Ett för svinfolket lärorikt fjäderfääventyr
Debattinlägg agronom Sture Larsson 060917 

I slutet av 2002 ringde en gammal broilerkund och bad om hjälp. Han befarade konkurs. Han berättade att han liksom ett antal av hans kollegor i Sydsverige sedan 2001 plågats av en sjuka som tagit upp till 50 % av besättningarna. Det märkliga var att varken han, hans kollegor eller slakten kunnat få orsaken klarlagd och märkligt nog så tycktes ingen vilja veta och framför allt ingen ville offentliggöra att svensk kycklingproduktions trovärdighet hängde i ett tunt spindelnät. Lyckligtvis hade ännu inte spindeln ”media” noterat sprattlet i nätet. Man säljer inte ostraffat ut ännu levande djur som fullvärdig föda ur produktioner med upp till 50 % dödlighet utan att veta varför 50 % dött och om detta eventuellt belastade ännu levande, blivande köttråvara. SVA och slakteriveterinärerna (läs livsmedelsverket) hade enligt kunden bara virrat på huvudet. Själv hade han anklagats för att vara en dålig producent och man hade tvingat på honom t.ex. ny teknik i form av nya vattenkoppar, d.v.s. ny teknik med samma hygieniska svagheter som han redan hade.

Jag måste säga att jag knappast stött på värre systematisk konsultativ smörja och kompetensbrist från topp till tå. Själv kunde jag inte göra något utan att ta reda på orsaken. Eftersom den svenska kompetensen visat sig vara uttömd, kallade jag vid nästa väntade utbrott in en holländsk veterinär. Efter en kvart i stallet förelåg diagnosen kristallklar, clostridium botulinum, d.v.s. botulism och troligen med toxin Typ C, eftersom ingen människa ännu drabbats. Diagnosen bekräftades med analyser i Holland på material taget från tydligt påverkade men ännu levande djur. För en lekman framstod svensk veterinärmedicin i en mycket märklig dager. Botulism kallas nämligen internationellt limber neck, d.v.s. i princip lam hals. Symptomen framstod för en lekman som  fullständigt skolboksmässiga!

När orsaken väl definierats återstod åtgärder för att eliminera den. Av litteraturen framgick att C. botulinum normalt förekommer latent i djurens tarmsystem, särskilt i blindtarmen men med minimal icke störande toxinproduktion. Litteraturen antydde också att fjäderfä under ännu okända förhållanden kan börja att spontant aktivera burna bakterier, trots att de normalt inte fungerar skarpt förrän djuret är dött. Akut botulism skulle också kunna utlösas av en massiv bakterie- eller sporbelastning.

Då återstod frågan hur detta elände plötsligt kunnat bli en massiv infektion i Sverige med början 2001. Mina kunder ansåg sig kunna peka ut en särskild kycklingleverans eller moderdjurspopulation som första utbrottsorsak. Jag kunde köpa den tanken, men jag misstänker också att den under den tiden högst aktiva botulinumaktiviteten i måsfågel m.m. längs sydkusten letat sig in i stallarna via flugor mm. En enda fluglarv anses kunna bära några tusen letala doser toxin.

Smittan fanns alltså manifest i stallarna. Alltså gällde det att finna den och eliminera den. Broilerstallarna är normalt minutiöst sanerade mellan varje kull och borde alltså vara garanterat smittfria. Den mest sannolika smittokällan borde därför vara avloppssystemet dit skiten före desinfektion spolats ner. En analys av den normalt använda tekniken visade att avloppen sannolikt inte kunde saneras, men vad värre var, den använda tekniken gjorde att det vara uppenbart att avloppen efter ca 10 – 14 dagar borde vara torra och fungerande luftintag, genom vilka stallarna effektivt besprutades inifrån med allsköns sporer och bakterier. 

Att broilerproducenterna alltid efter 2 – 3 veckor kämpat med coccidios, clostridium i många former, pseudomonas och campylobacter etc. och nu botulism framstod plötsligt som helt naturligt. Alltså måste man åtgärda avloppssystemen, så att de förhindrades att återbörda skit till stallarna. Det kunde vi i de av mig påverkade stallarna utföra på två sätt. Jag producerade en insats i avloppsbrunnarna för att skapa ett säkert och över tid verksamt vattenlås. Eller så monterades en fläkt på stallets avlopp, så att avloppssystemet ventilerades kontinuerligt utåt och till säker höjd över tak.

I vanlig ordning så knep berörda institutioner på högre nivåer käft och besvarade inte ens mina brev om problemen. Kunskap skall i sådana miljöer absolut inte komma utifrån och budbäraren skall helst skjutas. Bakvägen har jag t.ex. fått höra att veterinärer antytt att den där diagnosen den var nog inte sann, etc. Nåväl, skit i det! De som tog mina åtgärder på allvar fick friska djur. Det har också sagts mig att Kronfågel nu kräver att man efter tvätt och desinfektion ”limmar” igen locken på avloppsbrunnarna. Inom parentes en märklig reaktion, eftersom ett tydligare brott mot djurskyddslagens anda torde vara svår att finna.

Vad lär då svinfolket av detta? Att sjukdom i djurproduktion primärt handlar om att bearbeta och kontrollera produktionssystemet i alla dess skrymslen och vrår. I kommersiell djurproduktion är sjuka djur oanvändbara i nästa led och därför är den primära uppgiften att förhindra smittor och sjukdomar. Veterinärens viktigaste uppgift i kommersiell produktion är därför i mina ögon att i tid avliva och därmed avlägsna smittokällor och att istället för att förskriva mediciner leta smittovägar. En hel produktionsgren kunde med en ynka liten nyfiken journalists inhopp ha blåst all världens väg över en natt, eftersom man uppenbarligen på alla plan saknade insikt om sin egen frånvaro av kompetens och absoluta beroende av kundens förtroende, sin absoluta ovilja att ta tag i problemen och sin absoluta oförmåga att analysera orsakssamband med gränsöverskridande kunskap. 

När jag i backspegeln studerar svinproduktionen framstår t.ex. alla de nya bokstavssjukdomarna, pellesjukorna, som helt naturliga. Det som hänt sedan ett antal populistiska sagotanter och djurkramare tog över tolkningsföreträdet i djurskyddsfrågor i slutet på åttitalet är ju att anläggningarna blivit större och större, men att den teknik som används tenderar att hämtas mer och mer från den småskaliga torparmiljön. Att man dess utom byggt en ny s.k. Djurskyddsmyndighet som leds av en litteraturvetare och som gör sitt bästa för att skärma myndigheten från produktionen gör det inte lättare. Nu byggs mångmiljonanläggningar, men med för djur och personal svag 70-talsteknik. Ingenstans ser man insikten om att emissionerna finns under djuren, vilket kräver en ventilationsintegrerande byggnadsteknik. Stallarna byggs med många avdelningar som på papperet är åtskilda men som i verkligheten ingår i ett extremt riskabelt luftutbytesmönster. På samma sätt som broilerfolket effektivt slog ihjäl sina djur med sporbärande avloppsluft och slagits med väderkvarnar som coccidios och campylobacter  så skadas svin och personal i svinstallet av i grunden samma problem och pellesjukorna är oundvikliga, när djurmängden ökar utan att därav följande hanteringsproblem och byggnadsproblem löses.

Nu är det helt klarlagt att slakten inte längre kommer att vara integrerad i produktionsledet och därmed finns ingen kunskapsåterföring eller kunskapsdistribution den vägen. Statens institutioner är legalt förhindrade att syssla med rådgivning och analyser ute i stallarna. Någon fungerande utbildning av verklighetsförankrade konsulter ser jag inte till. Den enskilda lantbrukaren är i framtiden troligen helt överlämnad till sig själv och sitt eget kunskapssökande. Vi ser redan nu effekterna. Investeringarna är ”enorma” men de är upphandlade utan i efterhand kontrollerbara och ansvarsdefinierande bygghandlingar och i den mån de finns handlar de om gammal teknik som inte ens tar till vara känd teknik och ännu mindre förutser framtida behov. Användbara konsulter är och kommer att vara en extrem bristvara.