På grisdagen inget nytt
Debatinlägg Sture Larsson 060119
Att tillverka plastmuggar innebär transformering av råvara i form av plastgranulat till en vara med högre pris. Samma gäller svinproduktion, d.vs. att transformera relativt billig och oattraktiv foderråvara till ett attraktivt och dyrt kött. Alnarps grisdag handlade i mycket om lönsamhet, d.v.s. om effektivitet. Om detta dock inte ett värdefullt ord på Alnarps grisdag. Tvärt om, samma gamla gnäll om den egna orättvisa ryggsäcken av nationella mothåll. Så har det i princip varit under hela min verksamma tid och nu är jag redan pensionär.
Att tillverka plastmuggar innebär att putta in exakt rätt mängd av väl kvalitetsdefinierat plastgranulat i varje aktiv gjutform på nytt och på nytt för att helst från varje skott erhålla en ny mugg exakt enligt plan och krav. Som tur är för grisfolket, så granskar ingen plastgjutare grisproduktionen och dess effektivitetsresonemang. För då skulle han till sin förvåning finna företagare som i de flesta fall inte har eller eftersträvar kontroll ens av råvarukvaliteten och inte heller över råvaruanvändningen. Han skulle finna en person som t.ex. redan vid mottagandet av råvaran förlorar 10 – 15 % av råvaruvärdet i kvalitetsförsämring eller icke kontrollerad volym. Han skulle finna en person som öser en hög råvara över 10 – 15 maskiner med den vilda förhoppningen att åtminstone en eller kanske två av dessa maskiner skulle göra ett riktigt jobb. Detta är nämligen den verkliga bilden av grisköttsproduktionen nationellt och globalt och ändå pekade alnarpsdagen på foder som 51 % av produktionskostnaden.
Behöver det vara så? Naturligtvis inte! I Alnarp redovisades dagens foderförbrukning vara ca 2,8 kg foder per kilo tillväxt, nationellt och internationellt. Från avelns individprövning vet vi att djurens produktionsförmåga med genomsnittlig foderråvara är lika med eller bättre än 1,6 kg foder per kilo producerat kött. Den enda skillnaden mellan de två siffrorna är att individprövade djur är individuellt utfodrade men individuellt hanterade endast under själva utfodringstiden. Så länge man inte intresserar sig för att åstadkomma samma sak i praktisk produktion är inte näringen trovärdig som effektiv producent. Bilden blir ännu värre om man beaktar att miljöbelastningen är i storleksordningen 35 % onödigt hög. Att åstadkomma individuell utfordring behöver inga extra byggnadsytor och det kostar troligen inte mer än motsvarande 0,2 kg foder/ kg tillväxt.
Sjukdomshanteringen i svinproduktionen är en alltid debatterad historia, så ock på alnarpsdagen. Lösningen ligger inom fältet biosäkerhet, där smittspridning är den centrala frågan. Slaktkycklingproduktionen kan bidraga med ett extremt intressant kunskapsmaterial. Sent 2002 ringde en gammal kund och bad om hjälp för att undgå konkurs. Det visade sig att han och hans kollegor i sydöst sedan år 2000 kämpade med en påstått okänd sjukdom som orsakade upp till 50 % förluster. Försäkringarna var redan blockerade. SVA hade gjort otaliga försök att diagnosticera, men bara skakat på huvudet. Lustigt nog kände Livsmedelsverket, Jordbruksverket etc. och naturligtvis slakterierna mycket väl till problemet, men man höll käften och kycklingarna såldes utan kundinformation om att de sålda djuren plockats ur flockar, där kanske upp till 50 % sorterats bort i alla stadier mellan liv och död.
Jag konstaterade att om inte svensk veterinärmedicin kan så kan utländsk. Alltså inropades en holländsk veterinär som på 15 minuter i stallet diagnosticerade sjukdomen och dess hantering:
1. Botulinum orsakad av Clostridium botulinum i sannolikt aviär form.
2. Aktivt toxin troligen botulinumtoxin typ C, hittills ansett som ofarligt för människa.
3. Troligen en massiv smittkälla väl etablerad i stallet.
Diagnosen bekräftades med material från lindrigt sjuka djur på certifierat labb i Holland. Till saken hör att den vedertagna engelska beteckningen är limber neck, som exakt beskriver de oerhört tydliga symptomen hos det sjuka djuret, vilket gör SVA till åtlöje.
När vi jagade smittkällan konstaterade vi att clostridiumgruppen är typiska sporbildare. Stallarna var omsorgsfullt tvättade och desinficerade. Var fanns då sporerna? Naturligtvis i avloppet, tryggt oåtkomliga för desinfektion. Problemet visade sig vara att avloppen oftast saknade fungerande vattenlås. Efter 10 – 20 dagar kunde man räkna med att avloppen skulle vara torra och väl fungerande luftintag som i takt med upptorkningen skulle bestryka stallet med sporer.
Alltså kunde vi kallt räkna med att om vi inte gjorde något åt avloppen skulle stallarna fortsatt arbeta med den normala ökningen av sjukdomarna efter 17 – 25 dagars produktion, nu förstärkt med botulinum. Alltså åtgärdade vi stallarna endera med över tid säkra och desinficerade vattenlås eller med frånluft via avloppen.
Resultatet blev helt enligt förväntan. Botulinum är inte längre ett problem och som påbröd på moset kontrolleras också andra gissel som campylobacter och coccidios. Kycklingnäringen undgick tack vare min gamle kunds insats med en hårsmån en total förtroendekris. Nu gäller generellt i den näringen via rikslikarsystemet strikta krav på tätade avlopp efter tvätt och desinficering. Man har t.o.m. gått så långt att man bryter mot djurskyddslagens anda genom att under pågående produktion helt eliminera funktionen avlopp och därmed skyddet mot dränkning vid slangbrott. Typiskt för lantbruksnäringarna, eller?
Ovan nämnda övning i biosäkerhet är direkta instruktioner för svinfolket i diskussionen om PMWS etc. att perfekt kontrollera t.ex. luftflöden i gödselsystem och andra rumsförbindande, smutsiga kanaler, vilket bl.a. innebär att stall med flera avdelningar oundgängligen måste arbeta med tilluftssystem som är tryckkontrollerade, så att samtliga avdelningar arbetar med samma och relativt svaga undertryck. Det betyder också at man äntligen måste börja ta på allvar att luftkvalitetsreglerande ventilation sker under djuren. Det betyder också att det finns all anledning att ständigt ifrågasätta och förbättra rådgivningens kompetens. När jag t.ex. analyserar den rådgining som givits till den kund som larmade mig i kycklingfallet måste jag tyvärr konstatera extrem inkompetens på alla plan. Det visade sig t.o.m. att Livsmedelsverkets veterinärer var i alla avseenden jäviga i sin kontrollverksamhet med generaldirektörens goda minne.
Så till ryggsäcken. Den beror till stor del på att djurnäringarna glömt att de själva är experterna och att när någon utifrån ifrågasätter detta måste man våga kvalitetspröva kraven genom:
1. Redovisning av den argumenterandes formella kompetens i ämnet. De mest högljudda torde vara dokumenterat illitterata inom området.
2. Redovisning av den vetenskapliga bakgrunden till propåerna.
3. Validering av den påstått vetenskapliga bakgrunden.
Alltså kontrollerar man öppet det framlagda materialet och det gör man framför allt genom att man kontrollerar det vetenskapliga underlagets reproducerbarhet och genom att man öppet köper oberoende, helst utländsk, vetenskaplig granskning av framlagt material med avseende på vetenskaplig kvalitet.
Om de animala näringarna hade vågat sätta ner foten på ovan beskrivet sätt under 80- och 90-talet hade mycket i ryggsäcken sett annorlunda ut, kvaliteten i svensk husdjursforskning sett annorlunda ut och framför allt hade veterinärmedicinen och dess auktoritet som legitimerad djurskyddssakkunskap inte varit 100-procentigt förnedrad av att en litteraturvetare med ett partiprogram som grund nu leker överkucku på den på nepotistiska grunder nyligen skapade djurskyddsmyndigheten. Äggnäringen hade t.ex. inte varit totalt förnedrad genom att tvingas producera med maximalt sjuka djur och maximalt dålig arbetsmiljö.
LRF bör först som sist sluta att lisma med politiker för att i stället stå upp för böndernas kompetens och heder. LRF sitter på böndernas pengar och klarar att med mycket ringa insats köpa dräpande granskning. Det är hög tid att detta görs för att rensa i surdegarna och det skulle skicka behövliga chockvågor genom många salar.