17 december 2007 beslöt medlemmarna i KLS, den sista större aktiva kooperativa slakteriföreningen i Sverige, att slakteriet ska byta ägare och därmed lojalitet. Tidigare har Swedish Meats bytt från att försöka betala så bra för slaktdjuren som möjligt och tjäna så mycket pengar till leverantörerna som möjligt, till att via Scan AB tjäna pengar åt HKScans aktieägare. Nu bytte även KLS från att tjäna Kalmar läns djuruppfödare, till att tjäna de danska djurbönderna. Det blev en historisk händelse för svensk kooperativ slakt.

Det är nu dags för någon hågad att skriva den svenska slakterikooperationens historia. Flip eller flop? Blev det som våra förfäder väntat? Slakterikooperationens slakthistoria avslutas i alla fall nu.

Kanske måste vi dessvärre använda det gamla sättet att beskriva många företags historia genom generationerna: Bygga upp, förvalta, fördärva? En historieskrivare med perspektiv får ta upp tråden.

Tiden har förändrats under slaktkooperationens tid. Vi ska inte sörja eller vara nostalgiska, utan anpassa oss till tidens behov. Just nu är det stenhård konkurrens om slaktdjuren. Förmodligen värre än någonsin under de kooperativa slakteriernas historia. Alla slakterier bjuder över varandra.

Kooperativa slakterierna har inte hängt med när privatslakterierna trimmar. Så här tuff konkurrens var det inte när kooperationen startade för 100 år sedan. Det kanske helt enkelt inte behövs någon kooperativ verksamhet inom slakten i framtiden?

Men blir det verklig konkurrens om slaktdjuren i framtiden och ett högt grispris? Finns det riktiga förutsättningar för detta? Finns inte risken att alla får lika lågt grispris, när vi har två huvudaktörer med lägre grispris på hemmamarknaden som dessutom samarbetar intimt med gemensamt ägande på vissa verksamhetsområden (t ex Polen). Kan det bli riktigt tuff konkurrens mellan bästisar bakom ölglasen, som känner varandra och förstår varandras problem så väl som det bara är möjligt? (Man brukar berätta om styrelsemötena i Sokolov, som föregås av samling kvällen innan för ett glas öl.)

Alla svenska slaktare har i alla tider känt varandra, och umgås, men nu blir de två som styr svenska marknaden utifrån utländska intressen. Scan styr dock ganska ensam idag, men tills nyligen utifrån svenska intressen i Swedish Meats. 

Blir det konkurrens inom den framtida stora nordvästeuropeiska slaktkoncern, som bl a Danish Crowns vd Kjeld Johannesen, siar om? Jag skrev en liknande historia som den här i samband med Swedish Meats försäljning och som faktiskt adopterades av de inblandade parterna. Det handlade om samarbetet kring Östersjön och ett vidare geografiskt område.

I Sverige ökar ansvaret hos Skövde Slakteri, Dalsjöfors, Ginsten, Dahlbergs. Deras betydelse ökar för att hålla grispriset uppe. Alla slakteriers huvuduppgift är givetvis att ge sina ägare bästa avkastning på investerat kapital, men viljan att växa ökar slagsmålet om grisarna och därmed stiger noteringen.

Som tur är har det inte hänt i historien, att stora företags dominans varar någon lägre tid. Se på alla uppköp som t ex Swedish Meats och Lantmännen gjort genom åren. Det går att köpa marknadsandelar, men inte att behålla dem! 

Svenskhet är ett kapital
En viktig företeelse måste lyftas fram idag, när Danish Crown köpt svenska slakterier. Den svenska modellen! Danish Crown har inte köpt svenska slakterier om man kunnat knäcka den svenska imagen kring det svenska köttet. Då har man hellre fraktat hit danskt kött. Det har Danish Crowns ägare säkert tjänat mer på. Reklam lönar sig! Marknadsföringen av det ”svenska” i svenskt kött har verkligen lönat sig!

Danish Crown har uttryckligen sagt att man måste ha svenskt kött för att komma riktigt in på svenska marknaden. Inte ens försöket att köpa svenska grisar och slakta i Ringsted var en tillräckligt bra metod för inbrytning. Vi kan konstatera att det försöket misslyckades innan det började.

Det kanske är fel att hänvisa till smicker en dag då Danish Crowns många vackra ord ligger som ett vackert sommarmoln över KLS, men Danish Crown har den senaste tiden berömt köttkvaliteten hos de svenska slaktdjuren. Det har man aldrig gjort förr. Man säger sig veta vad man vill göra med dem. Det har vi aldrig vetat riktigt själva. Jag glömmer aldrig när vi höll stämma med Svenska Svinavelsföreningen i Malmö och temat var EU. Det var inför EU-inträdet. Hela EU väntar på det fina svenska grisköttet! Det var budskapet. Men så blev det inte, bara låga exportpriser.  

Låt oss göra allt för att behålla den imagen kring det svenska köttet åtminstone i Sverige! Det är dock nu som den verkligen står på spel. Både finska och danska ägare, då även inräknat Atria, har både intresse att få ut mervärde för kött i Sverige, men även intresse av att tona ner svenskheten. Längre produktionsserier, mer pengar till ägarna, är stark drivkraft. Slakt och förädling har stordriftsfördelar, mer än i många andra branscher. Det är en fara i att göra allt av en produkt i Danmark, en i Sverige, en i Finland, osv. Men hur tacklar vi den frågan?

Vi kan redan se på en del traditionella svenska varor ”Ursprung: svenskfinsk råvara”. Livsfarligt för svenska djurbönder! Snart står det kanske ”svenskdansk råvara”! Hur mycket utspädning tål en svensk korv för att fortfarande köpas som svensk?

När svenskheten är urvattnad, då produceras grisarna i det land där de produceras billigast. Och där slakteriernas och industriernas ägare tjänar mest pengar på dem.

Avslutning på den kooperativa historien, eller vändning?
Om stämman i Nybro är den absoluta slutpunkten för svensk kooperativ slakt, går inte att säga. Swedish Meats kan uppstå och börja om på ruta ett, som för 100 år sedan, med att samla in slaktdjur. Det visar sig vid Swedish Meats stämma i april.

Fungerar inte marknadsekonomin tillfredsställande med nya Scan och nya KLS, kan det bli en fortsättning för kooperationen, eller vändning, om man så vill. Ironiskt nog får då även KLS medlemmar en andra chans, i Swedish Meats! Scan har alltid varit ett rött skynke i Kalmar län, tycks det.

Vem vet, kanske alla samlas 2009 i just Swedish Meats?! När Scans och KLS kontrakt med leverantörerna gått ut. Med ett nytt blad i den kooperativa historieboken.

Lars-Gunnar Lannhard