel, som deltog i det nationella firandet, hur man 1954, när Tyskland vann över Ungern i finalmatchen i Bern, satt som klistrad vid radion i dåvarande Östtyskland och hoppades på tysk seger.

I den allmänna yran i Berlin förra veckan har tydligen ett par spelare framfört en segersång där de förlorande argentinarna framställs som krokryggade djurskötare, medan tyskarna beskrivs som resliga karlar. Sången har av många tolkats som rasistisk. Man får hoppas att det omdömeslösa sjungande mest speglar unga framgångsrika pojkars ganska vanliga högmod, oförstånd och brist på historiekunskaper.

Jag har också ett minne från Bernmatchen. Sommaren 1954, nio år efter krigsslutet, var jag lantbrukselev, huvudsakligen kogubbe, hos en mycket sympatisk familj i delstaten Pfalz, som jag fortfarande har kontakt med. Far i huset hade överlevt Andra världskriget som aktiv infanterikapten och suttit några år som krigsfånge i Kanada, där han fått viss omskolning i lantbruk.

I byn fanns en enda TV-apparat, den hos värdshusvärlden. Kring den satt nu ortens manfolk och väntade på tysk seger. När saken var klar bröt firandet ut i obeskrivliga former. När de då tillåtna stroferna av "Deutschland, Deutschland ueber alles.." fyllde krogen reste sig byns trädgårdsmästare, omskolad f d ubåtsstyrman, med ett "HEIL" och höjd högerarm som i gamla tider.

Då lämnade jag sällskapet. Min chef kom springande efter mig. "Herr Gustafsson, kom tillbaka, ni missförstår situationen, trädgårdsmästaren förgick sig i den allmänna yran, Detta är ju första gången efter kriget som vårt land betyder något positivt... o s v".

Chefen fick återvända ensam till ölen och skrålet. Själv fortsatte jag i den ljusnande tyska natten vandringen hem till min drängkammare. Jag skulle ju upp tidigt och mjölka kor. Några svin att sköta fanns inte på gården.

Vecka 26/14

Enögd redovisning av god svensk svinforskning

Jag fick just ögonen på en intressant artikel i Acta Vet Scand som "sammanfattar svenska erfarenheter under 25 år" av suggor i grupp. Att hålla dräktiga suggor i grupp fungerar, slår författarna fast, och hoppas artikeln ska uppmärksammas i länder där merparten av suggorna hålls isolerade i strid med EUs nya (grupp)suggdirektiv från 1 januari i år. Författarna, de flesta veterinärer av olika åldrar, har koncentrerat sig på studier av fortplantningsproblematiken vid grupphållning. Nog så viktigt i sammanhanget.

Antalet födda grisar i de svenska "djurvänliga" systemen, noterar man, är helt jämförbara med antalet i EU där "bristande biologi" ersätts med hormonbehandling. Men samtidigt läser jag i den rykande färska" Handlingsplan för den svenska grisproduktionen" att smågrisdödligheten är hög i Sverige, (kanske) för att det inte är tillåtet fixera suggan kortare tid vid grisning.

En sammanfattning av de svenska erfarenheterna av att hålla suggor i grupp, som ska duga som mall för de mindre kunniga uppfödarna ute i Europa och den övriga världen är önskvärd och angelägen. Men den kräver mer av kring- och klarsyn över vad svenskt svinforskning presterat i frågan sedan tidigt 70-tal, då bundna suggor förbjöds och lösdrift började prövas på allvar, än vad vännerna vid Fyrisån redovisat i Acta Vet Scand. De är bra med många foster och att stora kullar föds samtidigt etc, men djuren ska som bekant också leva vidare. Inte ett ord eller referens nämns t ex om de jämförelser mellan olika inhysningssystem och boxtyper för suggor som under aktuell period gjorts vid LBT i Lund, Skåne, både i stationsförsök på Odarslövs gård och i omfattande jämförelser av data från fältet (suggkontrollen). Vi får kanske anledning återkomma till suggor i grupp.

Vecka 25/14

Nygammal antibiotikadebatt
Nu är det verkligen inne att bekymra sig för antibiotikaanvändningen i djuruppfödningen. Forskare världen över och andra som i åratal måste ha insett problemets sprängkraft har av olika skäl legat lågt i debatten, men träder nu fram i press och TV. Blir det även denna gång en dagslända eller kan vi hoppas på långtgående gemensamma krafttag? De väl underbyggda artiklar som för 13 år sen föranledde min krönika i tidningen GRIS nr 10, 2001 satte tyvärr inga bestående spår. Krönikan återges nedan i sin helhet som midsommarläsning för svinuppfödare och övriga med intresse för historia!

Tunga amerikanska allvarsord, om antibiotikaanvändningen. (ur GRIS nr 10, 2001)
Nu har en av världens mest prestigefulla medicinska tidskrifter på allvar lagt sig i debatten om den rutinmässiga inblandningen av antibiotika i fodret till svin, höns och andra livsmedelsproducerande djur i USA. Det är New Englands Journal of Medicine som i sitt nummer den 18 oktober i år har tre vetenskapliga artiklar och en skarpt hållen ledare i frågan.

Artiklarna, varav den ena bygger på undersökningar vid Statens Seruminstitut i Köpenhamn, visar i samtliga fall på den ökade förekomsten av antibiotikaresistenta bakterier på och i svin- och fjäderfäkött i detaljhandelsledet (även i malet kött) och varnar för de uppenbara riskerna för svårbekämpade massutbrott av matförgiftningar och annat som en följd av detta.

I ledaren, skriven av en särskilt inbjuden, välkänd folkhälsoexpert, kommenteras de enorma mängder av antibiotika som i dag sprids via djurfoder. Ingen vet exakt hur mycket det rör sig om till djuren, eftersom tillverkarna är befriade från att uppge producerade mängder. Men uppskattningar på totalt 12 miljoner kg årligen nämns, det mesta använt i förebyggande syfte, mot 1.3 miljoner kg i humanmedicinen.

Flera av de kraftfulla medlen kan köpas och administreras av de amerikanska djuruppfödarna själva utan recept från veterinär.

Det understryks också att erfarenheter från Europa visar att det är möjligt att med god miljö, foderhygien och skötsel upprätthålla tillfredsställande hälsa, foderförbrukning och tillväxt även i storskaliga svin- och fjäderfäanläggningar utan massmedicinering.

Slutsatsen i ledaren är att för att undvika framtida katastrofer måste man gå över till samma regler för djur som för människor, d v s antibiotikaförskrivning på recept endast vid av veterinär konstaterad ohälsa. Dessutom måste vissa preparat som användes till människor helt förbjudas i veterinärmedicinen.

30 år utan förändringar
Antibiotikadebatten i USA har pågått i snart 30 år utan att leda särskilt långt. Artiklarna i New Englands Journal of Medicine fick omedelbart en, visserligen kort, men dock kommentar i Wall Street Journal. Det är rätt naturligt, då enormt stora ekonomiska värden här står på spel. Totalt omsätter den animala antibiotika- och vaccinmarknaden drygt 40 miljarder kronor årligen med företag som Bayer, Pfizer, Abbott och andra marknadsgiganter som intressenter.

President Bush bedömes varken kunna eller vilja ta upp en strid med dessa företag om ökade kontrollåtgärder. En tongivande veterinärmedicinsk expert inom administrationen säger att bättre styrning på antibiotikaområdet naturligtvis vore önskvärd, men att den skulle bli “opraktisk”.

Frågan som bör intressera uppfödarna är hur de amerikanska konsumenterna reagerar. De vill vara friska och vackra och leva länge och de vet att födan har en avgörande betydelse.

Misstro mot myndigheterna.
Man kan också i dessa dagar med anthraxhysteri och en allmän misstro i USA mot myndigheternas kontroll- och bevakningsförmåga spekulera över vad pressvarningar om overksamma antibiotika preparat - i den mån de blir kända av mannen på gatan - kan betyda för folks val av livsmedel. Matvanor kan förändras när ny trovärdig information kommer. När det t ex för några år sedan blev vetenskapligt dokumenterat att de vattenlösliga fibrerna i havre var särskilt nyttiga för magen ökade efterfrågan på havrebaserade mjöl och gryn starkt i USA och överskottet på världsmarknaden försvann på kort tid.

Normalt är det i USA en kamp om marknadsandelar mellan svin- och fjäderfäproducenter och man är inte sen att utnyttja varandras blottor.

Då det gäller antibiotikafrågan sitter man emellertid i stort sett i samma båt oavsett köttslag.

Stärker dansk produktion?
De medicinska allvarsorden om antibiotikan från en tung tidskrift bör kunna ge EU en ökad chans att hävda sig. Kanske blir det till slut producenterna i vårt södra grannland som slår mest mynt av situationen. De börjar ju målmedvetet att på världsmarknaden skapa sig en profil som föregångsmän då det gäller god djuromsorg, salmonellabekämpning, ansvarsfull användning av fodertillsatser och annat som den upplyste köttkonsumenten fäster sig vid. Utan ett gott rykte som varumärke är det svårt att erövra och vidmakthålla exportmarknader för griskött. Den erfarenheten har många gjort.

Bengt Gustafsson

Vecka 23/14

Knorrcirkusen – akt 2

Jag använde ordet cirkus i min förra blogg (21/14) om turerna i de senaste veckornas grisköttsdebatt. Och visst har hanteringen av det komplexa ärendet drag av cirkus. Enligt min ordbok har cirkusen anor från antiken.

I Rom var cirkus, "kappkörningar i flera varv på en rund bana, bekostade av staten eller höga ämbetsmän som för sin karriär var beroende av stor popularitet". "Skickliga körsvenner kunde vinna berömmelse". Cirkus i modern tid i flyttbara tält är "nöjen med dresserade djur, clowner, akrobater etc, "

"Knorrcirkusen" inte minst i Land har visat att nutida "kapplöpningar" också kan gälla t ex körsvennernas omtanke om eftermälet i samband med pensioneringen: Man måste innan man lämnar menageriet hinna visa och uttala sitt eget brinnande intresse för djurskydd och svensk svinproduktion. Ett intresse som man på grund av sin yrkesroll tvingats hålla inne med under en lång karriär i köttbranschen. Och "innan tältet rivs" är det lämpligt att högljutt klaga över andras (länder, butikskedjor, jordbruksminister, etc) passivitet. Ett annat akrobatnummer med mer eller mindre dresserade debattörer har gällt bojkott av t ex danskt svinkött. Visst ska olagligt producerat kött bojkottas, tycker någon stående på ett ben. Medan en annan, som många uppfattar det, slår en logisk halvvolt med påpekandet att köttet i sig själv inte är olagligt. Det är sättet det produceras på som strider mot vad EU bestämt. Den enfaldige, kanske en clown, skulle då som jämförelse kunna fråga om den billiga skjortan på H&M, importerad från ett land där barnarbete förekommer ska bojkottas. Skjortan är ju OK och man vet ju inte om just den sytts av barnhänder. I västra Götaland har en okynnig cirkuselefant oplanerat satt ner djurskyddsfoten hårt i sågspånen och skapat förvirring i showprogrammet. Vad är på gång?

Dessa lätt metaforiska cirkusexempel får räcka, men listan kan göras längre.

Slutsatsen blir, att köttets ursprung och produktion (djurslag, land, gård, etc) ska vara tydligt angivit. Det är en grundförutsättning för meningsfulla åtgärder i alla led. Den som fuskar och inte följer EU-reglerna ska kunna identifieras och väljas bort. Jag skrev om detta i fjor (blogg 17/13) under rubriken "År 2020 ska Matlandet Sverige ha västvärldens säkraste köttkontroll". Sedan måste den svenska djurskyddsdebatten saneras. Vi-är-bäst-i- världen-attityden ska tonas ner, djurskyddslagen ses över, dess effekter utredas i grunden utan dröjsmål och på STATLIG nivå. I utredningsdirektiven ska ingå uppgiften att belysa vad det kostat landet, landsbygden, kommunerna, konsumenterna och enskilda djuruppfödare i jobb, halverad självförsörjningsgrad, försämrat köttsortiment, minskad beredskap i en allt hotfullare omvärld, nerlagda djurgårdar, avfolkade bygder. sämre service, etc, etc.

Denna konsekvensutredning är synnerligen viktig som lärobok och varningsklocka just nu då en annan "cirkus" tycks vara på väg, nämligen en miljö-, energi- och klimatcirkus. Jag ser likheter med "knorrcirkusen"som
ju började för flera år sen med en orealistisk ambition att Sverige – till varje pris – skulle ta ledartröjan i djuromsorgen. Det har kostat att ligga först. I miljö-och energicirkusen är akrobaterna unga och vältränade, uppträder i den politiska trapetsen fria från besvärande ekonomiska skyddsnät och beredda visa världen ett nytt svenskt reptrick. Även här kan det i slutakten bli landsbygden, mindre orter och redan prövade som får betala biljetten.

Naturligtvis vill vi alla ha en djuromsorg av hög klass, en ansvarsfull och hållbar energi- och miljöpolitik och ett stabilt klimat. Men vi lever i landet Lagom. Och som någon sa " It´s the economy, stupid"

PS. I sista akten på min barndoms cirkusar uppträdde en oberäknelig Clown. Med förebild i antikens fars hade han (det var oftast en han) överhetens mandat att utan efterräkningar uttala den beska sanningen om sakernas egentliga tillstånd, som de mer dresserade inte vågade på grund av jobbet, karriären, pensionen, eftermälet, etc. Väntar det kanske en Clown i "knorrcirkusens" kulisser? DS

Vecka 21/14

Grisen i karnevalen

Föregående helg sken solen i Lund. Men staden var inte sig lik. Hemsökt av Lundakarnevalen som med rötter i 1840-talets studentliv, numera vart fjärde år rasar i denna akademiska "bondby" (Tegner). Temat i år var framtiden "Futuralen". Syftet med karnevalerna är att roa och gyckla och att irritera förekommande överhet på ett bildat sätt. Det mesta tar galna former men det finns alltid något som kan vara värt att utveckla vidare.

Jag sökte efter kopplingar till lantbruket bland de ca 40 dragna vagnar och ekipage med upplysande text som två gånger under helgen blockerade all annan trafik. Jag fann mycket lite. Lantbrukets egen "knorrcirkus" med grisköttsbojkotter, tävlingar i vem som var först med antibiotikavarningar, vem som är minst djurvänlig dansken eller tysken, vem som pratar mest men gör föga i Bryssel, vem som först anade MRSA-problemet, etc, etc, fyller nu våra medier. Men detta var inte uppe på bordet förrän karnevalsprogrammet i Lund var fastställt i förra veckan och kom därför inte med. Kanske nästa gång? Förslag till tema år 2018 Halen i Karnevalen för att hedra vårt södra brödrafolk.

Annat var det under mina första karnevaler i Lund på 1950-talet med Skandalkarnevalen 1954 och Moralkarnevalen 1958. Då hade, minns jag, ett ekipage en grupp levande grisar på lastbilsflaket. Det man gycklade var grispremierna, ett tillfälligt statligt pristillägg för att stimulera leverans av slaktsvin. Den som fick klä skott och som fanns som karikatyr på vagnen var bondeförbundaren m m Sam B Norup, som i egenskap av jordbruksminister administrerade de extra grispengarna. Det visade sig nämligen att Norup hade sina egna stallar hemma i Knislinge fulla av slaktfärdiga grisar just då premierna skulle betalas ut! Det är inte så lite ironiskt att en av de frommaste jordbrukspolitiker vi haft under 1900-talet fick representera omoral och klandervärt och skandalöst beteende under studenternas karneval.

Den enda kopplingen jag kan hitta mellan Futuralen och lantbruket i dag eller i framtiden är att årets karnevalsgeneral, en kvinna för första gången i karnevalens långa historia, kommer från ett av de största godsen utanför Lund som år 2013 fick 3.64 miljoner i EU-bidrag. Men det är ju fin EU-politik och kan väl inte klandras eller skämtas om?

Vecka 19/14

Är våra professorer m fl inavlade?

I kväll regnar det häftigt i Skåne. Nederbörden är välsignad och efterlängtad av alla som klarat av sådden på slätten.

Själv blir jag bara dyster till sinnes. Jag ser en djup symbolik i de mörka, hotande molnen. För en stund sen läste jag LAND nr 19. Fera artiklar handlar där om ett ökat intresse för landsbygden och lantbruket. En alnarpsprofessor vill ha fler bygdegårdar och andra mötesplatser där landsbygdens och stadens folk kan mötas och diskutera gemensamma problem. Bygdegårdar är bra till mycket. Där kan stort som smått diskuteras i äkta "FN-anda". Dialogen kan t o m "eskaleras" som Ban Ki-Moon hotar med då det hettar till i världspolitiken.

Men ska en glesbygd överleva och utvecklas räcker det inte med samtal. Det behövs i första hand eldsjälar, på orten bofasta innovativa människor som har väl genomtänkta planer och är beredda att arbeta hårt, ideellt och ibland med (milt) våld för att förverkliga dem. Detta har bekräftats i flera forskningsrapporter, vilket jag skrev om i en blogg förra året (40/13). Ovannämnda professor drömmer om att stärka Matlandet Sverige och att göra SLU till rikets samordnande matuniversitet. Mycket bra tänkt. Men detta fordrar väl i första hand en bibehållen och förstärkt svensk bas med primärproduktion på åkrar och i stallar. Eller ska landsbygdens folk leva på att förädla andras råvaror, danska grisar, irländska stutar, etc? I denna avgörande fråga tar SLU numera sällan parti för böndernas sak. Frågar man varför, svaras det att huvudbetoningen i SLUs namn ska ligga på Sverige inte på lantbruket!

LRFs ordförande manar i sin krönika oss att rösta i de kommande två valen och att ta vara på det nyvaknade intresset för landsbygden. Men hon tycks inte veta på vilken fot varken hon eller organisationen ska stå. Inlägget slutar idylliskt med skir grönska, blommor och fågelsång som på den gamla Sörgårdens tid!

En som vet eller tror sig veta är S:s toppkandidat till EU som låtit sig utfrågas i både Land, TV och radio nyligen. Hon vet vad hon (f d bl a kommunist) ska göra i det EU som hon är starkt emot. Hon ska verka för att det svenska byggfacket (läs ombudsmännen) kan behålla sin makt och kontroll över lönebildning och anställningsvillkor i vår globaliserade värld. Hon nämner inte ett ord om lagstridig uppfödning av djur i flera EU länder som hotar att konkurrera ut den svenska produktionsbasen och därmed mängder av jobb. Inget heller något om risken för resistenta bakterier, matfusk mm mm. Förmodligen vet hon inget om dessa och flera andra frågor. De ingår inte i hennes snäva definition av den "svenska modellen".

I en överlevnadsstrategi måste utnyttjandet av landsbygdens unika resurser ingå. Min snart avfolkade hemförsamling i sydöstra Småland har t ex drygt 100 underbara sjöar med långa stränder inom sina gränser. Men ingen får med dagens lagstiftning bygga där. Med en uppmjukad byråkrati skulle nya kunniga människor, gärna utlandsfödda, kunna lockas till bosättning vid lämplig strand och bidra till bygdens fortlevnad och utveckling. Det verkar faktiskt inte klokt (förlåt) att som den unge lantmätaren från Kalmar som jag rådgjorde med om byggandet ett litet båthus vid sjökanten i en skogsdunge, jämföra med vad som gäller för Öland och Roslagen.

Två professorer har i DN (2 maj) bekymrat sig över den svenska skolans dåliga resultat som nu börjar sprida sig till högskolan; blivande civilingenjörer kan inte räkna procenttal, en agr stud har svårt uttrycka sig i skrift osv. Ytterst beror detta, enligt dessa profeter på att lärarna, professorerna är inavlade (här kommer äntligen en känd lantbruksterm in i debatten!), dvs de utbildar varandra och efterträds av personer de haft som studenter. Inget nytt blod kommer in från andra lärosäten och kunskapskurvan pekar rakt ner i backen.

Är det därför vi tycks få allt flera glatt okunniga politiker, dåligt pålästa myndighetspersoner, sämre service..... Jag slutar här.

Jag ser de hotfulla molnen. Regnet vräker ner över stad och landsbygd och över människor och djur, både inavlade och alla de andra.

Vecka 17/14

Påsk i vildsvinets tecken

I samband med en påskresa råkade jag komma med på ett informationsmöte om vildsvin. Platsen var Bromboda (Vissefjärda) bygdegård vid gränsen till Blekinge, mitt i upprorsmakaren Nils Dackes hembygd.

Ett 60-tal jagande jord- och skogsbrukare hade kommit för att informeras om vad Landsbygdsdepartementet tänker göra åt de problem som den snabbt växande vildsvinsstammen orsakar.Departementets representant, en ung kvinnlig politisk sakkunnig, skulle också höra vad skogsbygdens folk hade för önske- och klagomål av intresse för huvudstadens byråkrater.

Debatten blev livlig och mycket jord- och skogsnära. De närvarande hade frågorna inpå skinnet. Mängder av exempel gavs på det verkliga HOT mot glesbygdens lantbruk som de vilt växande svinen utgör. Hade djuren hotat levebrödet för folket i Stockholm hade lösningar redan funnits, menade en hårt prövad djuruppfödare. Hon hade fem år i rad fått sin betesmark totalt uppbökad, men kunde som arrendator inte ens jaga lagligt. Jordägaren, i detta fall kyrkan, vågade hon inte gå på alltför hårt," för då förnyar man inte mitt avtal om två år och planterar gran på mina beten som på all annan mark i byn".

En storskalig morotsodlare kände sig tvungen att sluta efter flera förstörda skördar. Han var också arrendator utan jakträtt. En tredje med nyplanterad skog sa att "nu gräver de dj.... också upp rötterna på mina skogsplantor". Det haglade av väl underbyggda fallbeskrivningar och förslag: Alla var ense om att dagens jakt inte räcker.

-Vi har ju andra jobb och kan bara jaga på " fritid". Tillsätt statligt avlönade heltidsanställda professionella jägare för de mest hemsökta landsändarna. Ge arrendatorerna rätt att skjuta. Förenkla, förbilliga och snabba upp trikintesterna och annan nödvändig byråkrati. Ordna slaktavfallsfrågan. Vi vill vara laglydiga men tvingas i dag att bryta mot lagarna, sa man med en mun.

Departementets förslag att sätta upp belysning och kamera vid utfodringsplatserna avfärdades som meningslöst. Det hjälper föga att avskräcka och skjuta några djur ur en enda "familj" i en skogsbygd, där det kanske finns ett femtiotal olika sammanhållande grupper av svin.

Tips till våra talföra djurskydds- och djurbeteende forskare: Hög tid för studier av det vilda svenska svinets liv och leverne.

När jag kom tillbaka till Lund var en av landets största jord- och skogsägare samt en f d major både på TV och på kvällstidningarnas första sidor med ett förslag att använda hemvärnet i försöken att reducera vildsvinsstammen. Ett alternativ till ovannämnda förslag om statliga jägare? Ett led i det nyvaknade intresset för skjutträning för svenska soldater?

Vildsvinsfrågan kan och får inte bli en lokal angelägenhet, staten har en viktig roll. Det hoppas jag den sakkunnige fick med sig hem.

Hade man i Bromboda bygdegård tagit så lätt på saken som Eskil Erlandsson tycks ha gjort enligt en notis i kvällspressen att "vildsvinsjakt är inte regeringens sak, det får jordägaren sköta som han vill", då hade ett 60-tal arga bönder (många ättlingar till Nils Dacke) BUAT högljutt !

Vecka 15/14

Vildsvinen rör på sig

För ett år sen skrev jag i min blogg (14/13) bl a följande om vårt svenska vildsvinsbekymmer:

"Jag menar att vi inte kommer att kunna eller tillåtas utrota eller förklara vildsvinet icke önskvärt i den svenska faunan så som skedde på 1700-talet och senare. En utrotning i dag skulle kräva en riksomfattande "dackefejd". Här kommer i stället ett medvetet provokativt utspel:

Gilla läget och utred vildsvinens värde som korsningsdjur i ordnade former med våra tamsvin, råvara i svenska mästerkockars recept, jobbgenerator, turistattraktion vid svinsafari och organiserade jakter i särskilda revir och som råvara för skinn, läder, m m, m m. Rätt hanterad skulle en kvalificerad genomlysning i positiv anda av denna stora fråga kunna engagera breda grupper från både stad ock land.

Ge alltså förädlat vildsvinskött en chans i matlandet Sverige och inte minst på den internationella marknaden. Ursprunget ska det inte råda någon tvekan om. Köttet kommer från den kyliga Norden med rent vatten och ofördärvad natur. Djuren uppföds fritt, "vilt" och naturligt.. Sådana och liknande argument kommer att tilltala den moderne grisköttskonsumenten."

Nu har två moderata riksdagsledamöter (SvD, 3 april) utvecklat dessa och andra liknande tankar vidare och bl a kommit fram till att endast ca 15 procent av köttet från de 98 000 vildsvin som beräknas ha skjutits år 2013 kom ut på marknaden.

Varför?

Jo, man kan i dag inte sälja köttet direkt till konsument (naturligtvis efter en lagstadgad trikintest ) utan måste låta det besiktigas i en vilthanteringsanläggning. Åter igen ett exempel på hur stelbent svensk byråkrati hämmar en på småskalighet och närproduktion baserad regionalt och nationellt betydelsefull verksamhet. Enligt politikerna skulle trikintesterna nu kunna göras enkelt och billigt (200 kr) utan omvägen via vilthanteringsanläggning. Detta är verkligen intressant.

Viltsvinsartikeln i SvD har rubriken "Låt vildsvin bli nyttig skolmat". Har man observerat att många skolor och klasser i dagens multikulturella Sverige har elever (och föräldrar) som skulle protestera vilt mot en kommunal upphandling och servering av "orent" vildsvinskött i skolan? Men detta går säkert att lösa.

Jag gladdes vid läsningen om vildsvinens potential som framtida köttproducenter. Ytterligare uppmuntrad blev jag samtidigt av tidningen Lands (nr 15) ledare om behovet att nu även inom LRF diskutera den ambitiösa svenska djurskyddslagens roll som konkurrensfaktor. Av döma av dagens nr av Land (11/4) fick man emellertid efter några dagar kalla fötter på redaktionen och det som några hoppats vara början till en ko(so)vändning i djurskyddsfrågan blev en något krystad förklaring om missförstånd och oklar skrivning. Allt är som tidigare; vi slår vakt om världens tuffaste djurskyddslag, inser att den fördyrar vår produktion och försvårar (omöjliggör) rimlig konkurrens, men fortsätter hoppas att "snälla" konsumenter ska handla svenskt och dyrt och generera mervärden i svinuppfödarens börs.

Livsmedelskedjornas attityd är, som jag ser det, i realiteten närmast arrogans då det gäller den svenskproducerade råvaran och det senkomna kravet på socialt ansvarstagande.

PS "Annie Lööv" kan inte svensk djurskyddslag och förstår inte finessen med frihandel, läser jag. Mycket allvarligt. Men vi kan väl låta henne behålla f:et i sitt efternamn (Lööf) om hon tycker det är finare än v. Att stava folks namn rätt är en artighet, sa min skollärare på 1930-talet!

Vecka 13/14

Övergödda grisar och översvämmande gödselbehållare

Hårt prövade svenska producenter med färdiggödda grisar som slakteriet vägrar ta emot har tydligen, enligt Financial Times (FT), olycksbröder med snarlika problem i andra EU-länder. Det är naturligtvis en ringa tröst, men belyser ytterligare den tuffa och oberäkneliga verklighet den första länken i livsmedelskedjan tvingas acceptera i dagens Europa. Den 19 mars beskriver FT på sin första sida ingående med text och flödesscheman hur spanska besparingsprogram inom sektorn för förnyelsebar energi nu hotar tvinga mängder av landets större besättningar att upphöra med svinuppfödning.

I åratal har den flytgödsel man inte haft spridningsareal till, kunnat köras till ett trettiotal statssubventionerade, naturgasdrivna elverk, där gödseln med billig överskotts-el torkats till pellets, som återgått som gödning till jordbruket. Nu i den allmänna ekonomiska krisen upphör det statliga stödet och kraftverken tar inte emot någon gödsel. Gödselbehållarna ute på gårdarna fylls och tömningsalternativ inom rimliga avstånd saknas. I första hand beräknas drygt 4000 gårdar med ca 15 procent av Spaniens svinproduktion drabbas.

En intervjuad uppfödare med fulla gödselbehållare säger att han snart i protest tvingas göra "något olagligt" för att väcka dem som är ansvariga för avtalsbrottet. Lagbrott har en av hans kolleger redan gjort. Gödselspridning i "det offentliga rummet" är ett exempel på hårda tag som bönder söderut med viss framgång prövat vid tidigare förhandlingar med överheten både i centrala Bryssel och i några franska städer. I det spanska fallet tömde jordbrukaren 6000 liter flytgödsel i den närbelägna stadens springbrunn, varefter ett hundratal jublande åskådare blev duschade. Jublande (cheering) står det faktiskt i FT, vilket måste betyda att det var folk som stödde protesten.

För uppfödarnas, grisarnas och miljöns skull hoppas vi att det spanska gödselproblemet snarast får en samförståndslösning.

Hur går det förresten med stödet till våra svenska biogasproducenter? Här ska ju överheten i Bryssel också bestämma.

Vecka 12/14

Blandat, närodlat och närsynt

"Blandat", svarade den gamla damen i kyrkan som svar på min fråga om hur hon mådde. Blandat – en del vin men resten vatten – blir också det bestående intrycket av de senaste veckornas djurskydds- och matdebatt i olika medier. Här nedan några exempel:

Men först efterlyser jag en person som "på bästa sändningstid" med kraft och auktoritet kan påpeka det helt självklara att huvudsyftet med husdjursskötsel faktiskt är att producera nyttig mat för vanligt folk, i form av välsmakande griskött, mjölk, ägg, osv till överkomliga butikspriser. För detta behövs kunniga bönder, lönsamma och uthålliga gårdar, friska djur, ärliga och ansvarskännande mellanled, såsom handel, m m. Om detta vore klart hos alla som känner sig manade att yttra sig i matfrågan, skulle vi slippa allt det okunniga brus som nu når våra gamla öron. I det komplicerade system där maten tas fram måste det kompromissas. Inget led kan styvnackat driva sin hjärtefråga in absurdum.

Den som kräver socialt ansvar av handeln och pratar högröstat om djurvälfärd, kan inte gärna föraktfullt avfärda omtanken om bonden. Och den som förstått innebörden i en uthållig köttproduktion måste acceptera den kostnad som en tillfällig svacka i efterfrågan på kött kan orsaka, osv.

Räddningen för skånskt jordbruk, har jag de senaste veckorna upprepade gånger läst i Sydsvenskan, är "att sluta låsa fast suggor", samt att snarast övergå till ekologisk odling, nära konsumenten.

Detta förordades bl a (6/3) av 12 kommunala sydskånska centerpartister. Bra – bara man förstår vilken tid en sådan omställning måste ta och vilka övriga konsekvenser den skulle få. Ännu bättre hade det varit om man fått ett dussin representanter för andra större partier att skriva under förslaget. Mat är nämligen politik, som det står på ett annat ställe i tidningen och det måste till samverkan och en livsmedelspolitisk strategi och inte partipolitiskt käbbel om något väsentligt ska hända.

Ställer inte skånskt jordbruk om till ekologisk närproduktion, skriver 11/3 ett kommunalråd i Malmö (ansvarig för stadsekologi, konsumentfrågor och utveckling) så måste staden i framtiden odla EGEN ekologisk, närproducerad mat! Han utvecklar inte närmare hur detta ska ske, men en möjlighet skulle väl t ex kunna vara att engagera de arbetslösa i Rosengård och andra stadsdelar. Utrustade med hackor och spadar skulle dessa kunna odla upp några av stadens gröna parker.

I vår matdebatt med en blandning av många skilda intressen, är det lätt att se paralleller till EUs och FNs bekymmer med Krim-frågan.

Är lösningen hårda tag a la Putin eller mer av Ban Ki-moons diplomati?

Vecka 9/14

Livsmedelshandel lokalt och globalt

Svenska tidningar har innevarande vecka haft mängder av kommentarer om bl a svinnäringens hinder och hjälp, Anders Borgs syn på livsmedelsimport, handels roll i "svinkrisen" och eventuell indragning av biståndet till Uganda (som följd av landets nya lag mot homosexuella).

Världspressen, här representerad av Financial Times (FT) och Wall Street Journal (WSJ), har de senaste dagarna behandlat likartade frågor på global nivå.

Först vännen Algers i Skara som i Land förklarar sitt angrepp på livsmedelskedjorna med att han blivit förbannad på äldre dar.

Fint, "skön är en man, då han är vred", skrev K A Karlfeldt redan 1901. Men kan inte utspelet också tolkas som ett bevis på riktigheten i den regel jag hörde i USA för många år sen , nämligen att " vårt civilkurage tenderar att växa med kvadraten på det inverterade värdet av antal år vi har kvar till pensionen"?

FT har mitt bland flerspaltiga artiklar om Ukrainakrisen och Putins vapenskrammel en utförlig analys av köttproducenternas problem i Australien. Till följd av ihållande torka och brist på bete har utslaktningen ökat dramatiskt. Det kan nu ta tre månader innan de hårt arbetande slakterierna kan ta emot djuren. Allt kött kan i och för sig säljas, främst till det ständigt hungriga Kina, men det krympande djurantalet i Australien och i det i år lika utsatta Kalifornien utgör ett mycket allvarligt hot mot världshandeln med kött.

WSJ behandlar i en ledare (26/2) livsmedelshjälpen till Nord Korea. Biståndet är livsviktigt för ett land där produktionen i det kommunistiska kollektivjordbruket bivit ett fiasko. Maten når emellertid inte den svältande befolkningen utan går tydligen i hög grad till de ledande i landet. Hjälpen bidrar därför till att hålla en korrupt, diktatorisk regim under armarna och bör därför dras in, menar man.

Handeln med livsmedel kräver politiska ingrepp och en övergripande samsyn både lokalt och globalt. Fungerar inte marknaden kan sanktioner och tuffa utspel vara botemedel.

Vecka 8/14

Svensk grisnäring i ormgropen

På hemväg från årets Milamässa kom jag att tänka på Ragnar Lodbroks "grymta månde grisarna.........."

Utan jämförelser i övrigt led jag, och säkert många andra, liknande kval som den gamle Lodbrok i ormgropen under seminariet om "Svensk mjölk-och köttproduktion på en global marknad". Det var under mässans andra dag. Den första,"svindagen", med besök av bl a landsbygdsministern, som jag missade på grund av en begravning, är ju utförligt refererad i förra @-GRIS. Typiskt nog har de tre mässdagarna inte satt några djupare spår i mina skånska dagstidningar, så vitt jag sett, utöver notiser om mässans stiligaste mjölkko, och Sveriges starkaste dräng. Har dagens reportrar inte kompetens nog att hitta något annat av värde för näringen, handeln, konsumenterna och allmänhet? T ex innehåller inte de svenska (djurskydds)särreglernas dunkla juridiska status, som nagelfors

under svindagen, tillräckligt med stoff till braskande rubriker? Man måste vara påläst vid besök på lantbruksmässor !

Jag gick på paneldebatten med stor förväntan. Alla politiska partier inklusive SD skulle ju ställa upp med sina jordbruksexperter, i de flesta fall medlemmar i riksdagens jordbruksutskott.

Var en i panelen fick i tur och ordning besvara samma fråga från mötesledaren, t ex är jord- och skogsbruk en tillgång eller en belastning för vår ekonomi, ska vi ha en miljöskatt, vad betyder jordbruket för jobben på landsbygden och vad är att vänta från konkurrensutredningen, hur ska man få handeln att rätta in sig i ledet, m fl.

Svaren spretade betänkligt, innehöll mycket politisk luft, de gamla väl kända argumenten och få nya tankar. Även om Sverige skulle kunna tjäna på att importera all sin mat från något låglöneland så ska vi ha kvar ett jordbruk, sas det. Det gamla beredskapsmotivet nämndes som skäl och det öppna landskapet kan bara bevaras med betande djur och så behövs det sysselsättning på landsbygden. Alla politiska partier "jobbar nu stenhårt" med jordbrukets problem, försäkrade man med en mun.

Men "håller inte kon på att dö", frågade en vänsterytter och hur har vi kunnat förlora 15000 jobb på landsbygden på senare år. Varför är det så tyst om handelsförhandingarna med USA. Håller man på att offra jordbruket till förmån för vår industri?

Handeln fick sig en extra känga. Kedjorna, t ex ICA kan gömma allt av intresse för konsumenten, t ex köttets ursprung, djurslag, slaktmetod o dyl bakom sitt eget varumärke, som kunden är mer eller mindre tvungen att köpa. Kundens omskrivna
val är obetydligt när HEN väl kommit in i butiken och bestämt sig för att köpa mat.

I det sammanhanget är Bo Algers öppna brev för några dar sen rörande "Fientlig livsmedelshandel dödar svensk grisnäring" där Ica, Coop, Axfoord och Bergendahls pekas ut som bovar, välkommet och uppfriskande i en debatt där hitills flathet, naivitet och konflikträdsla präglat argumenten. Men varför detta rabiata inlägg först nu, fem i tolv eller i värsta fall fem över tolv?

Och så hade det varit klädsamt om Algers också refekterat lite över hur många "dödsfall" bland frustrerade svingårdar som orsakats av främst veterinärernas benhårda fixering vid MÅTTEN vid utformningen av våra svenska djurskyddsregler. Fråga din företrädare på professorsstolen i Skara! Han var med då det begavs sig och ledde "tumstocksracet".

Lite mer historia. Jordbruksverket kom den 2014-02-19 med en analys av läget i den svenska grisnäringen. Jag noterar, på tal om måtten ovan, att de regelförändringar i djurskyddsföreskrifterna som verket föreslår för att förbättra lönsamheten för smågrisproducenter rör "ändringar i måtten för sinsugga", "justering av måttföreskrifter för suggor i grupper..." samt möjlighet att avgränsa vissa ytor i digivningsboxar.....". Tre av fyra förslag till förenklingar i byggnadsutformningen och minskning av de dyra ytorna, som man nu år 2014 något yrvaket pläderar för, föreslog vi på LBT för döva öron och blinda ögon redan på 1980-talet (den som till äventyrs är intresserad av gammal, spilld mjölk kan t ex läsa intervju Lantmannen nr 9, 1981!).

Jag förutsåg i min blogg 35/13 att jordbruks- och landsbygdsfrågorna skulle komma högt på agendan i höstens val. Här tog jag nog grundligt fel. I varje fall om paneldeltagarna i Mila-debatten hade rätt för sig. Det måste till en svensk livsmedelsstrategi, enades man där om, och det krävs politiska prioriteringar för att de gröna frågornas skall tas på allvar.

Men om inte ens Anders Borg (dagens DN) tror på det svenskt jordbruket får nog tyvärr grisnäringen svårt att ta sig upp ur den för varje dag djupare gropen,

Kanske är lösningen för vår grisnäring en återgång till ruta ett; småskalig närproduktion, samverkan i alla led med leveranstvång och mottagningsplikt oavsett tillfällig konjunktur, självförsörjning med anstängigt producerat kött och nedtoning av exportdrömmen....

Dessutom ska kanske en välfärdsstat värd namnet år 2014 inte låta marknadskrafterna styra det sista ledet i livsmedelskedjan: Fördelningen av god, hälsosam mat till var och en. Här liksom då det gäller andra primära behov, t ex fördelningen av bostäder till unga och gamla måste "storebror" ha sista ordet.

Vecka 5/14

Samverkan på Alnarps Jordbruk- och Trädgårdskonferens 2014.

Denna årliga konferens, som vanligt i Partnerskap Alnarps regi, hölls i går (30/1) och hade lockat ca 250 anmälda, inklusive flera bänkrader med lantmästarstudenter.

Årets tema var SAMVERKAN mellan forskning, rådgivning och praktik, ett i dag lika aktuellt ämne som då hushållningssällskapen för snart 100 år sen kom igång på allvar!

Efter en givande gemensam inledning om samverkan på EU-nivå, vid universiteten, inom näringen och rådgivningen, delades programmet upp på trädgård, husdjur och växtodling.

Jag följde husdjursdelen med några snabba visiter inom de två andra programområdena. Här några valda nedslag i mina anteckningar.

Forskningsstöd från EU kräver i fortsättningen "nya strukturer", fick vi lära. Livsmedelsindustrien t ex, som tidigare varit nästan helt frånvarande, måste delta i striden om de nya forskningspengarna. Forskarna måste uppmärksamma skillnaderna mellan de olika svenska regionfondernas policy.

LRFs representant, med bl a SLFs budget i ryggen, chockade mig och säkert många andra åhörare med att visa, med namns nämnande, hur utomordentligt väl genomförda och oklanderligt rapporterade projekt, finansierade av stiftelsen, förblivit oanvändbara för rådgivning och näring, därför att det fattades i sammanhanget nödvändiga bitar från annan forskning. Tydligare kan inte följderna av brist på samordning belysas.

SLU producerar ca 120 doktorer per år och rankas som nr 13 bland världens 300 bästa lantbruksuniversitet. Man var först med att tillsätta särskilda samverkanslektorer, som använder 50 % av sin tid till att samordna forskning och utbildning.

Trädgårdsfolket diskuterade ledarskap i termer användbara i alla typer av företag. Behovet av tydlig introduktion av nyanställda betonades liksom värdet av en mentor, som för övrigt också chefen kan behöva. Dåliga konflikträdda chefer är det värsta som finns, sas det. Att vara chef eller bas är en position, att vara ledare är en relation. Det sa man inte på konferensen, men det lärde jag mig för flera år sedan! Man betonade det stora framtida behovet av arbetskraft i de gröna näringarna och menade att det var för mycket hysch-hysch kring anställning av utlandsfödda medarbetare.

Forskningen om golvets betydelse för klövar, ben och djurkomfort är långt framme på SLU. Golvet bedöms med hänsyn till hårdhet, halkrisk och hygien. Hittills är det nötkreaturen som fångat det största intresset, men studier på svin pågår, fick vi höra.

Resurseffektiv produktion diskuterades med utgång från det från industrien lånade begreppet Lean. Deltagare var som i de tidigare presentationerna en forskare, en rådgivare (coach) och en jordbruksföretagare. Tanken är något förenklat att företagaren efter en tids intensiv utbildning och handledning i hur kostnader kapas och intäkter ökas, själv är redo att producera resurssnålt.

Under mina år som student träffade vi veterinärer och jägmästare bara vid studentfester och idrottsutbyten. Försöksledarmöten, veterinärkonferenser och skogsveckor var för de redan frälsta. Samverkan mellan yrkesgrupperna var och förblev minimal till förfång för rådgivning och näring. Är det bättre i dag?

Alnarpskonferensen kan bli början till en nödvändig förändring.

Vecka 4/14

Hedervärt – klandervärt – forskningsvärt

Grisgeneralen bloggade – med glimten i ögat – i sin nyårshälsning (30 dec: "Mycket ska man höra...") om bl a export av grisar utan knorr. Jag är själv benägen att i det följande – med allvarliga syften – grymta och lätt raljera över några saker jag läst och hört de senaste veckorna.

Den 28 december gav jag en slant till en frusen rumänsk rom och också några kronor till en gatumusikant. Senare köpte jag ett ex av Faktum, de bostadslösas tidning. Jag kände mig därefter allmänt lycklig och mänsklig inför det stundande nyårsfirandet.

Men så läste jag DNs debattsida. En professor menade där att man genom att ge en slant till de behövande på gatan bidrog till deras sociala förnedring och permanenta misär och utslagning. Det borde därför i lag förbjudas att ge till tiggare. I stället borde man internationellt arbeta för att tvinga fram "strukturella förändringar", så att varje land tar ansvar och "betalar notan för sina fattiga". Att ge till tiggare var lika klandervärt som att köpa gatflickans tjänster, tyckte professorn i sitt akademiska elfenbenstorn.

Jag häpnade.

Förvånades gjorde jag också för några år sen, då en svensk riksdagskvinna ville lagstifta mot adoption av gatubarn. I stället skulle man arbeta för internationella förändringar som tog bort de stackars barnen från gatorna!

På sikt hoppas naturligtvis alla hedervärda människor att tiggare, gatubarn och gatflickor blir hjälpa till ett värdigt liv. Men Rom byggdes inte på en dag.

Jag kan inte hjälpa att jag tycker mig känna igen denna – naturligtvis högst lovvärda – men naivt hurtiga svenska attityd från 80-talets djurskyddsdebatt. Då skulle vi i Sverige gå lägre än alla andra. Vi skulle minsann lära folk vad etiskt högtstående djurskötsel (det fick inte heta animalieproduktion) innebar. Sedan skulle det exporteras kött och tjänas pengar på de mervärden som våra väl tilltagna boxmått och enastående djurvälfärd genererade. Några av oss fick lära att t ex antal grisar per sugga och kons mjölkavkastning inte var "relevanta djurhälsoparametrar". Även den stackars galärslaven producerade ju, hette det.

Nu vet vi hur det gick. Ett sansat lagom hade nog bäst tjänat både grisarna och producenternas syften. Hade vi dessutom fått gehör för den rimliga tanken att våra inhemska konsumenter (enskilda, kommuner, skolor, etc) solidariskt med djuruppfödarna i första hand skulle efterfråga och upphandla kött som var producerat enligt svenska krav, då hade vi i dag kunnat ha ett unikt Matsverige (konceptet hade kanske dugt som exportvara). Men se sådana krav på konsumenterna kunde man inte ställa.

Det tillät inte Bryssel, sa de som begrep.

Matsverige, ja, hur gick eller går det projektet? Gav det fler eller färre jobb till den hårt prövade gröna sektorn? Ingen tycks veta. Utvärderingen av miljonsatsningen är inte lätt och borde vara något för oberoende forskare och professorer att bita i.

Detta för mig över till "Säkert Bondförnuft", en annan flerårig miljonrullning, med det lovvärda syftet att minska olyckorna i lantbruket. Även här är det tid för utvärdering. Blev det färre olyckor efter några års riktat upplysningsarbete? Ja, dödsolyckorna har minskat. Är minskningen projektets förtjänst?

Det KAN vara så enligt den utvärdering som nyligen redovisats i lantbrukets tidningar. Men ingen vet säkert. Utvärderingen tycks för övrigt ha gjorts av dem som tog initiativet till projektet, en i forskningssammanhang minst sagt ovanlig metod. Jag trodde det bara var polisen som utvärderade sig själv! Seriösa forskare brukar tillämpa "peer review, dvs resultatbedömningen görs av andra oberoende forskarkollegor. Hade man dessutom med gott bondförnuft läst tillgänglig litteratur, innan projektet startade, som är den normala ordningen, och inte i sluttampen, hade man förstått att det uppställda målet, starkt minskade olyckor, inte kunde nås med enbart upplysning, utbildning, demonstrationer, o dyl. Det måste också till en utveckling av teknik och hjälpmedel (jfr framgången med skyddsbågen för traktorerna).

Forskarna kan säkert utveckla robotar och elektroniska hjälpmedel som avlastar stallpersonalen utöver vad som redan sker vad gäller t ex rengöringsarbetet. Även skyddsarbeten för djur och personal och rutinövervakning mm bör kunna mekaniseras. Men människan ska fortsätta göra det hon är bäst på. Utan en HEN i stallet blir det ingen knorr på svansarna.

Vecka 52/13

(Jul)maten och fetman

Efter de väl avätna helgborden är luften i kök och på krogar fortfarande fylld med dofter av fläsk, korvar, isterband, kotletter, syltor, skinkor och mycket annat med grisen som ursprung. Nya kokböcker har kommit i en strid ström. Stjärnkockars och dietisters TV-program kan dygnet runt ses på någon av kanalerna.

Mat, mat – det är bara att svälja. Fast skinka bör vi inte äta enligt en självutnämnd matexpert i min hemstad Lund. Den är salt och kan locka till ökat drickande av t ex söt julmust, som man blir fet av (se nedan).

Vi har kanske pratat färdigt om mat för en tid? Men julaftonens program "Maten som gör dig fet" i Kunskapskanalen blev en tankeställare inför 2014 som jag inte blir kvitt. Det fångade mitt intresse, inte minst för att en mina lärare i lantbruksekonomi vid Purdue universitetet på 1960-talet, Earl Butz (1911-2009) spelade huvudrollen. Så här kan det sammanfattas:

Butz beskrevs i inslaget som "den globala fetmans fader". Varför? Jo, när han 1971 handplockades till jordbruksminister av president Nixon startade han ett mycket aggressivt program som bl a resulterade i ofantligt ökade majsskördar. Det normalt besvärande överskottet lyckades man få bort från marknaden på ett oväntat sätt. Det visade sig nämligen att majs kunde förvandlas till glykossirap, ett nytt och eftertraktat sötningsmedel, drygt 30 procent billigare än vanligt socker.

Livsmedelsfabrikanterna nappade direkt, inte minst läsktillverkare såsom Coca Cola. Drycker och livsmedel i övrigt blev sötare och billigare, flaskorna och portionerna större och kaloriintaget per person allt högre. Amerikanaren och alla andra med liknande livsstil ökade starkt i vikt.

Många började i USA ana sambandet socker – fetma, men först i slutet på 80-talet kom officiella kostvarningar. Den starka sockerlobbyn i Washington D C lyckade få fettkonsumtionen att framstå som boven. Man fick t o m Världshälsoorganisationen att skrinlägga planerna på en global rekommendation om restriktivt humant sockerintag (man hotade dra in USAs årliga finansieringsstöd till WHO).

Så riktades i stället blickarna mot fettet. Vi fick i västvärlden butikshyllorna fyllda av fettsnåla, lättprodukter i fast säväl som flytande form. Problemet med livsmedel där fettet reducerats var smaken. Människan gillar smaken av fett som ju var huvudingrediensen redan i grottmänniskans diet. Sockret i modern version har varit med oss i bara 7 - 8 generationer. Sättet att göra lättprodukterna aptitligare blev ironiskt nog att göra dem sötare med billig glykossirap! Så vandrar den andfådde konsumenten vidare med allt tyngre steg mot en för tidig död.
Varken Earl Butz eller någon annan kunde på 1970-talet ana konsekvenserna av en jordbrukspolitik som var tänkt att i första hand ge präriebönderna i USA högre majsskördar och billigare svinfoder. Jag är helt övertygad att min intressante, ofta historieberättande gamle lärare, handlade efter bästa förstånd och menade väl med sitt jordbruksprogram.

Hur gick det sen för professor Butz? Han fick 1976 sparken som jordbruksminister av Nixons efterträdare Ford efter ett som rasistiskt uppfattat skämt berättat under en flygresa och uppsnappat av en medresande reporter, Han tjänade mängder av dollar som populär föredragshållare och konsult över hela världen och fick så småningom allvarliga bekymmer med skattemyndigheterna.

Han hann emellertid att donera otroliga 1 milj US dollar till sin gamla institution för lantbruksekonomi vid Purdue och avled stilla i sömnen 2009. 98 år gammal.

Råd inför år 2014: Lär barn och barnbarn att dricka mjölk, gärna helfet, i stället för läsk och att lite skinka är gott vid jul. Och glöm inte den dagliga motionen!

PS. Geografi var inte Earl Butzs paradgren. När han första gången hälsade på mig och hörde att jag var svensk, frågade han: Bor du i Oslo, Bengt.

Som väluppfostrad utländsk student svarade jag: Well. sir, ett stycke söder om Oslo.

Jag var redan då, 1963, bosatt i Lund.

Vecka 49/13

Svensk köttproduktions hinder och hjälp

Några reflektioner efter Alnarps köttdag.

Mötet lockade i år enligt deltagarlistan ca 140, varav drygt 50 studenter.

Det övergripande temat var effektiv produktion. Inledningsanförandet om skillnader i effektivitet hos olika svenska nötköttsföretag hölls av en dam från AgriFood Economics Centre i Lund, som sedan några år tillbaka "i samarbete mellan SLU och Lunds universitet gör kavalificerade samhällsekonomiska analyser" inom den gröna sektorn som underlag för beslut i regering och riksdag.

Tio av de övriga tolv föreläsarna var unga, bra pålästa och vältalande kvinnor.

Många av de undersökta drygt 800 köttproducenterna sa sig inte vara vinstmaximerare (ingen nyhet) utan hade (också) andra mål för sin verksamhet. De var relativ små och geografiskt spridda. Jämfört med de bästa gårdarna beräknades genomsnittet kunna öka sin effektivitet med 17 procent. För ca 1500 samtidigt undersökta svingårdar var motsvarande siffra 10 procent.

Det är för många små "krigsherrar" inom köttsektorn som försvårar ett enat uppträdande på marknaden. Samarbete mellan grupper av gårdar efter utländska modeller (Österrike, Storbritannien och Irland) för att kunna erbjuda ett större utbud av slaktdjur redovisades och förordades.

Slakterier och handeln måste (efter känd japanskt modell) vara rädda om och stötta sina inhemska underleverantörer, dvs djuruppfödarna och inte svälta ut dem med slavkontrakt, försenade betalningar, o dyl.

Köttproducenterna i allmänhet kan inta påräkna mycket extern hjälp i framtiden. Nationellt bjuder vegetarianer, djurskyddsaktivister, klimatprofeter och andra på motstånd. Så sent som i går gavs djurskyddsaktivisternas smygfilmer på grisgårdar stor plats på TVs bästa sändningstid. I morgon har vegetarianerna en mässa i Malmö, där man bl a i en gammal stadsbuss, ombyggd till svinstall skall visa allmänheten hur svenska grisar vanvårdas!

I Bryssel blir köttproduktionens problem lågt prioriterade då tillgång och efterfrågan inom EU i stort sett är i balans. Inte som i Sverige där gapet växer och importen ökar för varje dag.

Återstår självhjälp av egen kraft: Bättre kommunikation och samarbete inom hela kedjan från uppfödaren till konsument, samsyn om kvalitetskrav, öppenhet mellan olika aktörer, särskilt goda och starka relationer uppfödare-slakteri-handel i en allmänt demokratisk, fredlig. och kooperativ anda.

Vackra och kloka tankar så här några veckor före jul och en kväll då vi särskilt ska minnas vad Nelson Mandela stod för.

Vecka 47/13

Från Grisbukten till Dallas

Jag skriver detta på 50-årsdagen av mordet på president John F. Kennedy i Dallas.

Vad har då president Kennedy med GRIS att göra? Med ett billigt skämt skulle jag kunna svara att han från sitt första tjänsteår förknippas med den misslyckade invasionen av Kuba via Grisbukten! Fiaskot i Grisbukten bildar null-och startpunkt för Kennedys 1000 (omstridda) dagar som världens mäktigaste man.

Kennedytiden bör uppmärksammas och minnas av flera skäl. I det följande anger jag några. En del är kanske alltför mycket mina egna och personliga. Men jag var ju nästan där då det det sköts i Dallas! Jag är märkt av den framtidstro som kom då Kennedys efterträdde den trötte Eisenhower i Vita huset. De personliga minnena innehåller mycket nostalgi och tankar kring ett USA som var.

Som doktorand vid Purdue universitetet (Indiana) under en stor del av1960-talet upplevde jag i direkta TV-sändningar pågående Kuba-kris, morden på båda bröderna Kennedy samt på Martin Luther King. Dessa tre utpräglat visionära män stakade på olika sätt ut en ny framtid för USA och världen i stort. Inte minst universitetsungdomen slöt upp kring det som uppfattades som nytt och som representerades av en ungdomlig, välklädd och ständigt leende miljonärsson.

John F visste att folket krävde både bröd (jobb) och skådespel (rymdfärder). Han trodde på och lyssnade till välutbildade, gärna uppkäftiga unga. Flera av dem anställdes som rådgivare. Men han krävde också deras fulla engagemang i samhällsfrågor ("fråga vad du kan göra för ditt land").

Bobby K var som justitieminister outtröttlig i sitt rättspatos och kamp för en medborgarrättslag (Civil Rights Act) och mot den organiserade brottsligheten (representerad av fackpampen Jimmie Hoffa, m fl).
Dr King hade sin "dröm" om ett annat och "färglöst" USA och uppmanade sitt folk att bry sig och säga ifrån ("när du slutar att engagera dig i viktiga frågor, börjar du dö") Denna trio hyllade principer som är tillämpliga i all mänsklig verksamhet och samvaro, kommersiell, social, politisk, inom företag, nationellt och internationellt. De vek sig inte då det stormade (ex Chrustjevs rakethot från Kuba, maffiabossarnas maktdemonstrationer, den vita pöbelns våldsamheter i södern). Tyvärr finns deras motsvarigheter inte i dagens USA eller i världen i övrigt, men vi får inte släcka de ljus de tände.

Det jag aldrig glömmer av det positiva från "Kennedyåren" är atmosfären vid ett av USAs då högt rankade lantbruksuniversitet: Det positiva mottagandet av utländska studenter , våra väl pålästa och disputerade lärare – att flera av dem var tungt dekorerade hjältar i andra världskriget från olika fronter i Europa och Asien. Att en senare blev Nixons jordbruksminister bidrog till hög status. Prestationskraven på oss var höga med dagliga "läxor" även på doktorandnivå. Det sociala umgänget mellan studenterna av olika nationaliteter och hudfärger och med lärarna var enkelt, vänskapen äkta och bestående.

Att vi efter examen från Purdue skulle kunna välja och vraka bland fina jobb var som helst i världen var vi på 1960-talet på ganska goda grunder övertygade om. Detta ungdomliga hopp, självförtroende, engagemang och framtidstro hade, vill jag mena, i långa stycken sina rötter i det som John F stod för. Det får inte ha sin slutpunkt i Dallas.

Varför blev då invasionen i Grisbukten en sådan katastrof? Jo, enligt mångas mening litade Kennedy som nyutnämnd president alltför mycket på omdömet hos de s k experterna (mest generaler) som omgav honom. Också det är en allmän lärdom som alla bör ta till sig, även de som i dag föder upp och marknadsför grisar!

Vecka 45/13

Höjdare, förenklingar och kundbesök

Generaldirektör besöker svingård, läser jag.

Det gäller generaldirektör Leif Dennebergs (veterinär) besök på en svingård utanför Trelleborg. Visiten ingår i verkschefens pågående s k förenklingsresor med syfte att i olika delar av landet få tillfälle lyssna på praktikernas vardagsproblem och behovet av förenklingar av kontroller, regler, blanketter, överhetens språkbruk m m, mm.

Att krångliga regelverk och byråkraters fikonspråk kan göra livet surt för svinföretagare är känt sedan länge. För snart tio år sedan beskrevs (Gris nr 5, 2004) hur en innovativ svinuppfödare sökt tillstånd att i stan få visa upp några grisar för konsumentgrupper för att illustrera varför svenskt griskött var dyrare än utländskt. För denna demonstration krävde myndigheten parktillstånd. Efter att ha fyllt i otaliga blanketter och betalat 9 000 kr fick han parktillståndet och rätten att visa upp tre grisar (och fyra får)!

På den tiden beräknades 75 myndigheter med totalt över 70 miljoner utsända blanketter av 1150 olika slag orsaka landets företagare en extra kostnad av 50 miljarder kr årligen.

Flera ansvariga höjdare, såsom Mona Sahlin, Leif Pagrotsky och Maud Olofsson har under årens lopp sagt sig arbeta för förenklingar av vardagen för myndigheternas "kunder", dvs för företagare och vanliga konsumenter. Men det har knappast blivit bättre under det senaste decenniet. Ändå vet de flesta att en begripligare vertikal kommunikation och information kan betyda lika mycket som "ett öre mer för mjölken".

Dennebergs och hans medarbetares ambition att nu äntligen (!) förenkla böndernas pappersarbete och göra vardagen lättare är därför synnerligen lovvärd.

I Jönköping har man alltså förstått och tagit på allvar att myndigheten heter JORDBRUKSverket och att kunden finns på landsbygden.

Annorlunda tycks det enligt uppgifter i pressen vara med KRIMINALvården med stort verkskontor i Norrköping. Den nyligen utnämnde chefen, Nils Öberg (FD), tidigare bl.a. expeditionschef och nära medarbetare till Thomas Bodström har där inlett ett
arbete för bättre styrning av organisationen, ökad kontroll och effektivitet, nya chefsnivåer, etc. För detta anser sig generaldirektören och de allra närmaste medarbetarna behöva ett nytt chefskontor i Stockholm, medan höjdarnas rum i Norrköping långa tider står tomma.

Bara möbler och annan utrustning i de nya chefsrummen i huvudstaden lär kosta skattebetalarna i storleksordningen priset för en medelstor slaktsvinsinredning. När dessa "nödvändiga administrativa förenklingar" om några år är på plats blir det kanske tid för "kundbesök"? Kriminalvårdschefen har bl a vardagsproblemen i 47 fängelser, 18 häkten och 14 frigångsanläggningar i olika delar av landet att bekanta sig med.

Vecka 43/13

Vem vet mest – om jordbruk och mat?

Länge stämde mitt gamla konversationslexikons definition på uppslagsordet agronom – en vetenskapligt skolad jordbrukare.

På min tid på Ultuna krävdes minst två års praktik, förutom godkänd studentexamen.

Våra professorer i tillämpade ämnen hade i sin ungdom utfodrat svin, mjölkat kor, plöjt, harvat, täckdikat och gjort allt annat praktiskt innan de började sin vetenskapliga utbildning. Lärare och elev hade gemensam referensram som det heter nu för tiden. Alla visste vad man talade om och som lärare och rådgivare efter examen mötte man en ny men inte helt främmande miljö.

I dag kommer en annan typ av student in på SLU. Kännedomen om det praktiska lantbrukets villkor är ofta ytlig och begränsad. Det skapar problem i yrkesrollen. Därför ska SLU på Universitetskanslersämbetets (!) önskan stärka studenternas baskunskaper om de gröna näringarna (lantbruk, skog, trädgård) genom en särskild gemensam praktiskt inriktad kurs med start år 2015. Både berörda näringar och studenterna själva har länge krävt en sådan förstärkning av de praktiska momenten i utbildningen.

Den påkostade kampanjen Säkert bondförnuft med det lovvärda syftet att minska olyckorna i lantbruket är illa ute, läser jag. Stödet från staten uteblir i fortsättningen.

Verksamheten bygger mycket på rådgivning i samband med gårdsbesök. Även här tycks det behövas bättre utbildning om jordbrukets praktiska problem av dem som ska tala till "bönder på bönders vis".

Ursprungsmärkning av vår mat blir en allt hetare potatis. Bättre kunskap om vad den kommer ifrån vad den innehåller, hur länge den varit på väg till butiken etc, skulle kunna bl a rädda större delen av de 25 000 ton mat som nu slängs varje år.

Men matfusket fortsätter i olika led, konstaterade nyligen ett EU-utskott. Det gäller inte bara gris och annat kött som får falska etiketter. Man anger inte mindre än 7 livsmedel där fusket är utbrett: olivolja, fisk, mjölk, spannmål, honung, samt kaffe och te.

Så hur ska vi öka kunskaperna bland allmänhet och konsumenter?

Mycket upplysning behövs om smått och stort. En tongivande lantbrukstidning som kom i min brevlåda i dag kallar vår landsbygdsminister för lantmätare.

Han är lantmästare och har en flerårig utbildning från SLU, precis som agronomen.

Vecka 41/13

Alnarps svindag 2013

I går firade jag min födelsedag som deltagare i Alnaps Svindag 2013.

Det var nog åtminstone min femtonde svindag, sedan jag gick i pension 1995. Anslutningen var mindre än tidigare år; ca 150 deltagare varav minst 50 ditkommenderade lantmästarstudenter som fick mycket att fundera på.

När man välsignats med ett långt liv och fortfarande minns det mesta av det man sagt och skrivit om lantbruksbyggnader, teknik, svinproduktion och mycket annat, upplever man tillfällen då man belåtet kan mumla: Vad var det jag sa.

Man får också ibland anledning ångra det man sagt och skrivit under årens lopp. Jag trodde t ex inte att mjölkningsroboten skulle slå på det sätt den gjort. Jag har pratat och skrivit om mitt tvivel att veterinärer, djurskyddsexperter och seriösa mjölkproducenter skulle acceptera en maskin som med begränsad övervakning av det mänskliga ögat satte på mjölkningsorganen etc. Jag hade fel.

Inte heller kunde jag på 1970-talet, då min gamla institution, LBT, var djupt engagerad i förarbetena till den kommande djurskyddslagen, drömma om att läsa något liknande Kerstin Davidsons artikel i Land nr 38, 2013 "Dags att slakta helig ko".

Vi som med utbildning i ekonomi på den tiden ställde frågan om inte priset för svensk animalieproduktion att ikläda sig ledartröjan i det internationella djurskyddsloppet skulle bli för högt, tröstades med att Sverige skulle ta igen allt på MERVÄRDEN och öka sin konkurrenskraft. Ibland blev vi t o m offentligt uthängda som mindre vetande av de då dominerande "djurmiljötalibanerna" med vatikan i Skara.

Fick jag då revansch på svindagen i Alnarp och kunde belåtet slå mig på bröstet? Nej och jag känner inget behov.

Jag lyssnade med stort intresse bl a på ett mycket pedagogiskt samtal mellan en ung lantmästare och en äldre jordbrukare om hur de stegvis i samförstånd kunnat överföra ett svinföretag till den yngre. Med de stora krav på kapital och det förväntade generationsskiftet de närmaste åren är det angeläget att finna nya former för ägarskifte både inom och utom familjen. Det redovisade upplägget påminde mig om internationella lösningar t ex det man i Australien i större besättningar kallar share milking, där den yngre successivt bli sin egen genom att först vara anställd hos den äldre ägaren, sedan kanske köpa halva kobesättningen, för att så småningom helt ta över. Princip som är värd att pröva i modern svensk tappning!

Ett genomgående tema på svindagen var lösgående kontra fixerad grisning. Här kände jag mig hemma. För 40 år sedan under ovannämnda förarbeten följde jag under tre år grisningsresultatet vid drygt 1500 besättningar, totalt 128 000 kullar med uppdelning på grupper med avseende på fixeringsgrad för sinsuggor resp grisande suggor. Våra resultat: Var liknande de som redovisades på svindagen från danska försök med olika typer av grisningsboxar, t ex: Lösa suggor föder lika många grisar som fixerade, men dödligheten är lägre vid fixering de första dagarna efter grisning, suggor (särskilt gyltor) som hållits lösa i grupp men fixeras vid grisning påverkas negativt av fixeringen. Mitt allmänna intryck var att de testade danska boxarna var små till ytan.

En entusiastisk ung framgångsrik svinuppfödare med lösgående grisning bekräftade den gamla sanningen att systemet och boxtypen har betydelse, men att det är de små detaljerna: hygienrutiner, daglig skötsel, övervakning, etc, som gör skillnaden mellan plus och minus.

Kanske får jag om fler födelsedagar återstår uppleva att även" heliga suggor" slaktas!

Vecka 40/13

Det förlovade landet – en mångkulturell landsbygd?

För några veckor sedan ventilerade KSLA påpassligt ämnet "Landsbygd utan service – Sverige utan lantbruk?

Frågeställningen torde inte kräva någon närmare utläggning.

Det bör vara klart för de flesta att om handelsbod, skola, vårdcentral, bank, digital kommunikation, mack, bilverkstad, vägunderhållet, snöröjningen, etc, försvinner på en ort i glesbygden och många unga och särskilt kvinnor flyttar ut och det är få som flyttar in, så blir det omöjligt att driva svinuppfödning, jordbruk och annan kommersiell verksamhet.

Frågan vilka platser som dör och vilka som överlever är komplex, internationell och gäller både stad och landsbygd. Den ställs i de flesta länder i dag. Varför växer Seattle och Boston medan Detroit förfaller. Varför minskar Emmaboda, medan Gnosjö överlever? Ibland är statistiken över trender i bosättningar och folkförflyttningar svåra att tolka på längre sikt även för s k experter.

KSLA-seminariet gav besked om en del positiva förhållanden som utmärker orter och bygder på svensk landsbygd som trots motvinden kan betecknas som överlevare.

Några av dessa faktorer hann jag anteckna: Där finns mötesplatser (t ex bygdegårdar, Folkets Hus, överblivna skollokaler) där bygdens folk kan mötas, lära känna varandra och diskutera; där finns eldsjälar som tål blåsten och vill arbeta för det gemensamma; där finns något som attraherar kvinnor med barn till orten; ungdomar som utbildar sig utombys men sedan återvänder hem som innovatörer, folk som inte köper vanföreställningen att den som stannar på landet är misslyckad, dum eller förlorad, politiker som är öppna för innovativa, lokala lösningar och som förstår att vallöftet att "verka för" måste innebära verkstad.

Hur får vi folk som vill bo på landet, odla, föda upp djur, starta småföretag, fostra barn?

Miljoner människor är i dag på flykt till ett nytt förlovat land. Den första bransch de får kontakt med är lantbruk. Detta gäller i dag liksom under massutvandringen till USA på Karl Oskars och Kristinas tid. Det gäller latinos som söker sig till USA, afrikaner till Italien och många av Afrikas papperslösa migranter. Enligt en rykande färsk internationell studie av den globala mjölkproduktionen (J. of Agromedicin, 18, 2013), där för övrigt flera av mina gamla kolleger på LBT medverkat på ett förtjänstfullt sätt, visar att utlandsfödda djurskötare börjar bli "det normala" i större besättningar. En liknande genomgång av förhållandena i världens svinproduktionen skulle med all sannolikhet visa samma tendens vad gäller arbetskraften.

Olikheter beträffande språk, kultur, krav på lön, arbetstid, hälsovård, bostäder, skolgång och annat skall naturligtvis inte utnyttjas av det nya landet utan tas på allvar om den utlandsfödda arbetskraften skall bli den räddare som många hoppas på.

Hur många av de nya svenskarna bor eller vill bo i gles bygd? Jag ställde frågan på KSLA-seminariet och fick delvis svar: Mycket få. Jag lärde mig dessutom att det pågår forskning om hur nyaanlända svenskar ska hjälpas till jobb. Den nye arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson har skrivit sin lic. om detta, sas det.

Här behövs nytänkande. I Lettland strömmar just nu kineser och ryssar till de efter finanskrisen tomma bostäderna. Lockbetet är snabba uppehållstillstånd och medborgarskap. Kreativ invandringspolitik i EU-politikens gråzoner! Vi har i Sverige nyligen haft partier som vågat föreslå både fri invandring, månggifte och annat häftigt. Så långt behöver vi ju inte gå. Men varför inte fri invandring och omedelbart uppehållstillstånd, skattefrihet i flera år m m för den nye svensk som förbinder sig att besätta sig i glesbygd och starta någon verksamhet, gärna svinuppfödning.

USA, för många fortfarande det förlovade landet, blev tack vare bl a Homestead-lagen av 1862 uppodlat, bebyggt och befolkat av en oändlig skara människor av skilda ursprung. Lagen innebär att nykomlingen av myndigheterna fick 160 tunnland att odla upp. Kunde han fem år senare visa att han bodde kvar och ville fortsätta blev han i princip ägare mot en ringa lagfartskostnad.

Lööf. Löfven, Åkesson, Sjöstedt och andra som lovat verka för landsbygdens framtid, glesbygdskvinnornas trivsel m m. sätt igång, det är snart VAL Principen för den gamla Homestead-lagen kan ge uppslag till kreativa lösningar inom flera branscher. Mångfald är motsatsen till enfald.

Vecka 35/13

Jag har en dröm

Det fetaste valfläsket kommer hösten 2014 att bjudas landsbygden och dess eftersatta befolkning. Alla partier tycks redan nu börja förbereda utbudet av smakliga styckningsdetaljer. Detta är naturligtvis i huvudsak bra.

Mindre bra bli det om glesbygdens problem användes till att bryta upp pågående samarbete och öka det politiska käbblet.

Få har på senare tid diskuterat den komplexa landsbygdsfrågan så insiktsfullt och med ett så brett perspektiv som biskop Åke Bonnier i Skara. I sitt inlägg på DN Debatt (18 aug) ställer han frågan: Är människan mer värd i storstaden än på landet? Artikeln rekommenderas på det varmaste för läsning och begrundan.

Han börjar med den tilltagande centraliseringen och exemplifierar med SLUs flyttning av utbildningen från Skara till Uppsala. Sedan 2006 har 14 000 statliga jobb försvunnit från regionerna utanför storstäderna, medan 1,7 miljoner tillkommit på de större orterna.

Bonnier talar om en "klassning" och en segregation, då medborgare på vissa orter får full samhällsservice och andra bedöms inte vara värda att satsa på. Kunskapsluckorna vad gäller glesbygdens villkor växer bland beslutsfattare och det uppväxande släktet. Mångfaldens samhälle och talet om en levande landsbygd blir tomt prat.

Jag tillåter mig att här skärpa till biskopens problemanalys genom att tänka i termer av de ”vita” i städerna och de ”svarta” på landet!

Ytterst handlar det om människosyn, skriver Bonnier.

Kyrkan har här en viktig roll med sitt riksomfattande uppdrag. Tillsammans med andra goda krafter i stad och på landet kan förhoppningsvis den onda spiralen brytas.

I dag för precis 50 år sedan lyssnade jag som student vid Purdue University i svin- och majsstaten Indiana på Martin Luther Kings berömda tal om drömmen som han hade.

Dr. King var liksom Bonnier teolog och talade med stor talang om jämlikhet och den kristna människosynen, om USAs bortglömda sydstater, dåliga skolor, arbetslösheten bland de mörkhyade, strömmen av arbetssökande till storstäderna i norr, segregation, och behovet av rikstäckande samarbete kring viktiga framtidsfrågor. King nådde inte ända fram 1963, men han startade en process som en dag ger oss en rättvisare värld.

Jag har också några drömmar i dag, t ex att det bofasta folket i vissa resursstarka glesbygdskommuner får negativ inkomstskatt (precis som medborgarna i delstaten Alaska) genom att tillerkännas en del av de stora vinster av gruvdrift, vatten- och vindkraft och skog, etc, som nu hamnar hos de ”vita” i huvudstaden eller i värsta fall på en ö i något skatteparadis.

Jag har en dröm att mina barnbarns generation bl a genom bra mobiltäckning, bredbandsutbyggnad, m m, ska kunna finna lika intressanta jobb i Emmaboda eller Klövsjö som i de storstäder där de är födda och fått sin utbildning.

Jag har också en dröm att den som säljer griskött under falsk etikett ska straffas hårdare av rättsväsendet än den studentska i Lund som efter en våt vinfest sågs kissa bakom en buske i stadsparken!

Jag har en dröm.

Vecka 30/13

Tankar på beachen

Vi semestrar på Skagen. Redan vid hotellets frukostbord, påminns man om att Danmark är ett yndigt jordbruksland, inte minst beträffande svinproduktion, med utomordentlig bacon, skinka, korvar, ägg i olika former, även blödkogta, 6 - 7 ostsorter, juicer, yougort, fint eller mycket grovt helkornsbröd, smör, marmelader, honung, osv. Allt, utom kaffet, tydligen producerat på någon av öarna..

Då jag en stund efter den solida morgonmaden slött dåsar på beachen, på kort gångavstånd från spisesalen, kommer en och annan tanke..

En morgon föranledde en artikel i min morgonavis reflektioner kring bojkott av internationell handel med livsmedel. Artikeln handlade inte om svinkött utan om EUs hot att kräva märkning av fikon och andra frukter från odlingar i de nya (illegala) bosättningarna på Västbanken. Man säger inte rent ut att det gäller en blockad, eftersom frihandelsprincipen är närmast helig, utan talar om behovet av ursprungsmärkning, skydd för konsumenterna, etc. Men en högst lovvärd, hårdare attityd är kanske på väg internationellt med krav på kontroll och deklaration av innehåll, ursprung och märkning av livsmedel samt sanktioner mot dem som inte sköter sig. (Fast hästköttsskandalen lär denna gång ha klingat av utan några allvarliga följder för någon part.)

Danmark med sin årsproduktion på drygt 20 miljoner svin och omfattande livsmedelsproduktion i övrigt måste naturligtvis odla ett gott rykte internationellt. Viss känning av köpmotstånd har man som bekant upplevt på senare tid. Skälen kan vara många. ibland något bisarra, såsom karikatyrteckningar i danska tidningar, skämtsamma bilder av rondellhundar och (orena) svin, etc. TV- program om brister i djurskyddet och rapporter om överanvändning av antibiotika i produktionen kan däremot bli allvarligare för ett exporterande jordbruksland.

Vecka 26/13

Matkvaliteter – från farmen till tarmen

Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens (KSLA) har gett ut en ny skrift "Matens kvaliteter". Där presenteras de viktigaste av de många faktorer och aspekter som anses känneteckna matkvalitet för olika individer.

Det är naturligtvis bra med en handledning för allmänheten om mat. Jag saknar emellertid åtminstone en passus om den faktor som uppenbarligen styr hela matkedjan nämligen priset. Detta har ju självklart stark koppling till allt det andra, både det som produceras i svinboxen och liknande, och som sedan hanteras av handeln och som slutligen hamnar i den hungriges mage.

Financial Times hade samma vecka (14/6) en stort uppslagen artikel om sambandet i USA mellan matkvalitet, andelen överviktiga (ofta fattiga och arbetslösa människor), folkhälsan och vårdkostnaderna. I USA är det ingen tvekan om att priset på mat måste diskuteras samtidigt med matkvalitén.

Även KSLAs skrivning om djurhållningen i kapitlet om "Klimat - och miljökvalitet" är påfallande lam. "Djurhållningen har dock positiva effekter", sägs det och "det finns vissa generella fördelar med svensk djuruppfödning", konstateras det vidare ("friskare djur, bättre djurvälfärd, säkrare livsmedel").

Men varför denna låga profil, varför tar inte KSLA, som "med stöd av vetenskap och praktisk erfarenhet till samhällets gagn" skall främja jordbruk... " detta tillfälle att med kraftiga formuleringar slå ett slag för vår primärproduktions stora samhälleliga betydelse?

I den ovannämnda amerikanska artikeln skrivs det bekymrat om det växande antalet "matöknar", dvs landsändar och orter i olika delstater, där den lokala livsmedelsproduktionen försvunnit, ortens matbutik lagts ner, busslinjen dragits in, så att den fattige utan bil eller liftningsmöjligheter inte kan nå den välsorterade livsmedelsbutiken i närmaste tätort utan tvingas nöja sig med korv, pommes frittes, chips och annan skräpmat som byns gatukök erbjuder.

Financial Times ger en mycket tänkvärd bild av en utveckling som uppenbarligen hotar även i svensk glesbygd om produktionsjordbruket läggs ner, fler jobb försvinner, handeln rationaliserar ännu mer, bensinpriset slår i taket osv.

Mot denna dystra bakgrund om matkvaliteter var det uppmuntrande att inför midsommarhelgen läsa om mamman i Norrtälje som kämpat sig till svensk kyckling i barnens skola. Bra början på en nödvändig utveckling. Droppen urholkar stenen! Nästa steg kan gälla blågul fläskkotlett i landets skolkök.

Att LRFs riksförbundsstämma inte vågade stödja hennes motion i frågan är typiskt svenskt och skulle behöva en längre förklaring.

Vecka 21/13

När får vi EU-pengar till suggpremier?

Förra veckan frågade jag, avsiktligt provokativt, huruvida svenska beslutsfattare, politiker, byråkrater, inköpare av livsmedel i allmänhet och (gris)kött i synnerhet var ordentligt pålästa vad gäller detaljerna i EUs jordbrukspolitik. Den 17 maj, fick jag oväntat ett slags svar i tidningen ATL, nr 37. Där skriver tre advokater och en professor i europeisk rätt, under rubriken "Kunskapsbrist om EU leder till orättvisor", bl a "... vi har varit med i EU i 20 år men innebörden av medlemsskapet är så dålig vid svenska myndigheter att vi inte kan få till stånd en rättvis fri marknad..... även lagstiftarna ska väl följa lagen......." etc.

Kan det vara så illa att vi av ren okunnighet förbisett helt lagliga möjligheter att med hänvisning till objektiva, vetenskapliga och tekniska fakta visa att att en rad importerade produkter inte når upp till samma säkerhetsnivå som de svenska. Förekomst av hälsofarliga tillsatser, griskött i kebab, bevisad skumrask vad gäller märkning av livsmedel etc. bör väl vara klara belägg för att mycket inte håller måttet. Har våra förhandlare varit alltför flata i Bryssel eftersom de inte vetat vad som gäller?

Hade vi kunnat värna mycket mer om vår egen jordbruksproduktion inom EUs ram?

Vår jordbrukspolitik före EU-inträdet hade delvis spelat ut sin roll och behövde moderniseras. Den lär ha varit så snårig att bara tre, numera bortgångna experter, ansågs till fullo behärska alla bestämmelserna. Men detta triumvirat med en professor (Lennart Hjelm), en LRF-anknuten lantbruksekonom ( Sven Holmström) och lantbruksstyrelsens generaldirektör och departementets förlängda arm (Ingvar Widén) garanterade sakkunskap, balans i förhandlingarna och ingav allmänt förtroende. De ansågs verka för jordbrukets och konsumenternas bästa.

Någon sådan expertis har vi tydligen inte haft i EU- sammanhang. Vi har därför inte kunnat hindra den pågående avvecklingen av produktionsjordbruket .Detta var väl ändå inte meningen. Varför slog vi inte vakt om hemmamarknaden då vi tog ledartröjan i djurskyddsracet utan drömde yrvaket om grisexport efter dansk modell? Kanske hade alla vunnit på om det på 80-talet varit färre veterinärer i kretsen kring Astrid Lindgren och fler krasst tänkande ekonomer. I går aviserade Eskil Erlandsson EU-pengar i form av årliga kopremier till hårt prövade mjölkproducenter. Men vilka andra tunga svenska politiker är på allvar beredda att arbeta för vårt produktionsjordbruks fortlevnad? Reinfeldt? Borg? Björklund? Romson? Sjöstedt? Åkesson?......

Alla tycks sörja över att svenskproducerad mat (som kastas bort i mindre grad än den billiga) inte räcker till vår befolkning och är för dyr för många. Jag ser i Land nr 21 att behovet av import beklagas av bl a Thomas Svaton (!) f d Scan, numera mäktig dagligvaruhandlare. Boven i dramat tycks, enligt Svaton, vara den olyckligt låga självförsörjningsgraden, nu under 60 %. Den svenska maten" passar inte allas plånböcker". Det handeln gör, gjort och planerar att göra är därför bra, nödvändigt, transparent och till gagn för ---- ja, i första hand och på sikt för vem? Så säger alltså en av dem som en gång aktivt kunnat påverka utvecklingen mot en stabilare inhemsk köttmarknad.

Även universiteten utvecklas och upplever nya tider. Den gångna veckan installerades 23 nya professorer vid SLU, Uppsala och 13 vid SLU Alnarp. På min tid var professur unik slutstation på den akademiska karriären och det fanns totalt färre än det antal nya som nu installerades.

Det hölls vid installationen många intressanta föreläsningar inom ämnen som jag hade lite svårt att förknippa med de gamla högskolorna för jordbruk, skog och veterinärmedicin, som fanns före 1977, då SLU kom till. Landskapsarkitekturens miljöpsykologi, fåglar och insekters närvaro i jord och skog, liksom hundar och katters hälsa är nog så viktigt i det moderna samhället. Men det nya ämne som vi som älskar grisar kan vänta oss mest av är nog Christer Bergstens "Tekniska system för animalieproduktion". Bergsten har gjort internationell mycket uppmärksammade insatser för att förbättra mjölkkors klövhälsa. (Jag noterade att betesgång inte hade visat sig ha den förväntade positiva effekten på klövarna).

Bergsten förutskickade i sin föreläsning liknande framtida projekt för suggor med smärtsamma klövbesvär. Låt oss hoppas att det då finns blågula suggor kvar att forska på! Suggpremier med EU-pengar kan kanske bromsa avvecklingen.

Vecka 19/13

Fortsatt fokus på den nya köttkontrollmyndigheten

"Droppen urholkar stenen", sa de gamle romarna, "inte genom sin kraft utan genom att ständigt falla".

Styrkt av denna antika visdom fortsätter jag envetet, från min begränsade plattform, det tidigare, kanske något blåögda, utspelet om en ny svenskt (gris)köttbesiktningsmyndighet. Den ska garantera att alla slags konsumenter – oavsett medborgarskap, religion, tradition o dyl – erbjuds kött och mat av hög kvalité och med säkert ursprung och hälsosamt innehåll. I den andra änden skulle lojala djuruppfödaren få ett mervärde via ett anständigare producentpris.

Hela konceptet skulle passa bra in i vårt traditionella svenska rykte som föregångsland, förbudsivrare, världssamvete, m m.

En hastig läsning av en ganska ny skrift har stärkt mig ytterligare i min tro att trägen vinner. I boken (Gere-Lyckhage: Maten och framtiden, 2012) beskrivs de rättsliga turerna kring frågan om vilka krav som enligt EU kan ställas vid offentlig upphandling av livsmedel. När våra lagkloka, unga byråkrater på konkurrensverket, kommungubbar och de tongivande livsmedelshandlarna, lärt sig upphandlingens etik och grundregler, läst och förstått gällande EU-lag och praxis och begripit syftet och innebörden av våra djurskyddsbestämmelser, tycks det kunna bli fullt möjligt att vid upphandling av kött även väga in hänsyn till närproduktion, småskalighet, slaktmetoder, påverkan på miljö och sysselsättning och många andra samhällsfrågor som främst har relevans för vår stora och fortfarande resursstarka landsbygd. Grundläggande är att EUs rättsprinciper om icke-diskriminering, transparens, subsidiaritet (att medlemslandet självt får bestämma det som det är bäst på, det övriga sköts i Bryssel) iakttas och att kraven kan kopplas till egenskaper hos den upphandlade produkten.

Varje dag avslöjas nya skumraskaffärer med mat i olika led. Många konsumenter är bekymrade och vilse vid köttdisken. Ekononomiprofessorer skriver om en ny affärsmoral: företagen måste ta ett större samhällsansvar, inte bara tjäna pengar åt aktieägarna. Även andra trender och tecken i skyn talar för att vinden börjar blåsa i rätt riktning både i Bryssel och övriga världen.

Koppla då ihop tuffare krav på vad vi äter och jakten på den uppenbara KRIMINALITETEN till en ny syn på jordbruksfrågorna och landsbygden.

Opinionsundersökningar visar att överst på svenska väljares "sakpolitiska topplista" står i dag sysselsättning, sjukvård och skola och längst ner lag, ordning, landsbygdsfrågor och solidaritet!

Knyt detta till projektet Matlandet Sverige. Lär barn och vuxna att maten faktiskt inte börjar i köket utan på gården.

Stor heder åt stjärnkocken i TV, men den verklige hjälten i sammanhanget är ju bonden, råvaruproducenten!

Börja med LOBBYING i frågan, alla ni som under hela er karriär påstått er vara måna om jordbruksproduktionen ("framtidsnäringen"), folkets hälsa, det multikulturella samhället, det öppna landskapet, landsbygdens fortlevnad, etc.

Vem ska lobba då? Jo, folk som har djupa kunskaper, tillgång till nätverk, mäktiga kompisar på olika stolar, uppbär hög tjänstepension och som slutat hoppas på återval eller nya offentliga tjänster. Inte sällan ser man notiser om avsuttna politiker och andra som villigt gått över till (ofta välavlönade) lobbyjobb. Men det finns väl andra för vilka sakfrågan är viktigare än pengarna.

Så då det gäller lobbying för mat, livsmedelssäkerhet, landsbygdsfrågor o dyl bör vissa seniorer vara givna, t ex våra 4 f d jordbruksministrar, en tidigare partiledare och statsminister numera stor bonde, en f d näringsminister med dokumenterat landsbygdspatos, andra politiker och statssekreterare, m fl av olika färger med erfarenhet från jordbruksutskott, landsbygdspolitik, som kan snacket i Bryssel, har känsla för gammaldags svensk första-maj-solidaritet och annat. Dessutom ett antal avsuttna forskare med djupa kunskaper i livsmedelsfrågor, naturvård, djurskydd, etc, och med avslutat CV.

Sätt stenen i rullning.

Låt droppen falla.

Handling – inte ord (också ett citat från de gamle romarna).

Vecka 17/13

År 2020 ska Matlandet Sverige ha västvärldens säkraste köttkontroll

Fusk-kebab kan finnas överallt. Griskebab ger inte fler tester. Kebabfusket får hård kritik. Man måste lita på den man handlar kött av. Det ska kosta att fuska med kött.... Ja, detta är några rubriker i veckans tidningar med anledning att man funnit griskött i "garanterat halalslaktat nötkött".

Sprängkraften är betydande i denna köttfråga, som berör mycket stora folkgruppers djupt rotade kulturella traditioner och religiösa tro. Här har vi något som är avsevärt större än en hästköttsskandal. Allvaret tycks inte ha förståtts till fullo. Ändå skakas just nu ett stort politiskt parti av en debatt som ytterst handlar om respekt och tolerans för dem som tänker, tror, lever och bl a äter annorlunda kött än vi.

Här har Matlandet Sverige en ny chans att profilera sig, framstå som förebild (som vi tidigt gjorde inom djurskyddet) och muta in en moralisk och kommersiell nisch: Att utveckla världens säkraste och strängaste system med i lag reglerade täta kontroller och tester av kött vad gäller djurslag, ursprung, uppfödning, märkning, slaktmetoder och allt annat som hör hit. I Sverige ska det, om några år när systemet byggts ut, heta att man kan lita på den man handlar kött av. Det ska kosta ordentligt att fuska med mat i Sverige (och EU) både ekonomiskt och prestigemässigt. Den som medvetet bryter mot reglerna ska få yrkesförbud, precis som den som missköter sina grisar.

Det är ju minst sagt ironiskt att köttproducenten som på sin gård måste iaktta världens strängaste inhemska regler och förordningar, i nästa led i kedjan tvingas konkurrera på en internationell lågprismarknad med i bland rent skräpkött, där flera aktörer visat sig alltför godtrogna, naiva, enögda och i några fall fullt ut kriminella. Få av de verkligt skyldiga cheferna har kunnat lagsökas och straffas för uppenbart missbruk. Jag vill minnas att t ex köttskandalen med "tappad" och ommärkt gammal köttfärs inom ICA för några år sen bara ledde till att ett par mellanchefer på butiksnivå fick böta.

Inom ramen för det här föreslagna nya svenska konceptet kommer det att finnas utrymme för en starkt utökad inhemskt köttproduktion med god lönsamhet tack vare ett konkurrenskraftigt högre pris (mervärden), lokala marknader med garanterat spårbart kött, fler jobb för kontrollanter och övervakare och ett statligt ansvarigt köttkontrollorgan (t ex benämnt "Swedish Meat Inspection Authority, SMIA"), som vi ju redan har då det gäller djurskydd och annat, ökad in- och utrikeshandel med kött, mer svensktillverkade kötträtter av hög kvalité, ökad forskning och utveckling av kontroll-och testmetoder o s v.

Med lite nytänk, framtidstro, utveckling av efterfrågan på kvalitetsmatvaror, ökad konsumentmakt, samarbete för ökad sysselsättning och överlevnad på landsbygden och stärkande av det svenska varumärket i ett multikulturellt samhälle finns här en uppenbar potential och en framtidsbransch i sikte.

Vecka 16/13

Vad säger egentligen Bryssel?

Tidningen Land vidarebefordrar i nr 16 – tydligen på fullt allvar – följande fråga från en tyckande svinuppfödare: Ska Sverige rucka på djurskyddet för att kunna sälja eget "lågprisfläsk? Ruckandet avser närmast förbudet mot fixering av suggor för att hindra att smågrisar förolyckas.

Man låter tre slags svarare komma till tals, en grisproducent, en S-riksdagsman och en kock som också är matskribent.

Grisproducenten säger " ja, för en kortare tid för att rädda smågrisar... inte en lägre tid ". S-riksdagsmannen svarar typiskt nog nej " vi ska i stället värna om det svenska varumärket.... och arbeta för att stärka och stimulera vårt jordbruk så det bli mer konkurrenskraftigt o s v ".

Hade det funnits mer spaltutrymme, tänker jag, så hade väl den S-märkte också kommit in på de beryktade svenska mervärdena som få av våra djuruppfödare än så länge haft någon ekonomisk vinning av!
Kocken i sin tur säger att vi ska stärka djurskyddet och att vi egentligen inte skulle tillåtas sälja kött i landet som inte uppfyller de krav våra egna uppfödare måste leva med. "Men där sätter ju EU stopp", tillägger han. Jag har fastnat för denna sista mening.

För ganska många år sen, då förarbetet till "Astrid Lindgrens djurskyddslag" pågick, var vi många som menade att samtidigt som djuruppfödarna skulle anpassa sina stallar till detaljerade måttbestämmelser, begränsa djurgruppernas storlek, låta grisarna ha kvar svansarna, etc, etc så skulle svenska konsumenter bara äta det kött som var framställt enligt svenska djurskyddsregler. Det svar vi fick då var det samma som ges idag: EU sätter stopp. EU satte då också stopp, menade man, t ex för att djurskyddskrav ställdes vid kommunal upphandling av kött. Men i dag tycks det gå an med sådana krav.

Jag har funderat vidare på denna problematik efter att ha lyssnat till och pratat med Karl-Petter Thorwaldsson (se föregående blogg). Han menade, efter att ha pressats hårt under frågestunden, att det var rimligt för facket att kräva att jobb som görs i Sverige skall utföras efter svenska kollektivavtal och med de löner och förmåner som följer med dessa. Då blir det konkurrens på samma villkor..

Om man accepterar detta resonemang, borde väl enkelt (LO)giskt tänkande leda till att man kunde kräva liknande villkor för svenska köttuppfödare, dvs produktion på lika villkor. Inte för att producera "lågprisfläsk" utan för att få en rättvis konkurrens och en marknad utan "ekonomisk eller social dumping", som Karl-Petter sa.

Har man diskuterat detta i botten som det heter, eller är det något man borde ta upp med Bryssel? Vad säger Eskil Erlandsson, LRF, LO och alla andra goda krafter som säger sig värna om och vill stärka och stimulera vårt jordbruk.

Vecka 15/13

BASTA till fortsatt nedgång i svensk köttproduktion

Mina tidigare utspel om behov av nya tankar, fantasifulla visioner, vilda projektidéer och osannolika förslag för att ge den svenska köttskutan vind i seglen bör tas på det allvar de förtjänar. Men ibland överträffar som bekant verkligheten fiktionen.

Lamadjur kan skydda betande får mot vargen, läser jag. Enligt Skånska Dagbladet ska vildsvinen skrämmas bort från Skånes djurpark av lukten av vargbajs i påsar, strategiskt utplacerade i nejden. Landsbygdsdepartementet kallar i dagarna till hearing om "långsiktig rovdjursförvaltning". Det gäller naturligtvis i första hand vargen (där en enda honas strövtåg hittills kostat skattebetalarna flera miljoner) men bör enligt min mening omedelbart följas av en inbjudan till stormöte på riksnivå om "långsiktigt och lönsamt utnyttjande av vildsvinens potential i matlandet Sverige". Biologiska medel för att avskräcka, utestänga eller allmänt hålla kontroll på flockar av djur är intressanta och borde tas mer på allvar av den internationella forskningen. Vallhunden är ju oersättlig i Australiens stora får- och kobesättningar och hundar vaktar numera nattetid i svin- och kostallar världen över. Lukten av några kvistar enris på bord och bänkar håller min småländska sommarstuga musfri vintertid o s v. Men fler försök och nya idéer behövs.

Nu har, som vi fruktat, grisköttet dragits in i hästköttskarusellen: 50 000 ton märkt som kosherslaktat holländskt nötkött visar sig innehålla GRIS. Skrämmande. Det kan bli internationella handelspolitiska förvecklingar för mindre.

Ursprungsmärkning, ökad köttkontroll, riskerna med långa kedjor i livsmedelshanteringen och annat tröskades igenom i tisdags på EU-forum i Hässleholm. EU-forum är en återkommande seminarievecka, där aktuella europafrågor ventileras, i år för elfte gången, i närvaro av sådana storheter som Ingvar Carlsson, Cecilia Malmström, Anna Maria Corazza-Bildt, Karl-Petter Thorwaldsson m fl.

Bristen på nytänk var påfallande. En frågeställning löd, är konsumenterna medskyldiga i hästköttskandalen? En röst från publiken svarade nästan ja på den frågan. Han menade att en (intelligent) konsument i ett land med världens tuffaste djurskyddslagstiftning. där producenterna också måste avstå från antibiotika, leverera ostressade slaktdjur, klara en rad kontroller och kvalitetstester m m, m m, bör bli misstänksam om han i butiken erbjuds t ex griskött till ett extremt lågt pris.

I en paus pratade jag med Thorwaldsson, fryntlig LO-bas från mina hemtrakter. Jag frågade som gammal fotbollsspelare skämtsamt om han tillämpade Kosta-räddningar i sitt jobb. Kosta-räddning var ett välkänt begrepp lokalt och innebar att man som back framför eget mål i ett trängt läge sköt i väg bollen in i skogen och på det sättet fick "time out" och lite andrum. På en mer allvarlig fråga om svenskt jordbruks framtid menade han att mjölkproduktionen måste vara kvar, "annars buskar det helt igen, där jag har mitt sammarställe"!

Av fru Bildt fick jag en tygkasse med inskriften "Jag säger BASTA till matfusket".

När får vi en kasse från LRF, Landbygdsdepartementet eller någon annan med påskriften "Vi säger BASTA till den svenska köttproduktionens fortsatta nedgång?

Kanske blir det till sist åtminstone en Kosta-räddning"!

Vecka 14/13

Sverige ska år 2025 ha EUs lönsammaste och mest efterfrågade matsvin
Det som en gång var svensk lantbruksforsknings flaggskepp, husdjursavel och växtförädling, är nu en sjunkande eka.
På svinområdet måste vi importera gener från Holland och våra växtförädlare är vilse i GMO-lagstiftningens definitioner och vaga formuleringar..
Här behövs nytänk, visioner och inhemska krafttag.
Jag läser i ledaren i dagens Land (nr 15) om de omfattande skador vildsvinen vållar i olika delar av landet. Trots detta är det vargen som diskuteras mest, menar Land.
Men är det inte LRF som i första hand borde föra de vildsvinsdrabbade jordägarnas talan och med kraft i tal och skrift kräva statlig ersättning. Det anser i varje fall hårt prövade bönder i mina småländska hemtrakter, Dackebygden, där t ex Älmeboda LRFs styrelse i veckan hotade att lämna LRF om man inte gör något konkret i vildsvinsfrågan före årsskiftet. Detta är naturligtvis allvarligt.
Jag menar att vi inte kommer att kunna eller tillåtas utrota eller förklara vildsvinet icke önskvärt i den svenska faunan så som skedde på 1700-talet och senare. En utrotning i dag skulle kräva en modern riksomfattande "dackefejd". Här kommer i stället ett medvetet provokativt utspel:
Gilla läget och utred vildsvinens värde som korsningsdjur i ordnade former med våra tamsvin, råvara i svenska mästerkockars recept, jobbgenerator, turistattraktion vid svinsafari och organiserade jakter i särskilda revir och som råvara för skinn. läder, m m, m m. Rätt hanterad skulle en kvalificerad genomlysning i positiv anda av denna stora fråga kunna engagera breda grupper från både stad ock land.
Ge alltså förädlat vildsvinskött en chans i matlandet Sverige och inte minst på den internationella marknaden. Ursprunget ska det inte råda någon tvekan om. Köttet kommer från den kyliga Norden med rent vatten och ofördärvad natur. Djuren uppföds fritt, "vilt" och naturligt. Sådana och liknande argument kommer att tilltala den moderne grisköttskonsumenten.

Vecka 12/13

Bekymmersam ökning av antibiotika till de danska grisarna

Sveriges svinuppfödare gick som bekant tidigt i täten vad gäller strikta djurskyddsbestämmelser och kontrollerad antibiotikaanvändning i fodret. Genom en nästan kuppartad "triangulering" (då man gör någon annans goda idé till sin), som det heter i politiska sammanhang, och i kraft av sin dominans på den globala marknaden lyckades danskarna ta äran av detta och internationellt framstå som ett föredöme för djurvänlig och "ren" svinuppfödning,

Mot denna bakgrund är det förståeligt att jordbruksministern Mette Gjerskov enligt Pig Site News är djupt bekymrad över de senaste två årens uppgång (10 - 12 %) i användningen av antibiotika i dansk svinproduktion. Risken med resistenta bakterier är ju just nu mer uppmärksammad internationellt än någonsin tidigare och köttmarknaden är känslig efter hästköttskandalen.

Vecka 10/13

Den ekologiska grisen som matsvin och.....sambo

Partnerskap-Alnarp höll i den gångna veckan miniseminarium om tillämpad forskning kring ekologiskt lantbruk. Uppfödning och inhysning av ekologiska grisar behandlades, liksom odling av blåbär, hallon och annat matnyttigt. Jag deltog för att fortbilda mig eller uppdateras som det numera ska heta. Bland spridda anteckningar läser jag bl a att ekologisk uppfödning kräver ca 2 kvadratmeter per djur mot hälften i konventionella system. Att koncentrera gödselytan blir därför ett problem. De s k böklådorna kan till en del vara en lösning, men mer forskning behövs, inte minst om hur valet av urineringsplats ska kunna styras. Man jagar fortfarande det optimala materialet att lägga i böklådan.

Ett ekologiskt proteinfoder i stället för de traditionella sojadominerade svinfoderstaterna kan man blanda själv. Men merarbetet betalar sig inte idag och foderfirmorna är inte intresserade av den blygsamma efterfrågan. Försöken visar små skillnader mellan traditionellt utfodrade svin och de som uppfötts ekologiskt. Slaktutbytet blir emellertid sämre för de ekologiska grisarna, främst beroende på att de får större tarm. En from tanke: kanske arbetar tiden för det ekologiska alternativet om man vid bedömning av slaktkropparna i en framtid tar större hänsyn till de främst på den asiatiska marknaden alltmera efterfrågade inälvorna (se tidigare blogg).

Det finns fortfarande en del medel främst från FORMAS för tillämpad forskning kring den ekologiska svinuppfödningen. De bästa förutsättningarna för studier av t ex effekten av boxtyper, golvmaterial, gruppstorlekar, foderstater, betesgång och skötselbehov finns vid LBT-Odarslöv i det specialbyggda försöksstallet för ekologisk matsvinsuppfödning (Rapport 146 Alnarp 2007).

Förre jämställdhetsministern Jens Orback berättade håromåret om en släkting som var lycklig sambo med en häst. Nu läser jag i Daily Telegraph om en dam i Australien som delar bostad med tjugosex (ekologiska?) grisar. Varför inte!

Vecka 9/13

Vi har varit naiva!

Den ännu oavgjorda politiska sandlådestriden om USAs budgetnedskärningar kommer vid månadsskiftet, enligt Financial Times, att inom några timmar kunna leda till brist i butikerna på gris, nöt, kyckling, ägg och annat som kräver besiktning innan det når marknaden. En befarad nedskärning på 2 miljarder dollar tvingar då USDA att friställa och spara lönerna för sina livsmedelsinspektörer i ca fjorton dagar. Mer än 6000 företag berörs.

Svinuppfödare och andra får som vanligt bära extra kostnader för fördröjda leveranser till slakteriet. Exporten störs och i förlängningen påverkas även kötthandeln i EU. Låt oss hoppas att slutresultatet ändå blir en internationell insikt om det livsviktiga med ökad köttkontroll, ursprungsmärkning och genomlysning av kötthanteringens alla led.

I Sverige medger livsmedelsföretagen i samband med hästköttdebatten att "vi har varit naiva", men "vår bransch är oerhört kontrollerad och verksamheten bygger på förtroende". Vacker tanke. Men är det realistiskt att tro att den långa livsmedelskedjan inte även framdeles ska inbjuda till fusk, när det finns stora pengar att tjäna i varje led och den organiserade brottsligheten blir internationell? Råvarorna i en färdigprodukt kommer ibland från 5 - 6 olika länder. Kedjan har kanske blivit för lång och produkternas ursprung omöjligt att överblicka.

"Tiden arbetar för svenskt och närproducerat", skriver Land. Det är förhoppningsvis sant. Men "våra mjölkproducenter går på knäna "lyder en annan rubrik. Maten måste bli säkrare och därmed tillåtas bli dyrare.

För 40 år sedan var matutgifterna för en familj 26 % av inkomsten, nu är den 13 %. För inte så länge sedan var jordbrukspolitiken kopplad till rikets försvar: Vi skulle kunna försörja vår befolkning kalorimässigt vid en total avspärrning i händelse av krig. Det finns all anledning ifrågasätta det kloka i att i dag reducera vårt försvar till en "vaktparad", som någon ironiskt har sagt, och att basera folkförsörjningen på import av kött, m m. Ska vi ha en inhemsk livsmedelsproduktion värt namnet, måste vi också rusta upp den tillämpade jordbruksforskningen och spridningen av dess resultat. Vi måste t ex ta tillbaka vår svenska växtförädling. Den var för inte så länge sedan vår stolthet och behövs i dag för våra speciella nordiska förhållanden. Det var man ense om på Alnarps lantbruksdag den gångna veckan.

Den tillämpade forskningen, växtförädlingen och en del annat som vi tenderat lägga bakom oss måste alltså upp på bordet igen. Många hoppas att KSLA ska gå i spetsen här och agera utifrån sitt allmänna uppdrag att till gagn för samhället främja den gröna sektorn. Det gäller intet mindre än vår och världens försörjning med säkra livsmedel nu och framtiden, något som verkligen är värt arbeta för och samarbeta omkring. Det uttrycks väl i KSLAs 200-åriga devis "Framtida skördar är mödornas lön". Karlfeldts Fridolin som talade "med bönder på böndernas sätt, men med lärde män på latin" hade kanske i vår globala tid i stället sagt "E messibus futuris, merces laborum".

Till sist, det lär finnas hundratals miljoner ondsinta människor i världen som tycker illa om oss därför att vi älskar grisar.

Vecka 7/13

Jubiléer, information och djurskydd

Frankfurter Allgemeine Zeitung hade nyligen (30/1) en informativ tvåspalts artikel om tyskt djurskydd. Ett försök pågår att till ett något högre pris sälja paketerat griskött som enligt en påklistrad etikett är producerat djurskyddsvänligt. Inom parentes ger tidningsrubriken "Vill ni ha djurskydd" (Wollt Ihr den Tierschutz) säkert många av oss 80-plussare med tyska som första främmande skolspråk en kuslig påminnelse om slaget vid Stalingrad (70-årsjubileum i år) då nazisternas superinformatör dr Goebbles i ett berömt tal frågade den krigströtta allmänheten "Wollt Ihr den totalen Krieg". Enligt en enkät vill idag över 90 % tyska konsumenter att svin ska uppfödas djurvänligt. Men bara 10 - 20 % beräknas vara beredda betala mer för griskött från gårdar med djurskyddsetiketten. Ökat konsumentengagemang i djurskyddsfrågor tros på sikt kunna ge vanliga, lokalt identifierade, grisproducenter en nisch gentemot den storskaliga mer anonyma djurhållningen. Vi har alla skäl följa utvecklingen i Tyskland.

Den som vill vara vara påläst i djurskyddsfrågor rekommenderas den lilla boken "Djuren I Naturen" med underrubriken Hur naturligt kan våra husdjur leva? (författare Pär Segerdahl, förlag Daidalos AB) från år 2009. Där försöker man bl a ge ett sansat svar på den något motsägelsefulla frågan om domesticerade grisar och andra husdjur kan ges ett "naturligt" liv. Bra läsning även för ibland mindre sansade djurskyddsaktivister.

17 av 27 EU-länder ha ännu (febr 2013) inte övergett båsen till suggor. Fortfarande beräknas en av fyra suggor i Europa vänta på frigång. EU-kommissionen bedömer emellertid att de flesta grisproducenter inom EU kommer att vara omställda i slutet av april i år. Mot bakgrund av allt fusk, skumrask och korruption som gång på gång avslöjas i livsmedelsbranschen vad gäller kontroller, tester, inspektioner och ursprungsmärkning (numera t o m vad gäller djurslag!) ska vi nog tills vidare ta denna information som ett aprilskämt!

Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens (KSLA) firade 200-års jubileum den 28 januari med högtidssammankomst och middag i Blå Hallen för drygt 800 personer inklusive kungaparet. Minnesvärd kväll där vi lät oss väl smaka av äkta svensk mat. Följande två dagar hölls seminarier, i något fall med konungen som deltagare. Den samlande rubriken var Global Outlook, där den gröna sektorns möjligheter att tillgodose det framtida behovet av kött, foder, fibrer, energi och inte minst vatten diskuterades. En rad prominenta internationella forskare presenterade främst "eländesbeskrivningar" av dystra framtidsperspektiv. Ämnet är för stort att kommentera här. Vad som stör mig är främst två förhållanden. Det ena gäller det enligt min mening överdrivna spekulerandet om en framtid som blir våra barnbarns bekymmer. Vi borde, menar jag, i högre drag jobba med dagens problem eller som den gamle bonden (i överförd bemärkelse): lämna våra åkrar i god hävd till nästa generation, men grubbla måttligt över hur och vad barnbarnen kommer att odla eller göda i en avlägsen framtid.
>
Det andra är att ingen del av det påkostade KSLA-eventet har (hittills ) så långt jag kunnat finna, satt några spår i tidningar, TV, radio, etc. Ingen utöver "de redan frälsta" verkar veta att en av Sveriges äldsta akademier med viktiga uppdrag inom jordbruk, skogsbruk, livsmedel, miljö, mm firat sin 200-årsdag. Deltagarlistorna upptog dussintals titlar som redaktör, journalist. informationsdirektör, vetenskapsjournalist , informationsansvarig o dyl från olika organisationer och media. Men ingen synes har känt sig manad att rapportera något. Däremot uppmärksammades samma vecka t ex "Slaget om Årets kock" (30-års jubileum) med en helsida i bl a DN (3/2). Där sägs t o m i en bisats att "självklart är syftet med Årets kock också att få avsättning för mejeriprodukter...."

Det är också svårt att se varför DN ägnar många spalter åt en total sågning av landsbygdsministerns stora satsning på konceptet Matsverige två dagar efter KSLAs jubileum (DN 30/1). En av de mest aggresiva kritikerna som kommer till tals där, står bakom DNs annonsbilaga om mat, som jag fick i min hand för en stund sedan. I bilagan som alltså ges ut under pågående hästköttsskandal sägs bl a att livsmedelsföretagen "levererar produkter som är extremt välkontrollerade och säkra" och att färdigmaten blir "nyttigare, godare och......". Begreppet Matsverige nämns inte alls, däremot har Svenska Spel fått en helsida!

När jag nu än en gång fått upprepa mitt mantra om framtidsfixering och vinklad information (se tidigare bloggar) ska jag ta något positivt.

Grisen är en fantastisk varelse som gör oss glada och allmänt djurvänliga. Den uppträder i de mest oväntade sammanhang. Här två aktuella exempel: Ett antal intelligenta grisar medverkar just nu på scen i Orionteaterns pågående jubileumsuppsättning (30 år) av "Hjälp sökes" (förf Kristina Lugn, m fl). Ett av våra större resemagasin (Vagabond nr 8, 2012) lockar slutligen med guidade bad i sällskap med vilda grisar på beachen Big Major Cay på Bahamas-öarna. Djuren lär vara ättlingar till matgrisar som sjöfarare i gången tid råkat lämna kvar och som nu simmar omkring i det kristallklara vattnet, dykande efter mat, som kastas ut från turisternas lyxbåtar. Djuren är "grymt bra på snorking" upplyser resebroschyren.

Vecka 4/13

Di gamle, jobben, grisen och Hamlet

Svinuppfödare och de flesta andra i västvärlden blir allt äldre. 1913 var medellivslängden för svenska män 56 år, 1976 72 år och nu 78. Motsvarande siffror för kvinnor är 58, 77 och 82 år.

Sedan pensionsåldern blev flexibel är svenskarna pensionärer i genomsnitt ca 20 år av sitt liv. Självägande jordbrukare och djuruppfödare är i alla jämförelser äldre än riksgenomsnittet.

Detta och mycket annat lärde jag mig på en doktorsdisputation förra veckan vid Lunds universitet. Titeln på skriften, producerad inom ett samarbetsprojekt mellan Lunds universitet och gamla LBT (SLU-Alnarp) var, med anspelning på Hamlet, "Att arbete eller inte arbeta" (efter 55 år). Mycket kretsade kring frågan vad det är som gör att man vill jobba på äldre dar och under vilka förhållanden man kan fortsätta.

Data från jordbruksföretag visade sig mycket användbara för att allmänt belysa hur äldre även i en tuff arbetsmiljö som jordbruk och djuruppfödning kan göra en värdefull insats. Vissa omvårdnadsjobb i en djurbesättning är enligt forskarna dessutom ren terapi som gynnar den äldre. Det krävs emellertid en viss anpassning av arbetstempo, arbetstid och en mer positiv attityd till gamlingar för att pensionärer ska vilja och kunna fortsätta jobba. Precis vad som sker på många landsbygdsföretag i dag. Vid generationsskifte är den "den gamle" kvar i bakgrunden med sin kompetens och erfarenhet, så länge hon eller han kan och vill. Här har många mycket att lära; fack, arbetsgivare i olika branscher, högskolorna, etc. Eftersom vi blir allt mera mångkulturella, måste vi också lära av andra folks syn på åldrandet. Inte minst Kina med sin vördnad för ålderdomen är intressant!

I vissa branscher betraktas man i dag som gammal vid 45! Ny forskning visar att bara en bråkdel av unga nyanställda träffar sin företrädare, än mindre blir insatt i jobbet av den gamle. Facket har länge inbillat sig självt och andra, att pensionärernas fortsatta medverkan i produktionen stänger ute de unga från jobben. Detta är tydligen fel. Enligt senaste rön genereras i stället nya arbetstillfällen på företag med allt i genom kompetent personal.

"Grisen är knepig", sa den gamle mysfarbron Leif G W Persson i TV härom kvällen på tal om djur, som han har respekt för som (ko)tjuvjägare. Han har väl gjort samma upptäckt som Winston Churchill rörande grisens intelligens!

Grisen har nyligen förekommit i media i andra oväntade sammanhang. Dagens Nyheter redde (24/1) ut hur nya EU- bestämmelser för "inhysning av gravida suggor" påverkar priset på damernas handväskor i Kina (via tillgången på svinsvål och gelatin).

Och så är det slutligen den nya synen på värdet av biprodukterna. Enligt Pig Site (21/1) är det inte bara fråga om grisöron och knorren, utan allt annat som i vissa kretsar lite nedsättande på engelska kallas offals (avfall, inälvor), dvs huvud, inälvor, blod, lever, m m. Här frågar man på fullt allvar om vi inte med tanke på den stora efterfrågan från främst Asien borde börja värdera slaktkropparna efter en ny princip, där biprodukterna väger tyngst och inte skinkan, kotletterna, etc, som det nu är status att frossa på.

"Ur led är tiden" som Hamlet också sa.

Vecka 2/13

40 000 illegala EU-grisar per timma

År 2013 började bra. Redan första dagen nämndes i radion på bästa sändningstid farhågorna inför EUs nya regler om grupphålla suggor.

Har alltså mitt gnäll om medieskuggan i tidigare blogg redan givit resultat? Knappast.
Få tidningar (utom gratistidningen Metro) har (hittills) haft notiser om suggorna. För de skånska bladen tycks det vara en viktigare nyhet att Vittsjö damlag "värvat en landslagsanfallare".

Utomlands är de nya bestämmelserna också ett bekymmer. I Kanada gör universitetet i Manitoba en "comprehensive llterature review" rörande grupphållna suggor och ger ut ett dator-program för att hjälpa uppfödarna att välja rätt bland de många möjliga kombinationerna av boxar och system för utfodring och skötsel.

Tyvärr kommer sannolikt inte mycket av de svenska erfarenheterna med i en sådan litteraturgenomgång, eftersom vår tillämpade forskning i allmänhet redovisas alldeles för lite på de stora språken.

Det ska emellertid bli spännande att se vad som händer med det "illegalt producerade grisköttet". Det kan bli stora mängder. I Frankrike är enligt uppgift bara 33 % av suggorna inhysta enligt de nya reglerna och i Tyskland 48. Totalt har 80 % av EU-länderna missat dead linen. En brittisk organisation beräknar att totalt 40 000 illegala grisar i timmen kommer att ta sig in på marknaden efter den 1 januari. Det kan bli den första storskaliga internationella testen av en rad fina begrepp såsom solidaritet, konkurrens på lika villkor, fri handel och mycket annat.

Vad ska vi göra åt saken? Eskil Erlandssons råd för duga så länge: Köp svenskproducerat kött!

Vecka 1/13

I mediaskuggan

I måndags hade Sydsvenskan en brett upplagd artikel om "ny forskning från North Carolina, USA, som visar att lukten från svin, som bl a innehåller damm, partiklar av ammoniak, vätesulfid och allergiframkallande ämnen, till och med kan vara farlig för vår hälsa". Man hade mätt blodtrycket på grannar till svingårdar och funnit att grannarnas blodtryck steg något vid starkare lukt och högre vätesulfidhalt i luften. Den måttliga blodtrycksstegringen avfärdas i artikeln som föga hälsofarlig av en lundaprofessor (kemi) som också påpekar att de närboende kanske var lite upprörda över lukten, som de inte kunde påverka, och därför fick högre blodtryck. En svinuppfödare med 40 års erfarenhet, som också kommer till tals i artikeln, menar att svinlukten inte besvärat honom under ett långt yrkesliv.

Det är naturligtvis bara bra att man fortsätter att forska på svinluktens uppkomst, spridning, inverkan på djurskötares och kringboendes livskvalitet, hälsa, m m. Det som stör mig är att denna (nya?) problematik utreddes grundligt i en doktorsavhandling vid min gamla institution (LBT) redan 2004, vilket inte nämns med ett ord i den tongivande tidningen, utgiven mindre än en mil från SLU-Alnarp och i ett område med en fjärdedel av landets registrerade (större) grisuppfödare.

Vad beror denna mediaskugga på då det gäller lantbruk och lantbruksforskning? Jag har tidigare frågat var lantbrukets informatörer håller hus. Jag upprepar frågan: Hur många har för övrigt observerat att LBT försvinner vid nyår, efter en 70-åriga historia som centrum för den tillämpade forskningen för lantbruksbyggnad i landet.

I Skaraborgs län bildar svinuppfödarna gemensamt en förhandlingsgrupp, läser jag. I Skara går man enligt TV och press man ur huse i fackeltåg i protest mot SLUs centrala beslut om förändringar i den lokalt förankrade veterinärverksamheten. Det är kanske fackeltåg som behövs för att media ska notera vad det forskas på och reagera på våra problem ute i landet.

Vecka 52/12

Vem betalar slutnotan?

"Svensk industri har inte råd att vara först med reducerade utsläpp", läser jag med anledning av den närmast djupfrysta klimatkonferensen. Men då det gällde miljön för svin och andra djur har vi som bekant ansett oss ha råd att vara först och längst framme med tuffa regler om inhysning och skötsel. Andra länder som ännu inte följt det ambitiösa svenska exemplet har vunnit viktiga konkurrensfördelar. Allt detta har varit mycket kostsamt för våra uppfödare.

I det följande återger jag utan kommentar huvuddragen i en färsk artikel ur den ansedda amerikanska svintidningen National Hog Farmer. Inlägget handlar om fem betydelsefulla händelser (milestones 1-5) i utvecklingen av USAs matsvinsproduktion under de senaste 20 - 25 åren, så som de uppfattas av en äldre, tillbakablickande rådgivare.

Läs och begrunda inför det nya svinåret, som vi verkligen hoppas bli gott eller åtminstone bättre.

1) Tillkomsten av stallar med 1 000 svinplatser i ett rum. Mindre stallar eller byggnader med flera rum med 250 platser för att bl a undvika smittor mellan grupper, som prövades under 80-talet, visade sig vara oekonomiska, då fler väggar krävdes och fläktar m m måste dupliceras jämfört med 1000-platsanläggningen. Då de stora slaktsvinsstallarna snabbt behövde fyllas med smågrisar fick vi också automatiskt storskaliga suggbesättningar.

2) Tidig avvänjning. Före 1980-talet trodde vi att SPF-besättningarna var de enda som höll sig smittofria. Men man hade ju ingen garanti att avkomman förblev frisk. Så insåg man att avvänjning tidigare än vid de traditionella 4 - 8 veckorna gav spädgrisen fler antikroppar från suggan och ökade motståndskraften inför långa transporter, smittor från nya boxgrannar och andra påfrestningar.

3) År 1995 kollapsade en sida av en stor gödselbehållare (lagun) i North Carolina, varvid drygt 70 miljoner liter flytgödsel riskerade att förorena hela delstatens flodsystem. Denna olycka väckte den amerikanska svinbranschen till en ny och ansvarsfullare syn på miljörisker och behov av mer kontroll och regler för byggande och djurhållning i stor skala.

4) Livsmedelsjätten Smithfield Foods uppköp 1999 av två andra storbolag i branschen, varvid världens största svinföretag skapades med 637 000 suggor, integrerat med slaktsvinsproduktion , slakteri och livsmedelshandel. Här fick aktieägarna det effektiva, marknadsdominerande företag, allt under en hatt, de länge drömt om, skriver den gamle rådgivaren.

5) Vid den sista milstopen diskuteras ett exempel på det vi i tidigare blogg kallade "mediarisk", dvs följden av att hängas ut i media. Det gäller informationen om svininfluensan (swine flu) som nyligen valsade runt i världspressen och helt felaktigt kom att förknippas med svinuppfödning. Genom medias okunniga och vinklade rapportering kom USAs grisköttexport till bl.a.Ryssland och Kina att påverkas starkt negativt.

Vecka 49/12

Vildsvin på hjärnan
I skånska Göinge drev nyligen 500, mest gubbar, storskalig jakt på vildsvin. Vildsvinen är livskraftiga, ibland farliga och ökar snabbt i antal. De måste hållas efter på ett organiserat sätt.
Samtidigt är de en potentiell tillgång för många. Julskinka av vildsvin betraktas som delikatess. I dagstidningen Barometern läser jag om det lilla framgångsrika privatägda slakteriet strax utanför Kalmar, där man har ett ständigt sug efter skjutna vildsvin. Man har nyligen byggt ut anläggningen med självservicemottagning av kroppar dygnet runt och har åtta (lettiska!) styckare anställda. Till och med huden ar eftertraktad för beredning av skinn och läder.
Snart kommer kanske lyxbilen Volvo SUS 666 med vildsvinsklädsel. Och så är det ju det nära genetiska släktskapet med den mer civiliserade varianten av arten SUS och med oss som har svin på hjärnan. Detta gör vildsvinet till ett utmärkt försöksdjur. Här hoppas forskarna på nya mediciner, vacciner och humana reservdelar (hjärtklaffar m m) samt rön som kan spara foder, öka tillväxten och allmänt sänka kostnaderna i uppfödningen.
För det är ju kostnadssidan och inte konsumentpriserna vi kan påverka, som man nyligen uppgivet och riktigt konstaterade på en jordbrukardag på Alnarp. Fast samma dag som detta möte hölls, lamslog franska djurbönder trafiken i centrala Bryssel med sina traktorer för att få politiker, handeln och allmänhet att förstå att priserna i producentledet måste upp.
Hur blir det i Sverige? Vad säger LRF, ICA, m fl om krisen inför 2013? Kan vi hoppas att t o m Skånes ledamot (SD) i miljö-och jordbruksutskottet verkar både för en reglerad inhemsk vildsvinsstam och en växande blågul animalieproduktion?

Vecka 47/12

Goda exempel på nytänkande har vi för lite av!
Den gångna veckan har lönsamhetsproblem för producenter med grisar och kor diskuterats i de internationellt mest inflytelserika affärstidningarna Financial Times och Wall Street Journal. Det händer bara när något verkligt stor är på gång och som alla i aktuella branscher bör uppmärksamma i valda delar.

I fallet mjölk gäller det Nya Zealands och troligtvis världens största kooperativt ägda mejeriföretag, som nu går till börsen för att få in friskt kapital och låter mjölkproducenter och andra köpa och sälja. Ja, varför inte. Kan man spekulera i spannmål, kan väl göra det i mjölk ock kött. Den globala efterfrågan på animalt protein kommer att stiga kraftigt och driva upp priset.

I den mindre skalan har svensk press beskrivit ett privat gårdsmejeries idé att sälja, yoghurt, ost, m m, gjort av vattenbuffelmjölk. Den minnesgode erinrar sig kanske att buffeln var stoff för förstasidorna i världens tidningar för ca 20 år sedan, då Ruben Rausing (Tetra Paks grundare) i FNs (FAO) regi försökte göra Indiens kor oheliga genom att korsa dem med buffeln. Goda exempel på nytänkande, som vi i dag har för lite av.

Nu mer direkt till svinen. Här har ny forskning (Nature) visat att vi är mer besläktade med grisen än vi tidigare vetat. Winston Churthill var nog mer rätt än han visste, när han sa att han älskade grisen därför att denne betraktade oss som likvärdig, medan hunden såg upp till oss och katten såg ner på oss. Det nu belagda släktskapet bedöms kunna leda till utveckling av effektivare svin, vad gäller foderförbrukning, motståndskraft mot djursjukdomar och inte minst vad gäller utveckling av humana bromsmediciner mot humana sjukdomar.

I Nordamerika och stora delar av Europa ska man nu snabbt finna system för grupphållning av suggor. Man räknar med att det finns ett 70-tal kombinationer att välja mellan. Här måste Sverige ha ett unikt kunnande att slå mynt av.

Förslag: Bilda det internationella bolaget "Sow - know how" och sälj vårt unika kunnande av hur olika byggnadssystem fungerar. Informera också samtidigt om hur vi i åratal framgångsrikt bekämpat salmonella (där danskarna beskrivs som föregångsmån).

Var håller det svenska jordbrukets informatörer hus?

Vecka 46/12

Grisnäringens 4-0 kan bli 4-4!
När jag nu vid 80 plus och i en miljö med tydlig åldersdiskriminering får chansen att då – och om andan faller på – blogga på GrisPortalen och i @-GRIS, känner jag mig både ung, rörd och engagerad. Tog förresten mina krönikor i pappersversionen av GRIS för några år sen (2001-2006) död på den utgivningen?

Jag var i år som vanligt på Alnarps svindag. Färre deltagare än tidigare hade lockats av temat: Framtida möjligheter.
Hårt trängda producenter av kött och mjölk tycks nu samlas lite varstans i landet, fem minuter i tolv, för att "ingjuta mod och stolthet" i varandra. Även LRF och LAND har förstått allvaret och skriver uppgivet om sådant "som vi borde ha insett för tio år sedan".

På Alnarpsdagen diskuterades framtiden och behovet av samverkan. Låt mig först få svära lite i kyrkan: Det stör mig nu, liksom då jag jobbade på LBT för snart 20 år sen, att vi alla ska glo i kristallkulan och försöka lösa våra barns och barnbarns problem. Kommande generationer svinuppfödare blir säkert väl så smarta som vi och klarar sina problem när den dagen kommer. Låt nästa generation ärva några vida ramar av oss, affärsplaner om du vill, men inga detaljer om hur deras grisuppfödning ska gå till.

Jag kan ju som gammal byggnadsforskare ensam i min kammare fantisera om hur ett nytt svinstall kommer att se ut om 30 år: Kanske ett runt torn i tre våningar med intravenös robotutfodring och utgödsling enligt principen elektrisk förbränningstoalett, som resulterar i ett luktfritt pulver utmärkt till krukväxter! Detta ger mig säkert feta, vinklade, rubriker i media ("Forskare förordar höghus för svin"), men ingen blir hjälpt. Däremot kan inte jag och heller ingen annan s k expert, ENSAM planera ett svinstall som uppfyller nutida krav. Man måste konsultera miljö- och klimatfolk, sakkunniga vad gäller foder, avel, maskinteknik, osv. Det måste alltså till SAMARBETE, då man ska lösa dagens problem.

Den vise Thick Nhat Hanh (vietnamesisk buddist munk) har sagt att vi är nästan alltid förlorade i det förflutna eller uppslukade av framtiden. Men först när vi är djupt förankrade i Nuet, fördjupas den förståelse av vad som pågår och som verkligen krävs av oss. Och slaget är aldrig förlorat och nästan vunna segrar kan snabbt vändas i dess motsats. 4-0 kan bli 4-4. Det vet fotbollsspelare som Sweinsteiger (vilket underbart namn på en tysk fotbollsstjärna) och Rasmus Elm, han som klämde in vårt fjärde mål i den historiska matchen för någon månad sen.

Den som därför tror att svensk svinproduktion nu är hopplöst förlorad ska minnas vad smålänningen Rasmus gjorde, vars energiska mormor jag för övrigt var klasskamrat med i flera år! Vi kan också lära av presidentkandidaten Mitt Romney, som efter nederlaget rådde sina partibröder att sluta tjafsa med motståndarna och i stället ta nya tag och "älska" varandra. Så sa han faktiskt! Ni som säger er företräda producenterna i Matsverige ska lära av detta och sluta tjafsa med LRF och Landsbygdsdepartementet. Jag läser med blandade känslor i Land att LRF ska "skärpa tonen" i jordbruksfrågor mot departement, politiker och myndigheter i Stockholm och Bryssel. Jordbrukets aktuella problem, såsom den snabbt krympande grisproduktionen är en riksangelägenhet och ska lösas med gemensamma krafter.

Se på danskarna! De ska nu öka sin årliga produktion av slaktsvin med 2 milj grisar, dvs nästa lika mycket som Sveriges hela produktion. Det är en dansk riksangelägenhet och alla förutsättes ställa upp. Böndernas företrädare, banker, folketinget, konsumenterna m fl. Inget internt tjafs, alla drar där åt samma håll i stora frågor.

Jag frågade en gång en finsk kollega varför jordbruksproblem, skolfrågor och annat av samma dimension, alltid löstes i samförstånd i hans hemland. Hans korthuggna svar var : Jo, vinterkriget. Dansk svinproduktion betyder väsentligt mycket mer nationalekonomiskt än den svenska, presidentvalet gällde USA och vi väntar oss inget krig i vinter, men allt pekar mot samverkan. I det amerikanska valet var världen ett svinborst från att i Washington få en grupp styrande som tror att världen skapades för 6000 år sedan, är generellt emot abort, hatar sexuellt avvikande, vill stoppa inflödet av arbetsvilliga latinos, o s v. Har då detta någon betydelse för global svinuppfödning? Jo, inte minst mot bakgrund av att en stor del av västvärldens, inte minst USAs, svin i dag skötes av arbetskraft som man, för att använda en fotbollsterm, "värvat" utifrån. Många amerikanska svinuppfödare avvaktade därför valresultatet med andan i halsen.

För några veckor sedan var jag åter i Alnarp på möte. Då diskuterades riskfrågor. Tre framgångsrika större företagare, en kycklinguppfödare, en spannmålsbonde och en grönsaksodlare redovisade hur de hanterade risker vad gäller ekonomi, teknik, arbetskraft och annat. Någon hade haft svin tidigare men slutat, därför att "di luktar" och en hade för tillfället enbart "värvade" anställda som han var mycket nöjd med.

Jag funderade på detta när jag bilade hem från seminariet, samt på ett helt nytt ord jag lärt mig under dagen, nämligen "mediarisk", dvs risken för en företagare eller en hel bransch att bli uthängd i pressen för något man gjort eller inte gjort. Sådant kan klibba fast i långa tider.

Det samlade "Matsverige" får därför rådet att sluta med inbördes tjafs som ger media anledning att leta blottor. Uppträd i stället "stolt och modigt" som ett lag och spela bollen mot mål. Matchen är inte över förrän slutsignalen ljuder och då kan vi ha lyckats vända nedgång till uppgång.